Terrible Two

Min granne har hört ett uttryck som låter "Terrible two", gällande tvååringar och deras humör. Hon har beskrivit sin son (som blev 2 år i januari) som en skrikande, trotsig, svårtröstad pojke. Jag har inte förstått vad hon menar, förrän nu... Herregud vad min son kan bete sig! Skriker för minsta lilla motgång, slår efter mig i luften, kräver direkt tillfredsställelse på sina behov, trotsar det jag säger med ett litet leende på läpparna. Jag ömsom struntar i honom, ömsom skriker tillbaka, ömsom ber snällt att han ska sluta. Inget funkar. Det enda som kan hända, när jag säger till på skarpen, är att han skriker ännu mer och högre och längre.

Jag hade en kompis här på fika förra veckan, och hennes dotter, som är 3 månader yngre än min son, var med. Hon är lugnet själv. Lyder allt, får inga utbrott, sitter still och äter, accepterar att de leksaker hon siktat in sig på blir tagna ifrån henne av min grabb. Jag å andra sidan hade den eftermiddagen en son som bröt ihop och gallskrek över: att hon fick sitta på hans matstol (han ville nämnligen inte ha någon mat), när hon sedan flyttat till en annan stol skrek han över att han inte fick just hennes pannkaka, och sedan över att jag lyfte bort honom från bordet, och sedan över att han inte fick mer sylt till sin pannkaka och sedan ett flertal gånger över att hans leksaker användes av någon annan och så vidare och så vidare. Jag satt och pustade mellan attackerna och skämdes över hans beteende, och över att jag inte kunde tygla honom. När min kopmpis tittar medlidsamt på mig och säger "Men du gör så gott du kan Lisa" visste jag faktiskt inte om jag skulle bli rejält förnärmad eller skratta åt hela situationen.

En ful sida av mig vill ha upprättelse, förståelse och rättvisa. Jag vill att hennes nästa barn ska bli ett riktigt busfrö, som inte alls lyder eller sitter still snällt. Min sambo frågar varför jag vill det, vad spelar det för roll om hon förstår hur det är eller inte. Jag vet inte, men det känns bra. Det känns bättre att inte bli utklassad som en slö eller okunnig mamma, utan snarare som att "detta är en grabb, som är två år och som beter sig helt åldersadekvat och det kan vara skitjobbigt".

En annan, nästan ännu fulare sida av mig, hamnar i att ursäkta honom, prata lite illa om honom när han hör. Typ säga "Tur att ditt barn är lite mer flexibelt än mitt, så att hon kan byta matstol". Jag förbannar mig själv för att jag säger sådana saker. Jag har ett sådant behov av att visa att jag inte accepterar att han gör som han gör, att jag känner mig maktlös och arg. Men han förtjänar inte att jag pratar om honom på det sättet, och inte med andra! Det är en sak att prata med honom enskilt (när han blir äldre och förstår sådana mor-son-snack) men att göra sådana uttalanden inför främmande människor - nej, det är riktigt riktigt dåligt och jag skäms, men lyckas inte stoppa mig själv. Återigen tackar jag gudarna för att jag inte fick barn först i min vänskapskrets. Då skulle man väl känna sådana här saker hela tiden - att ingen vet eller förstår, utan bara dömer utifrån sin egen tro och okunskap om att ha barn.

Men efter att ha sagt detta om honom måste jag också få säga att han i dag gjorde kullerbyttor! Flera gånger, i sängen. Jag och sambon satt och gapade; var har han lärt sig detta? Dagis, antar jag, för vi har aldrig varit i närheten av att visa honom hur man gör. Coolt!

Förresten så var Mamma bootcamp-artikeln i DN Söndag igår. Jag och dottern är med på bild, men inte en människa kan se att det är vi, för det är många andra med och jag är liksom bakom de andra. Fick en arg kommentar på mitt förra blogginlägg, gällande just bootcamp, att jag inte borde gnälla utan låta de som behöver träningshjälp få det. Jag har svarat på det inlägget, och håller helt med den som skrev det. Men det som är intressant är att jag blir illa berörd av att få en arg kommentar. Så om du Marie, jag känner inte dig och vet ej vem du är, ville såra mig så har du lyckats! När jag skriver denna blogg så tänker jag oftast att endast de jag känner läser den. Att den når ut till för mig okända människor är så klart otroligt roligt, men också lite skrämmande. Jag brukar bara få kommentarer av mina vänner, och då alltid "snälla" kommentarer. Så när det nu kom en arg, så blev jag faktiskt paff. Att vara kändis och få arga kommentarer varje dag kan inte vara en lek!