Umeå nr 7

Ännu en Umeå-vistelse är till ände. Är nu hemma, sitter vid mitt köksbord, har tänt lite ljus. Sambo och son sover, vi andra (flickorna i familjen) är vakna. Helgen ligger vid våra fötter och bjuder på lite plugg med min sexologi-grupp, lite lekland med barnen och kompis med barn, lite födelsedagsmiddag hos föräldrar på söndag. Och, tro det eller ej, jag ska faktiskt träna också. På gymet. På riktigt. Ska alltså tina upp mitt nedfrusna träningskort, som varit inaktivt sedan förlossningen. Har ju inte saknat träningen så mycket som jag kanske trodde. Har inte haft så mycket ork eller tid att vara där heller. Så det är med blandade känslor som jag ska tillbaka. Tillbaka till stället där jag lagt så otroligt mycket tid och kraft. Stället där jag trodde att jag skulle lyckas få kroppen jag alltid velat ha. Men trots allt slit har jag aldrig kommit dit. Inte ens i närheten. Så det känns verkligen både obegripligt och ganska korkat att börja om denna tröstlösa kamp igen.

Umeåresan gick bra. Har knappt sett min lilla dotter alls på dagarna, tack vare mjölkersättning (en specialvariant, som lägger sig som en geléklump i magen på henne, eftersom hon kräks upp bröstmjölken hon får). Jag har suttit och lyssnat på ganska förlegade teorier (främst Freud) i tre dagar, och känner mig ganska mätt på det nu. På kvällarna har jag, mamma och dottern varit ute och ätit, sedan hem, TV, och sova. Det kom ett rejält snöoväder natten till idag, och har snöat hela dagen idag. Vintern och snön är vacker, men verkligen på övertid nu.

Funderar ju som vanligt över mig själv mest hela tiden. Har ju alltid tänkt om mig själv att jag är social, att det är en av mina främsta egenskaper. Men stämmer det verkligen? De personer som jag uppfattar som lite tillbakadragna, inte så väldigt sociala eller framträdande - får ju så mycket mer sympatier och relationer än vad jag får. Jag har uppenbarligen fel om mig själv. Jag tycker ju ofta en massa saker om folk, och det kanske märks? Jag kanske skiner igenom när jag uppfattar människor som tråkiga, fåniga, barnsliga eller vad det nu är.

Till exempel så stod jag och tre klasskamrater ute i solen en rast. En av dem skämtade, och alla asgarvade. Jag tyckte inte att det var mer kul än att jag kanske kunde dra lite på smilbanden, men skrattade glatt med för att inte verka heltrist. Men hur länge kan man fejkskratta innan det börjar märkas? Just denna gång skrattade folk verkligen mycket, och länge, så jag fick utmana mina skådespelartalanger till max. Det verkar ju lite förmätet att nu påstå att alla andra utom jag har dålig humor, jag får väl istället tillskriva mig själv denna egenskap. Men det tar emot...

Har också märkt att jag alltid vill ha något att berätta. Det behöver inte vara något stort eller fantastiskt, men något, vad som helst. Jag vill ju gärna prata om mig själv, och jag ledsnar på att fråga folk frågor när man så sällan får några tillbaks (kan ju bero på att jag berättar allt utan att min omgivning behöver fråga något...). Så när jag står med ett gäng från till exempel klassen och det börjar bli tyst - då ser jag det verkligen som min uppgift, mitt kall, att berätta något om mig själv. Det får ju inte bli alltför uppenbart eller narcissistiskt, så jag försöker ta lite lagom neutrala ämnen, men ändå lite lagom uppseendeväckande för att få allas uppmärksamhet. Vet inte varför jag har detta behov. Att alltid prata om mig, berätta, få andras reflektioner. Lyssnar gärna på andra också, men eftersom folk så sällan berättar något om sig själva, så får jag göra det själv. Känns ärligt talat ganska pinsamt, barnsligt. Försöker hålla tyst, men då pratar ju folk om vädret, och det är så genomtrist att jag knappt står ut.

Det är intressant att min omgivning ger mig reflektionen att min blogg är personlig, utlämnande. Kallar ni detta utlämnande? Ett liv, ett vanligt liv, censurerat (tro inget annat) och lite finslipade kanter, men ändå lite verklighet - ska det förvåna så mycket? Ska det vara så udda? Är det då jag som är konstig eller är det samhället, med sin tysthet, sin fasad och sitt hemlighållande? Jag skulle önska att vi kunde bjuda mer på oss, på våra relationer och våra rädslor. Varför inte? Vad kan vi förlora? Vi skulle slippa så mycket avundsjuka, så mycket jämförande och stress över att inte vara lika bra/trevlig/smal/lyckad/rik som vår granne, och herregud så skönt det skulle vara!