Ljuvliga helg?

Nu är det lördag, mitt på dagen, sonen sover sin tvåtimmars-lur, dottern sover i vagnen på altanen, jag ligger i sängen och pluggar, sambon kollar på skidor, solen skiner. En ganska klassisk lördag, som börjar vid halv 7-7, när sonen vaknar och därmed alla vi andra också. Lite morgon-TV, frukost för alla, lite lek med tågbanan, plocka leksaker, få på ungarna rena blöjor och kläder, amma, få på sig själv kläder, plocka undan frukostdisken, tömma blöjhinken, ta hand om någon som kanske gråter. När allt detta är klart har det så gott som alltid gått tre timmar.

Då går vi alla fyra ut. På med alla j-la vinter kläder på alla, ut i vagnen, kanske ta med en pulka som sonen ska dra. Gå längs grusiga cykelvägar, titta på sonen som ska kasta sig i snövallarna och sedan inte kommer upp själv. Hålla honom i handen vid övergångsstället, gå i sakta mak förbi ankorna, fler snövallar, pulkabacken, för att slutligen komma till lekplatsen. Då är det gunga som gäller. Och Gud nåde den som har snott "hans" bebisgunga! Då måste vi hantera de tårarna och den ilskan som utan tvekan kommer, och bevittna hur barn med bra mycket mer tålamod än min egen son har, snällt flytta sig från den gungan och ta en annan, så att min son får "sin" gunga. Som god mor försöker jag få sonen att säga tack, förstå att det andra barnet "nu var väldigt snäll och lät dig få denna gungan, för den är ju allas". Sonen säger inget, förutom "högre"!

Efter kanske en timme där (dottern sover i vagnen, en av oss föräldrar sitter på en bänk och solar medan den andra ger fart i gungan, åker rutschkana eller kör ratten i leksaksskeppet) är det dags att gå hem - under vissa protester så klart. Väl i vagnen hinner ju sonen somna innan vi ens kommit ut från lekplatsen, vilket gör att han gråter hejdlöst när vi är hemma och jag ska försöka få över honom från vagnen, in i hallen, av med alla kläder och sedan vidare in i sovrummet.

Nu kommer ett par timmars frist, när förhoppningsvis båda barnen sover. Jag väljer ofta att plugga, promenera eller läsa något. Sambon väljer ofta datorn eller TV:n. Någon av oss funderar över vad vi ska äta till lunch när sonen vaknar igen.

Efter detta är det lunch, och sen kommer nästa pass - 6-7 timmar av en vaken son, som gärna vill hitta på något. Men vad? Vad gör alla barnfamiljer på helgerna? Inte ringer de oss och vill fika och låta våra barn leka i alla fall, det är ett som är säkert. Jag har frågat så många människor så många gånger om vi kan ses, fika, äta, bara vara, för att få tiden att gå på ett något roligare sätt än att bara vara hemma eller på samma lekplats en gång till samma dag. Men alla verkar upptagna eller sjuka så gott som alltid. Hur är det möjligt?

Eftersom vi ledsamt sällan har några att vara med dessa eftermiddagar, blir det gärna en tur till ICA Maxi, våldgästa far- eller morföräldrar (de säger ju aldrig nej...) eller kanske en tur till något centrum, så att sonen får springa av sig den värsta överskottsenergin.

Jag kan inte säga att dessa helger är hemska eller särskilt spännande. De bara är. Men de är för många, för ofta. Och eftersom de jag känner sällan hinner (vill?) träffas på helger med barnen, så får jag ju anta att de gör något roligt - MEN VAD? Är det så att alla gör samma saker som vi, att detta är vad helger kommer se ut som de närmaste .... 5 åren? Jag har ju en pinsamt omogen tendens att tro att alla andra gör en massa roliga saker, har det så mycket bättre än vad jag har det, men är det sant?

Våra grannar har ju en son i samma ålder som min, och så fort deras bil åker iväg tror jag att de ska göra något roligt - varje gång. Jag blir avundsjuk, undrar vad det nu är för middag/fika de ska iväg på, eller vilket lekland de hittat, eller vilken brunch de ska unna sig. När de en timma senare kommer hem med 5 ICA-kassar, måste jag ju inse att deras liv inte är mer fancy än vårat. Eller när jag trodde de var på ett riktigt sent kvällspartaj här i veckan, och så visade det sig att ena sonen fått RS, och de spenderat hela kvällen på akuten. Ja, det är så här spännande livet kanske är nu, och det kanske bara är att hacka i sig?

Men i motvikt till detta vill jag berätta om en film (eller egentligen en bok, som sedan filmatiserats, läs den gärna), En sorts kärlek. En sann berättelse, där en man från Holland berättar om när hans fru fick cancer och hans sätt att hantera detta (otrohet), och hur hon sedan dör (detta vet man redan innan, har inte avslöjat något). Att dö ifrån sitt barn, och att veta att man ska göra det. Att säga farväl, krama om sitt barn för sista gången. Jag grät. Jag grät även när jag läste boken för ett par år sedan. Och det är mycket sällan jag gråter till film eller böcker. Hur som helst, när jag satt igår kväll och stirrade tomt på eftertexterna och hade min sovande lilla dotter i famnen, då kunde jag känna sådan tacksamhet. Sådan enorm tacksamhet över att jag faktiskt får vara med mina barn. Att jag lever och får uppleva dem varje dag. Har jag något bättre för mig egentligen? Vad ska jag göra på alla dessa helger som kommer och går, om jag inte ska vara med dem?