Umeå nr 8

Lite försenat kommer en rapport från senaste Umeåresan. Det var fjärde gången som jag, min dotter och min mamma åkte upp. Även denna gång gick allt bra, förutom att dottern fick sin sedvanliga förkylning av flygresan upp. Den tar sedan 2 veckor att bli av med, så är hon frisk i någon vecka och sedan åker vi upp igen... Denna gång var det föreläsningar om neuropsykologi. Av någon anledning tycker jag att det är så himla intressant! Jag sitter som ett ljus på föreläsningarna, frågar tusen frågor och blir stressad av att lektionstiden håller på att ta slut. Har själv aldrig jobbat med barn eller vuxna med neuropsykiatriska funktionshinder, så jag kan inget om det. Men märker att så fort jag får gå kurser om det så blir jag väldigt intresserad. Är detta ett område för mig att jobba inom kanske? Jag funderar vidare kring två eller tre barn-frågan. Pratade med min mamma om detta, över en grekisk buffé på Norrlandsoperan. Hon, som ju är trebarnsmor, sade: Om jag inte hade träffat er alla, hade jag valt att bara skaffa två barn. Tre barn tog knäcken på mig, på oss. Tre barn är alltid ett barn för mycket, eller en vuxen för lite. Jag hade varit en bättre mamma till er om jag bara haft två barn. Med tre barn är det ingen chans att alla tre sover samtidigt, att alla är friska särskilt länge samtidigt eller att man får någon egen tid. Jag kan helt klart förstå vad hon menar, och det är ju det som skrämmer mig. Man ska ju orka också! Och när sonen skriker över gud vet vad och dottern behöver ammas eller sövas - då tryter ju orken, och ett tredje barn känns i det närmaste skrattretande. Och när jag känner att jag inte räcker till, när båda barnen behöver mig, ska jag då ha ett till? Hur gör de som har 5, 7, 10 barn? Man kan ju aldrig känna att man är den förälder man vill vara? Och som min goda vän skrev som kommentar - "Det är okej att sörja Lisa"! Och det måste jag nog inse, att sörjandet inte behöver betyda att jag ska ha fler barn, bara att jag sörjer att jag inte får fler. Men vet ni vad jag insåg häromdagen? Att det jag tror att jag sörjer mest, det är alla barn jag inte kommer få träffa. Alla mina fina barn, som jag kunde fått, som jag aldrig kommer att få se. Jag vet det absurda och obegränsade i den tanken, men det är nog faktiskt så jag känner. Tänk att jag kunde ha fler sådana ljuvliga barn som jag har nu! Men väljer bort att skaffa dem! Hur är man då funtad? Sen finns det en annan dimension på detta också, och det är mitt tempo. Att jag knappt hinner komma ur förlossningssängen förrän jag ska börja planera nästa barn. Jag har ju precis fått ett för Guds skull, kan jag inte bara vara i det? Njuta av det? En före detta pojkvän till mig sade så klokt en gång: " Varje gång vi sitter på planet på väg hem från en resa Lisa, då börjar du planera nästa resa". Det är mycket sant, det är typiskt mig. Alltid på väg framåt, vidare, fortare. Aldrig stanna upp och lukta på blommorna. Men när min terapeut kommenterar detta, då protesterar jag alltid. Har alltid förklaringar och ursäkter till att jag gör som jag gör.