Kär kär kär!

Jag är så galet kär i mina barn!! Mer än jag någonsin varit förut tror jag. Sonen är på ett mer eller mindre konstant gott, charmigt, roligt och ljuvligt humör. Dottern är så söt som bara små små bebisar kan vara. Hon har börjat le och det har börjat komma tårar när hon gråter. Hon blir mer och mer människa för varje dag som går. Sonen älskar henne och vill pussas, kramas, ligga bredvid, ge nappen, hålla handen och hälsa på henne mest hela tiden. Ett mammahjärta smälter när man ser sina barn visa kärlek till varandra.

Jag lever ett otroligt behagligt liv där jag mest äter lunch/fikar med andra lediga vänner, går promenader och är med mina barn. Det är dock dyrt att vara mammaledig. Vill ju äta och fika mest hela tiden, och det kostar i den här stan! Försöker att inte tänka så mycket på det, köper ju inget annat, så jag hoppas att jag har råd i slutänden...

Jag lägger pinsamt lite tid på mitt skolarbete. Som tur är så gjorde jag ju det mesta innan förlossning, och det surfar jag på dagligen just nu. Men snart är även de andra i kapp, och även jag måste börja prestera. Min längtan och ambition är låg just nu, har det så himla bra med att vara lattemamma!

Träningslängtan/tvånget börjar göra sig påmint. Jag har tränat ett antal gånger redan, löpning och längdskidor. Jag har inte aktiverat mitt gymkort än, och jag vet inte ens om jag vill just nu. Det är så skönt att inte stressa dit, har tider att passa, hitta ork som inte finns. Jag har ju lagt så otroligt mycket tid på träning de senaste 10 åren, och den enda paus jag haft överhuvudtaget på dessa år är de 6 veckor som var efter sonens födelse. Nu är dottern snart 7 veckor, och jag har tränat 2-3 pass senaste två veckorna. