Tiden rusar

Okej, jag erkänner. Alla ni som sa att graviditeten kommer gå jättesnabbt hade rätt, det gör den. Speciellt från typ vecka 20 och framåt, innan gick det galet långsamt! Nu är jag i v 31, på måndag v 32. Detta betyder att det bara är 2 månader kvar. 2 månader! Det är ju ingenting. Så stressen kommer krypande. Vad var det jag ville göra under graviditeten? Jo, jag ville till exempel ta hand om mig själv mer, unna mig massage och sådant. Så idag har jag faktiskt bokat en massagetid och ska nog ge mig själv 5 st omgångar eller något fram till förlossning. Jag märker varje gång min sambo knådar mig lite på ryggen att det är väldigt skönt. Har ju ont lite här och var, och varför då inte unna sig lite lindring?

Annars mår jag som jag gjort, men allt är lite värre. Värre trötthet (den är helt klart värst, och den har nu fått en partner - illamående. Dessa två går hand i hand och kommer samtidigt. Varje dag, i skov, och mest när dagen börjar närma sig sitt slut). Sen gör allt mer ont. Foglossningen, benen, kroppen i allmänhet på något vänster. Märker hur jag stånkar och stönar när jag ska ta mig upp från golvet till exempel. Men jag tränar på, så jag fär kanske skylla mig själv. Idag till exempel så började jag med ett spinningpass på morgonen (sitter bara ner nu för tiden, så lite tänker jag på eventuella krämpor). Sedan var det gravidyogakursen (nu är det ju väldigt snäll yoga som en 80 åring skulle orka, så detta ser jag knappt som träning) och sedan har jag gått kanske 13 km under dagen. Så nu är jag trött, oj så trött. Har ont i fötter och leder och ligger nu i soffan med benen högt och ögonlocken på halv stång. Måste dock laga middag snart, för sambon är på Bauhaus och handlar virke till vårt nya trädäck på altanen som han ska bygga imorgon. Vet inte om han uppskattar att han ska ställa sig och laga lax i ugn, potatis och purjolökssås samtidigt...

På jobbet lufsar det på. Många svåra ärenden och jag känner inte alltid att det blir särskilt bra för de ungdomar vi försöker hjälpa. Inte för att jag tror att just jag är en så dålig socialsekreterare, utan för att hela socialtjänsten och samhället ser ut som det gör. Det finns väldigt många ungdomar där ute, som har det riktigt tufft, får ta ansvar de aldrig skulle behöva, bära på hemligheter ingen ska behöva bära och ska sedan spela tuffa och som att de inte behöver någon hjälp. Det blir många och långa diskussioner hemma vid köksbordet, för ibland är det bara för ledsamt allting. Jag kommer dock bara jobba några veckor till, och med alla röda dagar som kommer blir det banne mig inte många arbetsdagar. Det känns så underbart att sluta jobba så jag kan inte beskriva det med ord. Vetskapen håller mig på ett vansinnigt gott humör!

Jag känner mig väldigt fin i alla fall. Det kommer fram folk på jobbet, på gymet, i omklädningsrummet, på stan och alla säger att jag har en så fn mage. Så barnsligt glad jag blir varje gång! Har inte varit med om att alla kommer fram och tar mig på magen, snarare ingen faktiskt. Jag har inget emot det, är otroligt stolt över min mage och vill aldrig bli av med den! Idag var vi på MVC och mätte och nu ligger vi på översta strecket, så med lite otur kan vi få en riktigt stor bebis. Hoppas att den bara ligger så att den tar plats... Vill inte klämma ut nån 4,5-5 kg bebis. Huga.

På många sätt mår jag faktiskt ganska bra nu. Alla krämpor, trötthet och tristessen med att vara hemma jämt går att stå ut med för att jag tycker så mycket om att vara gravid. Vill gå runt i fina mammakläder på stan och caféer mest hela tiden, är inte alls klar med det! Alla säger att man tröttnar på att vara gravid till slut, men just nu förstår jag inte det alls. Detta tillstånd mår jag bra av! Det är underbart att få bete sig lite hur som helst, för man har en sån strålande och synlig ursäkt till att lägga upp benen, strunta i vissa övningar på gymmet, gå lite långsammare, äta vad som helst och när som helst, gnälla över trötthet och liknande. Ja, listan kan göras lång.

Nu måste jag faktiskt börja med maten, klockan kommer ju hinna bli 8 innan den är klar. Ska skriva mer om alla känslor en annan dag. Vill passa på att skicka ett stort tack till min mellansyster som tog med sig en hel resväska med mammakläder från Italien till mig. Det är helt underbart snällt och jag har nu en gigantisk mammaklädesgarderob. Kommer knappt hinna använda allt! Så här välklädd som jag är nu brukar jag aldrig vara!