Ska man gnälla?

Har idag varit på Mama Mia igen, är ju där varannan vecka. Pyret mår som vanligt väldigt bra. Huvudet är nu bara ruckbart, ej rörligt. För er som inte haft ett huvud fastkilat i bäckenet så säger man att bebisen huvud kan vara rörligt, ruckbart och fixerat (detta ett par veckor innan förlossningen). När jag var på Mama Mia förra gången var huvudet rörligt och ett par dagar senare sa jag till sambon att jag plötsligt kände mig tyngre, som att Pyret kommit längre ner och det blev helt klart mer otympligt. Och detta visade sig alltså stämma, eftersom huvudet nu gått från fas 1 till 2, om ni förstår. Häftigt att det kändes! Visste ju i ärlighetens namn inte vad exakt jag kände, men att Pyret kommit längre ner stämde ju alltså (och ligger precis mellan min urinblåsa och min magsäck, och trycker på båda. Tack för den).

Min sambo säger att han tycker att det känns konstigt att gå till MVC och mest klaga över allt som är jobbigt med graviditeten, när den också är fantastiskt bra. Jag håller med, men hur gör ni andra? När man går till läkaren berättar man ju inte om alla kroppsdelar som man mår bra i, utan om den man har ont i. Jag tänker samma sak nu, att jag berättar om det som oroar/är smärtsamt/jag behöver hjälp med/jag behöver sjukskrivas för. Eller tänker jag fel? För visst är det trist att bara prata negationer.

Jag känner ju att jag gärna skulle slippa jobba mer, för jag är så himla trött. Sambon stöttar detta till 100% och blir snarare irriterad på mig för att jag fortfarande jobbar. Ska göra mitt bästa för att inte jobba mer efter denna veckan. Det jobbiga är pengarna, att leva på sjukpenning och föräldradagar (som jag faktiskt inte vill ta ut nu, utan sen!!). Men samtidigt måste jag inse att nu är nu, det kommer inte så många fler veckor, och speciellt inte om Pyret kommer för tidigt. Jag är i vecka 35 nu, och jag har alltid lovat mig själv att ta det lungt på slutet, unna mig ledig tid (som typ aldrig kommer igen) och att ta vara på graviditeten. Jaa, Lisa, NÄR precis hade du tänkt att börja med det? Blir så trött på mig själv...

Idag är min sjukdag från jobbet, och jag är som vanligt skittrött. Ska till jobbet imorgon, och känner mig redan trött av det. Men sen, till mitt försvar, vill jag ju säga att när jag går ut från jobbet för sista gången, så kommer jag faktiskt inte tillbaka dit (troligtvis) eftersom det bara är ett vikariat. Jag hoppas ju i ärlighetens namn att jag aldrig kommer tillbaka till Socialtjänsten överhuvudtaget. Så en ny era ska starta i mitt liv, på många sätt. Och det känns ju lite ovisst, det ska gudarna veta!

Men apropå det måste jag skriva lite journalanteckningar nu, ska ju jobba in 3 timmar varje vecka, och det kanske är dags att göra lite jobb för lönen. Men jo, en liten sak till. Jag har ju alltid skrivit dagbok, nästan hela mitt liv (sedan åk 6 i alla fall, vilket ju även var starten till att börja blogga) och idag ska jag inviga min 51:a dagbok. Lite häftigt, de är några stycken nu! Och just denna bok är extra fin, för den är rosa med Lilla My på, som har en glittrig klänning på sig (jag heter ju My i andranamn, och gillar henne skarpt!). Så denna dagbok kommer få vara med om sista veckorna på graviditeten, förlossningen och mina första, stapplande mammasteg. Ni får alla andra också vara med så klart, via denna blogg, som är mitt dagboks-komplement.