Påsk

Har varit på föräldrakurs. En helkväll, fyra timmar, i en aula på SÖS. Vi var hur många föräldrapar som helst, kanske 80 stycken. Så tanken om en intim tillställning kunde vi ju glömma. Hon som höll föreläsningen var pratglad och charmig. Hon gick igenom förlossningen, smärtlindring, de olika faserna, vad som händer i kroppen, alla hormoner hit och dit. Tiden gick fort, men herregud så trött jag var! Sen har jag ju svårt att sitta still i en stol flera timmar i streck, och därför snurrade jag runt. Benen upp, ner, skor av, på, ligga på sambons axel, sitta spikrak, hänga med huvudet mellan benen (när illamåendet blev för kraftigt som det blir när jag är trött). Så här höll jag på, och alla andra sitter som små ljus i sina stolar. Hur är det möjligt? Eller snarare, hur stora problem har jag med min rygg egentligen?

Förlossningen börjar närma sig, det inser jag ju, men samtidigt är den otroligt långt borta. Jag blir däremot gråtig varje gång man pratar förlossning. Sitter och är lite småblöt i ögonen när det är utdrivningsskede, smärta, blåa bebisar och navelsträngar som ska klippas. Idag när jag var på gymet stod jag på en crosstrainingsmaskin och läste om förlossningar och var nära att börja gråta igen. Ska gå och låna lite böcker på biblioteket tror jag. Både vill och inte vill läsa och lära mig mer om det.

Det jag är rädd för är smärtan och att jag inte alls klarar av den. Är naivt nog inte så rädd för att Pyret eller jag ska blir dåliga eller skadade, utan jag är helt lugn med att vi båda kommer klara oss alldeles utmärkt. Men smärtan. Vad gör jag om jag får panik, spänner mig, gör förlossningsarbetet smått omöjligt? Förstår att jag inte skulle vara den första, men det kan ändå göra mig stressad. Vill att förlossningen ska vara ett så gott minne som möjligt och jag är rädd att det blir något helt annat, bara skräck, ilska och vanmakt. Typiskt mig att sätta upp mål och planer för hur allt ska bli, istället för att bara låta det bli den upplevelse det blir. Så är ju liksom livet i övrigt! Men jag har svårt att acceptera det och vill ju gärna bestämma innan hur allt ska vara, så att det blir som jag har planerat.

Tycker om min stora mage. Vill alltid vara gravid på ett sätt. Känner mig så vacker, trots konstiga streck på låren, ett gigantiskt underliv som har ändrat färg och form, stora bröst som liksom ligger på magen och med stora bröstvårtor, svullna ben med en ständig strumpkant som skurit in i benet, en knallröd fläck på ena kinden som varken blir större eller försvinner och inte går att sminka över. Trots detta älskar jag min kropp nu. Vill titta mig i varenda spegel jag kan hitta, vill vara naken och få ta på magen utan kläder på. Hemma är jag mer naken nu än jag någonsin varit och vill visa upp mig, vill titta på mig i hallspegeln och njuta av den ashäftiga magen som tar upp hela spegelbilden. Även om jag har ont, går som en nerbajsad elefant och är så jäkla trött hela tiden, så är detta tillstånd det bästa jag varit med om! Att sen få killa Pyret under foten (eller i handen, eller på huvudet, inte vet jag vad det är som buktar ut!) och prata lite med henne/honom, det gör ju saken bara ännu bättre.

Har också tur, får sova, kan sova hur jag vill (förutom på mage så klart). Kissar inget på nätterna och jag kan träna mycket fortfarande. Ska från nästa vecka börja unna mig massage och akupunktur. Två tisdagar i streck är nu inbokade och det ska bli jätteskönt! Min sambo masserade min rygg i helgen eftersom jag vaknade med ryggont. När han masserade på skinkorna gjorde det vrålont, på båda två, som blåmärken! Vad är nu detta?

Det regnar. Påskhelgen inleds lite taskigt och jag vill hem och mysa. Är för trött för att vara på jobbet idag. Tänker vara hemma sista månaden har jag bestämt mig för, sjukskriven eller ej (även om det verkar rimligt med sjukskrivning i dagsläget, så trött och illamående som jag är). Och det innebär att jag har 6,5 arbetsdagar kvar!! Herregud! Ingenting alltså! Känner mig både lite stressad och samtidigt kolugn. Har gjort allt jag kan, kommer inte lämna något till mina stackars sönderstressade kollegor. Älskar Pyret redan, just nu för att jag slipper jobba mer. Hallelulja!