Vågar man hoppas på ett askmoln?

Imorgon är det dags för Umeå igen, sista gången för denna termin. Och sista gången tillsammans med mamma och dotter! Men jag har inte riktigt lust, eller ork kanske snarare. Vi har en rörig vecka, där vi hyr ut lägenheten och måste sova borta, sonen är lite sjuk och är idag hemma från dagis och allt kräver en hej dundrandes logistik för att få ihop. Så ett litet askmoln vore rätt skönt. Så att jag kan stanna hemma, men utan dåligt samvete...

Vi håller på och letar sommarställe. Vi vill båda väldigt gärna ha ett, men har inte vetat var eller när. Det har verkligen känts som en nål i en höstack, eftersom det finns så otroligt många områden i en radie på 10-12 mil från Stockholm. Sverige är ju ganska intressant på det sättet, att så många av oss har dubbla boenden. Man kan ju inte kalla oss trångbodda i alla fall, när man både har ett boende i en stad, och sedan en stuga några mil där ifrån, med 2000 kvm tomt och tre små hus på ägorna, så att släkt och vänner kan komma och vara med oss när vi är lediga. Undrar hur många länder som har det på det sättet? Både ekonomiskt och utrymmesmässigt.

Hur som helst så har vi hittat ett, som vi just nu budar på. Länge såg det ut att bli "billigt" (under utropspriset) och vi var själaglada. Tills ett äldre par helt plötsligt gav sig in i leken och uppenbarligen har kapital att bränna. De slänger på 25 000 kr i varje bud och vi har nu nått vårat tak. Vi har högsta budet just för stunden, men smaken i munnen är inte längre enbart lyckans sötma, utan nu även lite beskt. Lite "är inte detta lite för dyrt för detta huset"-smak.

Så igår gjorde vi en kovändning och åkte upp till Gräddö utanför Norrtälje och kollade på ett helt annat hus. Billigare, men mycket mer att göra på. Jag är ju av den lata och bekväma naturen och jag vill att allt ska vara klart, och helst tiptop på en gång. Att gå och måla på några fallfärdiga snickerier hela sommaren är inte alls min grej. Sambon däremot tycker att det är bra att bo in sig, fundera på hur man kan förändra, göra det mesta själva (läs: han gör, jag tar barnen). Jag ser X antal konfliktområden torna upp sig och skyggar lite för hela idén. Så då kommer frågan: Hur mycket pengar är det värt att få det ställe man vill ha? Hur viktigt är det att vara nära badplats/båtplats/trevligt samhälle/matbutik/hemmet/SL-bussen/grannarna och så vidare. Listan över plus och minus kan göras mycket lång. Anekdot: När vi hade parkerat bilen hemma efter vår utflykt till Gräddö, så inser vi att vi glömt skötväskan med båda våra plånböcker uppe på lunchstället på Gräddö. alltså 9 mil bort. Herregud så trötta vi blev. Jag ringde dit, och hon som jobbar där skulle ändå till Danderyds sjukhus idag, så hon har lämnat i den i receptionen där. Tack för snälla människor!

Nu till något helt annat. I lördags var jag ute och sprang, och tog med mig båda barnen i dubbelvagnen. Båda somnade rätt snabbt, vilket gjorde att jag såg min möjlighet att springa lite längre, eftersom ingen skulle klaga av tristess. Det slutade med att jag sprang 1,2 mil, runt de sjöar jag bor vid. Eftersom 12 km innebär några varv så träffade jag samma gående personer flera gånger. Och nu till det intressanta, eller rätt upprörande: Männen gav glada hejarop, "snyggt jobbat", "du är ju starkt du", "detta måste vara rekord". Men tror ni att någon kvinna kommenterade mig? Nej, inte en enda. Jag menar inte att någon överhuvudtaget måste kommentera att jag är ute och springer med vagn, men om nu folk gör det, så är det ju märkligt att det är enbart män 4 stycken) som gör sig den ansträngningen. Man kan tolka det som att de flirtade, men nej, jag tror inte det. Vad är det med oss kvinnor som gör att det är så svårt att lyfta fram varandra, att peppa varandra att komma vidare, att prestera mer? Jag vet att jag skrivit om detta ämne förut, men jag är lika fashinerad nu som då. Och lika irriterad! Och sedan undrar vi varför vi inte kommer vidare i karriären, har högre lön eller sitter på höga poster...

Sonen har blivit kollosalt bilsjuk. Han har aldrig visat sådana tendenser förut, men nästan från ena dagen till den andra, så kan han knappt åka en kvart i bil utan att kräkas. Vansinnigt opraktiskt kan jag säga! Vi har trotsat alla rekommendationer och köpt en framåtvänd bilbarnstol och hoppas att det gör en skillnad. Men jag känner mig som en bov, som inte bryr mig om sonens säkerhet. Att resten av Europas barn åker framåtvända är inte någon tröst. Min bonusdotter frågade till och med om det var lagligt, eller om vi skulle åka fast för polisen om de såg oss. Är det någon annan som har erfarenhet av åksjuka barn och har några tips? Funderar på att fixa en remiss till Öron-näsa-hals-läkare och kolla upp balanssinnet, då jag tycker att detta förvärrades efter att han fick öroninflammation.

Har senaste dagarna varit så där extra förälskad i mina barn, framförallt min son. Så där så att jag kan pussa och krama ihjäl honom. Han är så sjukt charmig att jag har svårt att tro att något annat barn kan toppa det. Undrar om min egen dotter kommer kunna slå sin bror i charmighet. Och då kan jag undra varför inte alla skaffar hur många barn som helst, för det är ju en sådan kick att vara så kär! Och vips så har jag glömt alla de gånger jag inte orkar, som jag skriker på honom, vill vara ifred, blir väckt och så vidare. Är inte naturen fantastisk på det sättet, att vi minns det vi vill minnas?