Rabbit hole

Såg igår filmen Rabbit Hole. Handlar om ett par som förlorar sin 4-årige son när han blir påkörd av en bil. De kämpar med att få sörja på sina individuella sätt, grälar om vems sätt som är det rätta. Intressant (säger familjerådgivaren...) och viktigt. Hur sörjer man på rätt sätt? Är det den som gråter mest som "vinner"? Som kvinna tror jag faktiskt att det finns en sådan parameter (även om det inte var fallet i denna film). Men det jag kanske ännu mer fastnade i var tanken på att förlora något av mina barn. Jag upptäckte att det faktiskt inte går att tänka den tanken fullt ut. Det är så obskrivligt fruktansvärt och omöjligt på alla sätt, att det faktiskt inte går att ta in, ens i fantasin. Det är inte många samtalsämnen och tankeloopar jag backar iväg från, men här var en. Det gick inte, går inte, att tänka sig livet utan något av sina barn. Så jag släpper ämnet här och nu, kommer ändå inte kunna formulera mig så att det känns värdigt och realistiskt.

En liten rättelse: Förra inlägget skrevs inte igår, utan på påskdagen. Men av någon anledning gick det inte att publicera förrän nu, så därav förseningen.

Ska till Umeå på onsdag igen. En månad har gått. För första gången har jag inte riktigt lust. Jag har det så bra hemma, med min sambo, mina ljuvliga ljuvliga barn (ett barn följer ju med mig, men jag träffar ju knappt henne där uppe ändå, eftersom jag är i skolan hela dagarna). Nu när vintern är över har allt blivit så otroligt mycket lättare, och roligare! Det är liksom roligare att ha barn! När man inte ska spendera sin tid med att ta på och av overaller, och sedan vara hemma i vardagsrummet hela eftermiddagen och kvällen för att det är för kallt och mörkt ute, då blir allt så mycket härligare. Eftermiddagarna spenderas ute, på lekplatser, på promenader, matandes ankor, leka hemma på altanen, äta middag ute och liknande. Så jag trivs plötsligt bättre med att vara mamma. Herregud, är det väderberoende? Stabilt föräldraskap...

Jag kan slarva med säkerheten ibland, både gällande mig själv och gällande mina barn. Det är ju helt oförsvarligt, jag vet det, och jag kan självklart inte hitta något hållbart argument till att göra som jag gör. Att låta dem åka kortare sträckor utan bilbälte, ha sonen i knät i baksätet om han är åksjuk, strunta i att ge penecillin för att sonen protesterar så vansinnigt, träffa folk som är krassliga - trots smittorisken, låta sonen springa mycket fritt - och litar på att han inte springer iväg ut i gatan, lämna dottern själv på skötbordet - hon kan ju ändå inte vända sig. Och så vidare. Ni behöver inte på något sätt berätta för mig alla hemskheter som kan hända, det fattar jag själv. Så varför chansar jag?

Det finns en stor portion lathet, bekvämlighet, inte-orka-tjafsa-med-sonen-het. Men kanske mest en "det händer inte mig"-inställning. Men ibland kan det slå mig, liksom suga till i magen. "Herregud, kan sonen verkligen inte ta sig ut genom staketet och ut på gatan"? Det har aldrig hänt, men det kan hända, ta mitt besök på Aquaria som exempel på det... Men sen finns det någon del av mig som vill vara så där cool och avslappnad. Som tycker att det känns rätt fånigt att vara "hönsig" och överbeskyddande. Att vara så där väldigt "mammig" är lite töntigt och inget jag vill förknippas med. Tror ni att jag kommer vara nöjd och stolt över det beslutet den dagen något av mina barn faktiskt råkar illa ut? Att vara rädd om sina barns, och sin egen, hälsa är sällan något dåligt (inom vissa ramar så klart) men det ger inga coolhetspoäng, inte i min värld i alla fall.

Fast jag ska också säga att det väcker min beundran. Lika mycket som jag kan se ner på föräldrar som är så där om sig och kring sig, lika mycket kan jag beundra dem att de kan och vågar gå upp så i sina barn och sitt föräldraskap. Det är en konst faktiskt! Att låta sig uppslukas, dras med, gå emot vänner och kollegor som vill träffas - utan barn - och istället prioritera att vara mamma. Att på allvar säga: "är hon inte för sööööt? Titta! Nu ler hon så där så att det kommer salivbubblor igen! Är det inte bara för gulligt"? och tro att personen bredvid en på allvar tycker att ens knallfeta, mjölknerkräkta och vuxen-samtals-förstörande-barn är lika underbar som man själv tycker. Det är på ett sätt coolt! Och kanske höjden av egocentrering i sin friska och fina form!