Dagens i-landsproblem

Hur spenderar man 4 timmar på jobbet när man inte har ett smack att göra? Det är min situation idag. Eftersom jag inte tänker att jag kommer orka jobba så himla mycket mer, så har jag heller inte startat upp så mycket nytt. Eller inget nytt alls för att vara exakt. Och även om min effektivitet i allt jag gör är jättebra på alla sätt och vis, så innebär den också att jag blir klar med allt så himskans fort. Och vad ska jag göra sen? Be om mer jobb? Jo, det vore ju fint så klart, men vill inte starta upp något jag inte kommer hinna slutföra, eftersom jag kanske inte är kvar. Visst kan man sitta och surfa, men hur länge då? Hur länge kan man roa sig med det? Jag är inte så bra på att sitta och surfa lite i allmänhet, utan jag behöver ett tydligt mål. Ja, ni förstår mitt lyxproblem denna Valborg.

Har bestämt mig för att betala in resten av mitt studielån. Är ju sjukt tråkigt att slänga 50 000 kr på nåt som man redan glömt att man använt sig av. Men det är lite saftigt att betala 1165 kr/mån när man ska leva på föräldrapenning, så det får bli så i alla fall. Lika bra att betala in när jag har pengarna på kontot, de kan ju lätt försvinna och då står jag där med min månadsbetalning for ever and ever känns det som.

Min sambo har fått en stark känsla av att Pyret kommer komma för tidigt. Jag vet inte riktigt varför han är så säker på detta, men jag tror att han baserar det på att jag helt plötsligt fått alla krämpor upphöjt till 2. Jag har ingen känsla för att Pyret kommer komma varken för tidigt eller för sent, utan ganska rakt på. Jag vill faktiskt inte att Pyret ska komma för tidigt, inte ens en dag! Eller jo, en dag kanske, för då föds han/hon på nationaldagen och då är man ju alltid ledig, vilket är praktiskt… Men skämt å sido: Jag är inte redo för barn än. Inte alls. Det är ju först nu som jag verkligen är gravid! Riktigt stor, otymplig, trött, galet mycket sparkar, vacker som aldrig förr! Jag har inte ens hunnit använda alla mina mammakläder än! Skulle bli väldigt förvirrad, besviken och nog ha svårt att ta in situationen om Pyret kom i nästa vecka till exempel.

Pratade lite kort med en kollega om detta igår i kopieringsrummet. Hon födde för 2 år sedan och höll med om att hon inte heller var redo förrän det faktiskt var dags. Förrän de planerade månaderna hade passerat och naturen hade gjort sitt. Det kanske finns en poäng med att det ska gå 40 veckor – vi kanske inte är helt redo innan dess? Detta säger jag självklart för att det passar min verklighet bra. Vet mycket väl att kvinnor i min omgivning har velat att barnet ska komma ut tidigare, de är supertrötta på att vara gravida. Men jag är inte en av dem.

Kan förstå att min sambo längtar efter att Pyret ska komma ut. Han har ju inte samma relation till Pyret som jag har. Jag pratar ju med Pyret redan. Typ: ”Nu ska vi åka till ICA Maxi, det blir väl roligt!?” och andra begåvade kommentarer. Han har ju inte lika lätt att göra detta. Men igår när han låg med munnen tätt intill magen och pratade med bebben, typ ”Pyro, det är din pappa här. Jag vill att du kommer nu. Vill att vi ska kunna leka!” Och sedan började han sjung/yla rakt in i magen, och då började Pyret sparka som en galning! Det var ju rätt lustigt faktiskt. Kan ju ha varit en slump, men som alla föräldrar, vill man sällan se sina barns otroligt spännande framsteg som en slump.

Annars har jag och sambon det bra. Inga stora gräl på sistone alls, inte tusen tårar från min sida och inget somna med ryggen till. Väldigt skönt! Men jag insåg att jag börjar bli mer och mer rädd att förlora honom. Har haft diverse skräckscenarier i huvudet. Allt från otrohet till att han dör i en bilolycka. Allt är lika vidrigt och panikskapande. Vi har i alla fall fyllt i pappren om livförsäkring/bo-kvar-försäkring, vilket alltid är något. Att fylla i dem är ju ett kapitel för sig – varför måste man göra det så fruktansvärt krångligt? Inte en människa utan adekvat utbildning för dessa formulär har ju en chans att klara hela proceduren vid första försöket. Jag har fått ringa min bankkvinna cirka 5 gånger innan allt var klart. Men vill då påpeka att hon minsann inte heller hade allt klart för sig. Till exempel hade hon helt missat att skicka med det pappret där man ska fylla i vem som ska få pengarna från försäkringen om jag dör… Bara den lilla detaljen… Tacka 17 att man inte fattade blanketten vi hade hemma. Vår fråga var alltså adekvat: ”Hur ska banken veta vem som ska ha pengarna?”.

Nu har jag varit inne och pratat med min chef om att jag är trött, inte kommer jobba så länge och att jag faktiskt är sysslolös! Hon är bra, förstod direkt och tycker att jag ska prioritera mitt barn. Tack sötaste du! Men jag har lovat att skriva en utredning åt henne, ska sätta igång med det nu!