Att klara downshifting

Ni kanske har hört talas om utrycket downshifting? Att man ska skruva ner tempot på sitt liv på olika sätt. Detta är en av mina absolut sämre sidor, men som jag nu, och cirka en månad framåt ska praktisera för fulla muggar.

Jag har varit hemma från jobbet i 2,5 dag, och det är med blandade känslor kan jag verkligen säga. Det var inget hallelulja-moment när jag i måndags eftermiddag klev ut från kontoret och åkte hem. Jag saknade redan mina kollegor, kände mig som en svikare och tänkte "vad ska jag göra nu?". I sann Lisa-anda åkte jag direkt till gymet och gjorde lite nytta, vilket var skönt! I tisdags vankade jag runt. Ska jag bara ligga här nu? Vadå "du ska unna dig att vara gravid och förbereda dig för mammarollen". Öh, hur då? Jag har åkt till ICA Maxi och köpt blöjor, tvättlappar, nappar, avfallspåsar och en sån där "sätta-fast-nappen-i-kläderna-sak". Jag har bokat in en IKEA tripp ikväll med lilla familjen för att köpa täcke kuddar och lakan till Pyrets säng. Inget är akut, jag vet det, men eftersom min omgivning tror att jag kommer föda dör tidigt, blir jag stressad och vill ha betat av det mesta.

Men oj så stressande att bara gå hemma! Asskönt, absolut, men ställer ändå krav på viss produktivitet. Att i alla fall handla, bädda, träna, tvätta, planera maten och träffa nära och kära som av någon anledning också är hemma på dagarna. Min träningsstress är ju i sitt esse, som vanligt. Att vara hemma hela dagarna ger ingen möjlighet till att komma undan. Och jag vill inte komma undan heller. Tränar fortfarande 8 timmar/vecka och har ingen som helst lust att förändra det.

Men jag menar faktiskt inte att bara klaga. Det är helt underbart skönt att just för sekunden sitta i en saccosäck på gräsmattan i solen, skriva lite, titta på fåglarna som parkerat sig utanför vårat hus, inte ha någon tid att passa. Jag kan verkligen vänja mig vid att inte ha någon sysselsättning. Har på ett sätt inga problem med att inte jobba och vara i karriären. Jag jobbar för att kunna leva, jag lever inte för att jobba.

Sen är det ju faktiskt så att när jag nu slutar jobba så kliver jag ut i arbetslöshet. Inte än på ett tag så klart, men om 15 månader. Och det är ju inte bara med liv och lust jag ger mig in i den matchen igen. Men den oron ska jag verkligen försöka skjuta på framtiden!

vi har ett namnproblem. Vi har verkligen inget namn vi varken vill ha eller är överens om. Om ni har några underbara förslag så kom VÄLDIGT gärna med dem. Inga långa namn och absolut inga farfarsgenerationsnamn som Arvid, Inger, Sigrid, Nils. Vill inte ha!

Vill bara ge en kort inblick i mitt övriga liv, alltså när jag inte ligger och lusläser Mama och äter M&M. Bor ju på halvtid med min bonusdotter, som fyllde 13 år i februari. Hon är den sötaste och snällaste man kan tänka sig, men har också börjat komma i tonåren. Vill egentligen inte hålla på att säga att det handlar om tonåren, blev själv väldigt arg på min mamma när hon alltid skulle hänvisa varenda känsla jag hade till att jag var i en viss ålder (skrek en gång till henne när de hade gäster hemma - Mitt humör handlar inte alls om att jag är i tonåren, utan på att jag är jävligt förbannad på dig!). Kan inte säga att jag på något sätt lyckas med dotterns humör. Blir själv ordentligt irriterad, undrar vad det är med henne, lägger stor skuld på mig själv, och vill till slut inte bjuda till för 5 öre (vilket så klart inte alls gör det bättre).

I tisdags, när hon återigen låg i soffan och knappt säger hej eller svara på tilltal, kände jag att jag ruttna. Jag började göra annat i huset, hålla mig undan. Sambon ropade mig till dem för att kolla varför jag inte kom och var med dem. Jag sa att det är en så svår stämning i rummet att jag faktiskt håller mig borta medvetet. Efter ett tag skärpte jag till mig och tänkte att jag ju måste bjuda till, annars blir detta en väldigt lång kväll... Jag visade upp vilka saker jag köpt till Pyret från ICA och vilka kläder jag hämtat i förrådet som mina syskonbarn haft. Genast vaknar bonusdottern till liv och börjar delta. Sedan var hon som en kvittrande fågel och väldigt mysig resten av kvällen. Sambon somnade tidigt och jag och hon satt kvar och tittade på House och småpratade. När det var dags att sova blev jag feg igen: Vill hon att jag ska lägga mig bredvid henne och prata som hennes pappa brukar göra? Eller blir det fel, vad ska jag prata om?
Hon hjälpte mig genom att ropa på mig och undra om jag var vaken, vilket jag var. Jag tassade in till henne och började prata om den prao hon varit på tre dagar denna vecka. Sedan flöt det på. Vi låg i hennes säng i närmare 1,5 timma och pratade om allt mellan himmel och jord, och det var så himla mysigt. Snacka om att jag ställer stora krav på henne! Att hon måste vara på gott humör för att jag ska vara det, att hon ska initiativ till vårt umgänge eftersom jag inte vågar. Hon behöver så lite uppmärksamhet och sedan är hon nöjd. Väx upp Lisa! Du är vuxen nu, inte yngsta barnet som alla anpassar sig efter! Jag måste ta det ansvar jag i tysthet kräver att hon ska ta. Min sötaste bonusdotter: Du är fantastisk, glöm aldrig det!