Detta inlägg kanske kan verka lustigt, men det är inte det, det är fullt allvar och egentligen inget att skratta åt...
Jag har nog alltid sett mig själv som en rätt så bra förälder. Haft gott självförtroende och känt mig trygg i hur jag är och gör. Det var när sonen var liten, riktigt liten. När typ en apa kan ta hand om honom, för han kräver ju bara mat, sömn och lite fysisk omvårdnad. Nu, när han är två år och allt annat än bara så där lättsam och följsam, då är jag inte alls särskilt bra längre. Tvärtom rätt usel emellanåt.
I tisdags var jag trött. Hade sovit kanske 5 timmar, dagen börjar vid 5 nu för tiden, då min dotter av någon anledning tycker att natten är över då. Sonen var gnällig redan till frukost. Allt är fel. Vill ha gröt - vägrar äta gröt - vill bara äta äppelmoset - får då ingen gröt eller äppelmos alls - bryter ihop och vägrar äta något annat, vill inte byta blöja - kastar sig på golvet när jag försöker rafsa åt mig den nattkissiga blöjan och byta - skriker i högan sky - väcker sin syster som precis somnat om, vill ha min frukost - men bara om han får sitta i mitt knä under tiden han äter upp den - och har Ipaden framför sig så att han med sina yoghurtkladdiga små fingrar kan starta upp diverse konstiga Youtube-klipp (var det verkligen så smart att köpa en Ipad till en 2-åring?), sen vill han inte till dagis - ligger i hallen och vägrar ta på sig skorna - mamma får tvinga honom ner i vagnen - mammahjärta lite krossat av att han hellre vill vara hemma men jag säger att han måste gå. Och så vidare och så vidare.
När jag sedan hämtar honom på dagis är han glad som en lärka, vi spelar lite fotboll på fotbollsplanen bredvid dagis, han strålar som en sol, tills han kommer på att han vill ha den boll som de stora grabbarna spelar med. När han inte får det, blir han mycket arg och vi går hem. Sen börjar det. Det finns inte ord för hur tjatig och gnällig en två-åring kan vara, eller i alla fall min två-åring ("Titta Pippi!" "Ja, du får titta på Pippi, vilken vill du ha?" "Titta Piiippiiiii!!" "JAA, du får titta på Pippi, men säg vilken: Pippi jul, Pippi på rymmen, Pippi på cirkus, Pippi på de sju haven..." "TITTA PIPPIIII!!!" "Men JAAAAA unge, säg bara vilken!!!" Jag sätter till slut på Pippi, någon valfri: "Nej inte Pippi!" "Vill du inte titta på Pippi längre? Vill du se något annat då, Toystory, Karlsson på taket, Emil?" "Nej, titta Pippi!" "Ja men du har ju Pippi, se, hon är ju där" "Nej, annan Pippi!" "Ja, men vilken?" "ANNAN PIPPI!!" Någonstans här börjar jag ledsna. 7 minuter har gått sedan vi kom hem...)
Det fortsätter sedan i samma anda. Jag ger honom mat, han vill inte ha, i alla fall inte den maten, ligger på golvet och ålar sig i missnöje. Jag trugar med att han får sitta i mitt knä och äta. Han accepterar förslaget motvilligt. Väl i mitt knä är köttbullarna för varma, han släpper ner en flottig på mina rena, vita byxor. Vill sedan inte ha köttbullar alls, de måste då flyttas från hans tallrik helt och hållet för att det ska gå och äta pastan. Och sen vill han inte äta alls igen, och så kör vi ett varv till av att ligga på golvet, jag trugar - men nu med aningens mer irritation på rösten, och efter ett tag sitter vi tillsammans på en köksstol igen. När han nu börjar tjafsa om köttbullarna ännu en gång håller jag på och gå i bitar. Han sitter i mitt knä, med sitt huvud vid min haka. Jag blir så vansinnigt irriterad att jag på allvar är nära att bita honom i örat. Det var liksom det som var närmast, och jag vill på något sätt tillfoga honom lite smärta. Som tur är hinner jag stoppa mig själv, och biter istället allt vad jag kan i hans pipmugg (det är ju sånt där gosigt gummi som klarar vilka vassa små barntänder som helst - och även starka vuxna tänder uppenbarligen). Han gnäller vidare över Gud vet vad och till slut är jag så förbannad att jag drämmer handen i bordet och skriker FAN! Då tittar han på mig och säger "Läskigt".
