Sadistmorsan

Jag är en liten smygsadist. Har aldrig vetat om det förut, men i vanlig ordning kommer ens sämsta - och bästa - sidor fram i relationen till sina barn.

Min son har en sjuhelvetes vilja (som sin mor, ska väl tilläggas). Han vet vad han vill, och han vill ha det NU. Och får han det inte nu, då får vi alla veta att han inte är nöjd med den ändrade tidsplanen. Han gnäller, skriker, kastar saker, vägrar saker och i värsta fall försöker han slåss. När detta händer kan jag som förälder hantera det på mer eller mindre bra och pedagogiska sätt. Eftersom jag inte vill ha ett bortskämt barn som ska få allt han vill - när han vill - så måste jag stå på mig i vissa frågor. Men vilka?

Ibland orkar jag bara inte. När den gnälliga stämman ljuder för jag vet inte vilken gång i ordningen samma morgon, då kan jag tappa koncepten totalt. Har man inte barn (eller har ett mycket följsamt barn) så kanske man inte kan tänka sig in i hur många konfliktområden det kan finnas under en morgon, eller en hämtning från dagis, eller en tur till ICA Maxi. Men om man tar igår eftermiddag som exempel: Jag hämtar på dagis - allt frid och fröjd. Han vill gunga (en favoritsysselsättning som han kan göra hur länge som helst) så vi går bort till gungorna. Hans bebisgunga är upptagen och jag säger att han får vänta, eller så går vi till nästa lekplats (100 meter bort) och tar en där istället. Gråt nr 1.

När han får sina gung-utbrott brukar ofta barnet i gungan ge sig och ge gungan till min son (tack alla tålmodiga barn för detta). Son nöjd igen. När vi gungat X antal minuter vill jag att vi ska gå. Gråt nr 2.

Sen åker han lite rutchkana. Det går ett barn framför honom och blockerar trappan upp till rutchkanan. Gråt nr 3.

Vi går till slut hemåt. Han vill sitta i vagnen, men då jag just denna dag inte har dubbelvagnen med mig, går inte det, utan jag erbjuder mina axlar. Gråt nr 4.

Han vill gå själv, vilket är helt ok, men ångrar sig genast. Gråt nr 5.

Väl hemma (han satt på axlarna hela vägen hem, glad som en lärka och småpratade med ankorna längs vägen, humöret svänger fort...) vill han titta på TV. Helt ok (har totalt lagt ner den tidsbegränsning jag var så hård med i början. Vi praktiserar fritt TV-tittande, ett beslut jag troligtvis kommer ångra) och han ska få välja program. Det blir Pippi, sen Emil, sen Fem myror är fler än fyra elefanter, sen ska vi snabbspola oss igenom Karlsson på taket. När jag ledsnat på att vara hans privata TV-dj, och säger att nu får han minsann titta på det vi satt på, så börjar det: gråt nr 6.

Matdags. Jag gör blodpudding (som tur är älskar han denna mycket enkla, snabba och billiga maträtt) och ställer fram på bordet. Han vill sitta i soffan och äta, jag säger nej. Gråt nr 7.

Väl framme vid bordet, ser han vad som ligger på tallriken. Han vill ha ris, jag säger nej, detta är vad som bjuds. Gråt nr 8.

Till slut ger jag mig och låter honom äta fil med flingor, vilket var hans andra alternativ på middagsmat. Han får till och med sitta i mitt knä, allt för husfridens skull. Sen vaknar dottern, måste amma, och jag måste lämna min plats vid bordet. Gråt nr 9.

Han sätter sig i soffan och börjat kasta sin små pluppar som man ska sätta på en platta. Jag säger upprepade gånger att han inte får kasta dem. Han skrattar åt mig, kastar vidare. Jag höjer rösten, ryter till och försöker verka lite skräckinjagande (så farlig man nu kan vara när man samtidigt sitter och ammar). Till slut blir han ledsen på mitt skällande. Gråt nr 10.

Jag vill nu tillägga att ungefär 70 minuter har gått sedan jag hämtade honom på dagis. Någonstans här är jag så förbannat irriterad på ungen så ni anar inte. Att höra det där gnället kan driva mig till vansinne. Och det är nu det sadistiska kommer fram. Jag märker hur jag börjar tänka: Kasta de där plupparna en gång till, så jag får skrika riktigt ordentligt på dig, din lilla sk*t unge!

Det byggs liksom upp en sådan ilska, att jag i det närmaste kan provocera fram en möjlighet att få skälla ut honom. Jag vill liksom få honom ledsen, kanske till om med lite rädd. Ta tillbaka makten, som jag någonstans på vägen förlorat. Detta är verkligen ingen vacker insikt. Tvärtom skäms jag rejält. Jag blir också rädd att jag är en sådan där nyckfull mamma, som ena studen är snäll och kramar, och nästa står jag och skriker och lämnar min son sittandes på hallgolvet, gråtandes efter pappa. Och det kan även vara så att jag rent logiskt förstår att jag borde hålla om honom, avleda honom, skämta bort det, titta bort eller något annat övermäktigt. Men jag vill inte, kan inte, orkar inte vara så förbannat vuxen och tålmodig hela tiden.

Att vara förälder är ju ett kraftprov i tålamod och att kunna bita ihop. Och ingen ser det. Ingen tackar en, för varför skulle de? Detta är ju att vara förälder, att ha barn. Jag är ingen hjälte. Inte alls. Jag gör det alla andra gör, varje dag, morgon efter morgon, kväll efter kväll. Men alla vi föräldrar borde verkligen få medalj ibland, för f-n vad vi är bra!