Påsk

Har mitt välfyllda påskägg bredvid mig i sängen, en tekopp som står och ryker, två barn som sover, en sambo som tittar på nån film och äter en stor bunke popcorn. Så vad passar nu bättre än att blogga?

Denna påsk har vi ansträngt oss för att skapa traditioner. Jag har nästan inga alls (förutom påskägg som göms av pappa, oftast i micron) men vill gärna ge mina barn några. Har ju inget mysigt lantställe med trevliga grannar som vi kan skapa traditioner med, utan är lämnad till oss själva och stan. Måste dock säga att vi har lyckats riktigt bra. Skärtorsdagen började med att vi satte upp fjädrar i buskarna kring vårt hus för att följas av ett besök på Skansen. Sonen fick en klubba, tittade på björnarna, åkte karusell (i mammas knä) för första gången och fick fiska i fiskdammen (fick en liten bil). Han somnade gott i vagnen längs ett soligt Strandvägen hem.

Långfredagen var det påsklunch med sambons släkt. All traditionell mat, påskägg med en liten peng i från farmor och farfar och en glassbomb till efterrätt. Dottern var dock hängig och skrikig så vi blev inte så långrandiga där. I dag har vi delat ut påskägg till barnen. Sonen fick leta efter sitt och kastade sig sedan över godiset. Att äta godis vid 9 på morgonen är väl inte hela världen va? Sedan har jag, sambon och våra två små varit på Elfviks gård på Lidingö och ätit brunch. Mycket lyckat! Strålande sol, god brunch, tillräckligt glada barn, vacker utsikt över vattnet och Nacka. Sedan en promenad längs vattnet innan vi åkte hem och jag tog en joggingrunda. Mycket bra dagar, och förhoppningsvis har vi grundlagt något som kan bli tradition!

Ska nu erkänna något riktigt patetiskt, så lova att inte skratta eller håna mig, försöker bara bidra till en mer öppen stämning i samhället: När jag i kväll var ute och sprang, kom min grannes son, 20 år, och hans kompis gående förbi. Vi sa hej, och inte mer med det. Sedan tänkte jag att hans kompis skulle fråga min granne "Vem var det" och han skulle förklara att jag var granne, två småbarn och lite sånt. Och sedan kommer det pinsamma: Jag tänkte att jag kanske var en MILF! (om ni inte vet vad det betyder, slå upp, kommer inte sänka mig till att precisera det här) och att de gick och pratade om mig när jag sprungit förbi. Varför tänker jag så? Är jag så förbannat självgod att jag verkligen tror att jag tillhör den kategorin? Nej, mina funderingar får sluta här, nu vet ni, var så goda.

Jag kommer ju bli tvungen att skriva en C-uppsats, igen. Inte förrän våren 2013, men det känns banne mig som inpå knuten ändå. Bävar verkligen, med alla mina sinnen. Hur som helst så försöker jag fundera över uppsatsämne lite då och då. Idag kom jag på ett förslag: Män och kvinnors förväntningar på varandra i relationen (kanske med fokus på under småbarnåren).

Låt mig specificera: Så gott som alla par jag möter i familjerådgivningen (och även alla par som min sambo möter på samma jobb) har ett par saker gemensamt och det är att kvinnan är mer missnöjd med relationen än mannen, att hon försöker ändra på honom men han ändrar sig inte i den takt eller omfattning som hon önskar och att han tycker att allt är okej i deras relation - om hon bara kunde sluta tjata, inte ha så höga krav och acceptera honom som han är (eftersom han ju accepterar henne som hon är).

Det är skrämmande ofta på detta sätt, och jag känner även igen det från min egen relation. Och då kommer självklart frågan: Varför? Varför kan männen acceptera sina kvinnor med fel och brister, men kvinnor måste förändra männen så att de går att leva med? Varför har kvinnor generellt högre krav på vad livet ska innehålla i form av umgänge, fritid, snygga hem, hela och rena barn, tid tillsammans med sin partner och så vidare? Varför är kvinnor aldrig nöjda? Eller tvärtom, varför nöjer sig män med så lite? Är det deras egentliga vilja eller är de lata?