Umeå nr 9

Då har jag, min dotter och min mamma varit i Umeå för näst sista gången. Kan tyvärr inte säga att föreläsningarna denna vecka var så värst upplysande, förutom att jag INTE är eller kommer att bli psykoanalytiker. Den passiva hållningen, de galet djupa analyserna av minsta lilla sak... nej, aldrig i livet. Sitter nästan på lektionerna och skrattar högt åt alla hans tolkningar av hans stackars klienters förehavanden. "En klient glömde dra åt handbromsen, så att bilen sakta åkte in på en bakgata. Då tänkte jag direkt att han nog ville skada någon, kanske till och med döda!" Nej men snälla nån! Jag tror att människor kan göra saker utan någon djupare mening än glömska, stress, trötthet eller lathet. Så nej, denna veckas föreläsningar kunde jag faktiskt vara utan. Men jag hade trevliga dagar med min mamma och min söta söta sötaste dotter!

Jag är ju en snål jäkel, som bokstavligt talat plockar upp saker från marken (och tvättar dem) om jag tycker att det är något av värde. Häromdagen hittade jag en till synes mycket fräsch napp, likadan som de min son använder, fast en annan färg. Jag tog med den hem, kokade, och voilá! en ny napp! Jag lade den bland alla hans andra nappar, i en skål på skötbordet, tillsammans med dotterns mycket speciella nappar från Italien, som min son avskyr som pesten. På kvällen skulle sonen välja en napp att ha vid läggdags, och han gick noggrannt igenom skålen. Han tittar på alla sina olika, gröna, blå, bruna, gula nappar, och säger att de är hans. Han tittar på lillasysters konstiga, och säger att de är Mysans. Sedan kommer den nya nappen, som är ljusrosa, och vad säger ungen?! "Mysans napp"! Va? Har min lilla son, som inte kan säga en enda färg rätt förutom röd (han säger att allt är rött, oavsett färg) redan fattat att rosa är en tjejfärg, därmed hans systers napp, trots att han mycket väl vet att hon har de där konstiga gumminapparna, och han har dessa med olika färger. Har han lärt sig detta på dagis eller?

Sitter just nu på altanen. Fåglarna kvittrar, jag dricker te, mina barn sover, min sambo kollar på film, bonusdottern kollar på TV i sitt rum. Jag har ätit en god middag bestående av hemmgjorda kebabspett, halluomiost på grillen, sallad, grillade tomater med fetaost och tzatziki. Gjorde efterrätt av delad banan med riven vit choklad och hackade nötter inrullade i smördeg som vi grillade och åt vaniljglass till. Sonen satt ute med oss på altanen med hela sin boksamling och läste varje bok noggrannt och högt för sig själv. Dottern gungade loss i babysittern och tittade på fåglarna (eller vad det nu var som intresserade henne, vet ju faktiskt inte hur bra hon ser nu för tiden?). Jag har sprungit en mil terräng, gått promenad med dottern på magen, varit nere vid sjön och ätit glass med mina barn, legat i solen och lyssnat på min senaste deckare, ätit frukost i sängen medan sonen tittade på Toy Story 3, grälat med sonen kring blöjbyten och om man verkligen får slå mamma med en pinne eller gå rakt ut i vattnet med gympaskor på. Har funderat över sommaren, helgen, veckan, livet, och kommit fram till att jag har det riktigt bra. Riktigt riktigt bra.

Jag får höra av mina föräldrar och andra som är nära mina barn ofta, att vi har väldigt trevliga, glada, sociala, "lätta" barn. De sover bra, somnar själva, äter som de ska, är oftast friska, sonen slår aldrig, och har aldrig slagit sin lillasyster, båda tar napp och flaska och har alltid gjort, hon ammar en gång per natt, han sover hela nätterna tills han vaknar med ett leende och ropar på sin pappa. Han är otroligt tidig och duktig på att prata, vilket gör allas vårat liv väldigt enkelt (det är alltså sällan som han inte gör sig förstådd och därmed får det han vill). Och då kommer nästa fundering: varför får man "lätta" barn? Har man tur? Gör man något alldeles särskilt bra som förälder? Är det bra gener (man kanske var ett "lätt" barn själv)? Jag märker att jag inte vågar tänka att det faktiskt är vi, som föräldrar, som har gjort att våra barn är så bra som de är. Som om allt gott kring ens barn kommer från några utomstående faktorer, men gällande alla deras sämre sidor är man som förälder totalt ansvarig för. Vad är detta för jante-fjant? Varför kan man inte ställa sig upp och säga att man är en förbannat bra mamma? Inte alltid och jämt, men faktiskt oftast! Att av alla jag känner som har barn lika tätt som vi (känner cirka 5-6 stycken) är det endast vi som inte har något som helst problem med syskonsvartsjuka, tjuvnyp och aggressivitet gentemot varken oss som föräldrar eller lillasyster. Borde inte vi då, med ganska gott samvete, kunna säga att just vi, just exakt vi som föräldrar, faktiskt har gjort något exceptionellt rätt som lyckades med att få vår son att inte känna avundsjuka gentemot sin lillasyster. Utan tvärtom, han är alltid jätteglad att se henne, frågar efter henne när han inte ser henne, kramar henne varje morgon och sedan flera gånger varje dag, går och hämtar hennes napp när hon är ledsen, håller hennes hand när de åker bredvid varandra i syskonvagnen.

Att det ska vara så förbannat svårt att få känna sig bra?