Vid det här laget sätter jag ner honom på golvet igen, går in och lägger mig på sängen och andas. Jag tittar i taket och tänker "Skärp dig Lisa, för f-n skärp dig. Han är ett barn, han behöver dig nu". Jag tar mig ut, och barn är ju så fantastiska, man är ju förlåten på en gång. Han ler och vill att vi ska titta på Pippi...
Jag skäms över att jag tappar besinningen som jag gör. Jag vill vara smidigare, kunna avledningens ädla konst och inte ha ett sådant vansinnigt stort behov av att han ska veta att jag är arg/att han är dum. Jag vill straffa lite, inte ge mig för lätt. Men det är ju ingen av oss som tjänar på det i längden, jag vet det, men ändå ser jag till att låta lite argare än vad jag borde, ta i honom lite hårdare än vad jag brukar, lyssna lite sämre än annars. Så att han med säkerhet vet att mamma inte är nöjd.
Jag förstår att ni andra inte heller alltid orkar med era barn, att ni ledsnar, svär och skriker. Det känns skönt att veta. Men det är jobbigt att bete sig på ett sätt som man aldrig vill att någon endaste människa ska bevittna - för då skulle man skämmas så fullkomligt. Jag försöker nog ha ett motto som är att "kan jag inte berätta vad jag gör för någon annan, då ska jag nog inte göra det". Det samma gäller barnuppfostran, det ska gå att stå för. Min barnuppfostran i tisdags får ingen titta på, och när jag berättar det på bloggen är jag rätt säker på att jag får allas sympatier, trots att jag borde få smisk.
Sommarstugeletandet gick inte alls bra. Vi var ute och körde i 11 timmar och tittade på kanske 12 hus. Inget var riktigt bra, några var okej. Sedan åkte jag ner till Nyköping sent i måndags kväll tillsammans med min väldigt väldigt snälla pappa (sambon orkade inte) och tittade på ett till hus - och blev kär. När sambon ett par dagar senare tittade på samma hus blev han inte lika kär, och nu är det sålt till någon annan. Så vi står och stampar på ruta ett, och verkar inte komma så mycket längre heller. Behöver nog en sommarstugeletandepaus!
Sen en sista anekdot från mitt glamorösa liv: I måndags skaffade jag pass till lilltjejen (inte en dag för sent, vi åker ju till Italien om 1,5 vecka...). Tre timmar fick vi vänta. TRE TIMMAR! Tur att man är föräldraledig, så man har tid med all administration!
Nej, en lite glamorös anekdot till: Samma måndag åkte jag och köpte ett mega mega parasoll till vår pyttelilla altan (ser inte alls fånigt ut...). Som vanligt fattar inte jag hur stora paket och lådor det är när man köper sådana saker (köpte ju en stor gasolgrill på Maxi för några veckor sedan, och kom som en riktig bimbo med en bebis på ena armen och verkade tro att man bara kunde köra ut den lite smidigt i en kundvagn. Visade sig att de fick baxa ut den på truck via "lasbilsplattformen-som-är-på-baksidan-av-huset"-hålet och sedan hjälpa mig in med den i bilen). Denna gång var inte paketet så tungt, men långt! Lyckades dock få in hela i bilen, ända från vindrutan och bak till bakluckan gick det. Men självklart hade de glömt att skicka med själva foten. Hur stor kan en sådan vara? En sån man fyller med vatten, kan väl inte ta så stor plats? Så jag knatar iväg till Jysk med båda barnen i dubbelvagnen och tänker att jag säkert får hem det på något sätt. På Jysk vill sonen gå själv, och det slutar med att han river ut alla gosedjur som finns i en hylla, ut över hela gången och hittar sedan några asfula plockade hönor i gummi som piper, som han har en i varje hand och underhåller alla eftermiddagströtta kunder med. Paketet var rätt stort. En meter långt, kanske 30 cm brett och djupt. Slutade med att jag fick ta dottern i Babybjörn och sonen fick sitta lite på sne, medan paketet dinglade på sniskan i dotterns liggdel. Och sedan gick vi de 3-4 km hem igen... Men när vi gick ut ut butiken sa tjejen i kassan: Ni har bil va?
God natt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar