Åre och nya insikter

Jag är i Åre. Har varit här sedan i torsdags, nu är det söndag och vi åker hem imorgon eftermiddag. Vi som är här är jag, mina föräldrar, min sambo och min bonusdotter. Vi har haft underbar tur med vädret, vilket även Stockholm har haft har jag hört... Jag har inte åkt några skidor denna gång, ni vet ju vad som hände förra gången. Jag har legat och solat, vilat, ätit mest hela tiden och gått morgonpromenader med sambon. Skönt med andra ord. Men ska som alltid bli ganska skönt att komma hem igen.

Vi har bjudit med mina föräldrar, för vi vill tacka dem för allt de gör för oss hela tiden, utan att någonsin kräva något tillbaka. Pappa älskar att åka skidor, men har inte haft möjlighet att göra det de senaste... si så där 15 åren. Men nu har han åkt från Skutan och ner, och verkar ha haft det jättebra i backen, även om han märker att hans 60-åriga kropp inte är lika stark och uthållig som när han var 45 år och senaste åkte ner för en backe. Mamma har, som vanligt, varit kocken, planerat, fixat, lagat och serverat mat. Så jag har inte gjort många knop kan jag säga. Tömt en diskmaskin på sin höjd, och köpt färskt bröd varje morgon efter morgonpromenaden.

Bonusdottern blev helt plötsligt magsjuk och spydde rakt ut på en trappa på torget i Åre. Mycket jobbigt för henne så klart och hon låg sedan hemma den dagen och halva dagen efter. Nu verkar hon må bra, men har varit rädd för att gå ut och råka spy igen bland folk. Hon var även rädd för att gå upp på torget igen, för risken att någon skulle känna igen henne som "den som spydde ner hela trappan ner till Max". Så typiskt barn/tonåring, att alltid tro att man är så sedd, uppmärksammad och ihågkommen för alla sina fadäser.

Bonusdotterns mamma har träffat en ny. Det har precis kommit fram, hon har inte träffat mannen i fråga och verkar inte vilja det heller. Hon är tvärtom mycket ledsen och orolig för vad som kommer att hända. Att hon inte kommer gilla honom, att han ska flytta in och annat liknande. Jag kan förstå henne. Hon har levt med båda sina föräldrar var för sig, varit ensambarn och föräldrarna har inte haft någon annan partner, utan haft en massa tid med respektive förälder. Nu börjar detta förändras: pappa träffar en ny och ska få ett nytt barn, och nu ska även mamma skaffa en partner och kanske lägga en massa tid på honom. Hela den tillvaro hon är van vid är i gungning och det är klart att det skapar oro. Hon har varit ledsen och är nog fortfarande mycket fundersam över framtiden. Jag vill bara hoppas att Pyret kan vara till hjälp, inte stjälp. Att Pyret kan bidra med mycket kärlek och glädje istället för avundsjuka och känsla av att inte höra hemma hos oss mer.

Går imorgon in i vecka 35. Känner mig ärligt talat rätt stressad. Är inte alls klar med att vara gravid. Jag trivs som gravid, även om en del saker har förvärrats senaste veckan. Kan inte ligga alls på rygg många sekunder mer, kan känna mig mycket stor och tung plötsligt, tröttheten som fullkomligt övermannar mig (speciellt klockan 10 på förmiddagarna, den är inte nådig). Men oj, oj, oj, så underbart det är att tycka om sin kropp som jag gör nu, känna sig så speciell, vacker i alla kläder och ännu vackrare naken. Jag vill träffa varenda människa som jag någonsin känt och visa upp mig. Vet inte om jag är redo för själva bebisen, är så nöjd med denna tillvaro. Trots minskad träning... (denna helg helt obefintlig).

