Två eller tre?

Jag har nu två barn. Två vansinnigt söta, friska och ljuvliga barn. Min sambo är MYCKET nöjd med dem, och vill INTE ha fler barn. Alla mina vänner har två barn (utom en, som har tre). Det är vad som förväntas, vad alla verkar tänka är det ultimata, och det man orkar med. När jag var gravid så tätt efter min sons födelse så sade många: Skönt, då har du det gjort, då behöver du inte fundera mer över det där. Men är det så? Är jag nöjd med två barn? Vill jag ha ett tredje? Jag tänker på detta varje dag. Faktiskt, varje dag. Vissa stunder kan jag inte förstå hur jag skulle kunna orka med ett barn till (som i morse, när jag ännu en natt sovit 4-5 timmar, barnen väckte varandra, båda skrek, jag ammade i tid och otid och ville till slut bara skrika rakt ut). En annan del av mig sörjer något enormt att jag inte ska vara gravid igen, inte ska få föda barn igen, inte ska få uppleva de där magiska timmarna efter en förlossning, inte ska få komma på ännu ett barnnamn (har plötsligt flera bra på lager), att jag inte ska använda alla fina barnkläder en gång till, att mina barn bara ska ha ett syskon. Ett futtigt litet syskon! När man kan ha två! Sedan kommer en annan del av mig, som blir helt livrädd bara vid tanken på att klara av ett barn till. Hur gör man det, när båda skriker i kapp och man inte hinner med och känner sig som en bra mamma till de två man har? Att ett tredje barn skulle tryckas in i denna dagslogistik är helt skrattretande. Då kan man ju verkligen lägga sina egna önskemål om hur dagen ska se ut på hyllan. Orkar man fler magsjukor, fler trotsåldrar (hrm, ursäkta mig: utvecklingsfaser) och fler år av total sömnbrist? Hur får man plats i bilen? Hur hinner man ta hand om allas, inklusive sina egna, behov av stimulans, lek, närhet, mat, sömn, egen tid och lugna stunder? Och sen är jag tillbaka: Är detta allt? Är det över nu? Har jag fått de barn jag ska få? Men vem skulle nästa barn bli? Jag kommer aldrig få träffa mitt nästa barn! Jag klarar inte av att skänka bort alla barnkläder och babysitters. Jag klarar det verkligen inte. Men ska jag leva med den man jag lever mer, då är det finito nu. Och alla jag känner, ALLA jag känner, är nöjda med två barn. Nu är mina vänner en handfull år äldre än mig, och det kan säkert spela in. Men jag är 30, har lätt 10 år kvar av fertilitet, känner inte att åldern är ett skäl till att sluta skaffa barn. Ni hör, det bara snurrar, och jag kan fortsätta ett gäng rader till med mina funderingar, utan att komma längre. Och en annan sak ska erkännas: Jag vill vara lite speciell, vill inte vara så himla Svensson: Två barn, en flicka och en pojke. Så himla vanligt! Och jag vill ju av någon anledning inte vara vanlig. Idag när jag var på gymet, och körde ett pass som jag senast körde när jag var gravid (ett step-up pass med styrkepartier i). Hon som höll i passet var så imponerad att jag skutta upp och ner på den där step-brädan i vecka 32 eller vad det var. Jag minns att jag gjorde lite andra övningar när de andra gjorde sit-ups, att jag var lite försiktig med utfallen för höftens skull. Men idag var jag vem som helst. Inget särskilt med mig alls. Kunde göra allt som alla andra kunde göra. Ingen tittade på mig och förundrades över att jag överhuvudtaget var där. Ingen instruktör som efter klassen kommer fram och frågar: Men vilken vecka är du i egentligen? Och det är trist. Att vara en "vanlig" människa nu. Inget särskilt med mig. Ingen vacker mage, inga imponerande träningspass att glänsa med. Jag förstår att jag låter väldigt patetisk. Vuxna människa, ska väl klara av att vara en i mängden. Vuxna människa ska väl inte skaffa barn bara för att få vara gravid igen?! Ja, det kan man ju verkligen tycka...