Har under denna helg fått lite nys på ännu en egenskap jag måste jobba med. Tyvärr. De hopar sig. Det är att jag försöker styra min omgivning så att de gör som jag tycker att saker ska göras bäst. Och detta gäller verkligen små saker kan jag säga. Att mamma säger att hon bara vill ha glass om hon får vispad grädde. Jag anser att det är ett onödigt meck att ställa sig att vispa grädde, och protesterar mot detta. Men herregud, det ska väl jag skita i! Hon får väl vispa sin grädde om hon vill! Men jag anser något annat, och kan liksom inte låta bli att lägga mig i. Oftast handlar detta om pengar. Att man borde spara in på saker som är onödiga att lägga pengar på. Som ett 4 dagars liftkort för sambon och hans dotter denna helg, med tanke på att det är rätt dålig snö, det går bara att åka halva dagen, för sen är snön för dålig, eftersom sambon har så ont i ryggen och knäna att han inte kan åka så länge som han brukar. Jag tycker att det räcker med 2-3 dagars skidåkning. Men vem är jag att fatta det beslutet? Min sambo älskar att åka skidor, och han har aldrig någonsin nekat mig att göra det jag vill göra. Men jag ska däremot tycka och tänka om hans göromål, eftersom jag tycker att de är för dyra/onödiga eller vad det nu är. Samma sak när mina föräldrar ska handla mat för denna helg. Jag försöker stoppa dem från att köpa för mycket, för onödiga (vad nu det är) saker, för dyra saker. Sen att det är jättelyxigt att ha ett välfyllt kylskåp, är en annan sak. Och så här håller det på, i stort och smått, men mest hela tiden faktiskt. Hur hemmet ska se ut, om sambon ska köra genom biltullar eller ej (eftersom det kostar pengar med sambons bil, men inte min), när vad och hur vi ska äta, hur man ska träna för att det ska kallas effektiv träning, hur man ska sova (ska man verkligen sova en hel natt i soffan?) och är det ok att sova för lite på nätterna och sedan sova en stund på eftermiddagen? Ja, listan kan göras mycket lång, och oftast handlar sakerna som bör rättas till om min sambos agerande. Inte för att just denna sambo gör så mycket fel, för jag har känt likadant i relation till de två sambos jag haft tidigare. Har ytterst sällan dessa tankar om vänner, och det beror nog på att jag inte står dem så nära, att det liksom inte spelar mig någon roll, det påverkar inte mitt liv. Däremot märker jag mycket av hur mina föräldrar, min sambo och min bonusdotter gör saker, och därför vill jag påverka dem så att de gör så att det stämmer som bäst överens med mina värderingar.

Jag försöker faktiskt att släppa en del saker, strunta i dem. Strunta i att bonusdottern dricker ur ett glas till middagen, ställer sedan in det i diskmaskinen och tar 15 minuter senare ut ett nytt glas ur skåpet för att ta något mer att dricka (onödigt att diska två glas under loppet av en halvtimma, som samma person använt!). Att sambon inte släcker lampan vid soffan när han går hemmifrån (drar el, dyrt och onödigt!). Att mina föräldrar inte kan ha mer än typ en sak per helgdag inplanerade, för då blir det för mycket, så det är svårt att lite spontant gå och träna med pappa, för det är ju alltid något (var effektiva för 17!). Att min största syster klagar så vansinnigt ofta över bristande ekonomi, men envisas ändå med att alltid köpa allt nytt, ALDRIG begagnat (jaa, ni fattar ju, ekonomiskt rätt korkat och lite fånigt att alltid tro att nytt = bra och begagnt = dåligt). Så här kan jag hålla på ett långt tag till.

Det jag vill komma fram till är inte att smutskasta min omgivning. De gör det de gör för att de tycker att det passar dem av olika anledningar. Att just jag ska vara till exempel så förbannat ekonomisk är ju lika mycket ett ok som en tillgång. Det jag vill säga är att jag verkligen måste acceptera att vi alla gör olika, inte gå igång så vansinigt som jag kan göra, och även lära mig något av andras sätt att agera istället för att döma dem. Vissa saker kommer jag inte ge mig på, där tycker jag verkligen att jag har rätt. Men i kanske hälften av fallen kan jag verkligen både strunta i det, och/eller lära mig något av dem. Som att inte alltid vara så välplanerad, träna mindre, slappa mer, unna mig mer saker (ekonomiskt). Och som min kloka (och 17 år äldre) sambo säger: Lisa, du lever inte nu, du lever sen. Det du måste förstå är att sen är redan här, det pågår.
Jo, jag vet. Egentligen vet jag. Att det ska vara så svårt ändå?!

Vi planerar att bygga sommarhus. Jag vill, jag vill, jag vill, men oj så rädd jag är för kostnaderna, jobbet det innebär, rädslan att inte trivas så bra som jag hoppas på. Men samtidigt - jag har drömt om ett sommarställe hela mitt liv, har nu möjligheten (troligtvis, handlar om bygglov och sånt) och vi har nog faktiskt råd. Så vad är det jag ska fundera på? Vad vill jag invänta? Bättre ekonomi? Kommer inte komma närmaste åren. Bättre garantier för vår relation? Kommer jag inte få. Mer garanti för trivsel kan jag inte få, det enda jag kan påverka själv är att jag kan försöka se saker och ting lite positivt. Inte bli arg över soliga dagar då vi måste måla om, bygga veranda, tömma septitanken eller nåt annat. Dessa dagar ska jag istället vara glad över att jag har förmånen att ha ett sommarställe, att jag och den jag älskar kan ge detta till våra barn, att jag har någonstans att åka till på soliga helger osv. Lite positivt tänkande helt enkelt! Så tragiskt typiskt mig att se problemen. Jag bör försöka leva efter en slogan som min pappa hade på sitt företag en gång i tiden: KIMP KLM = Kom inte med problem, kom med lösningar.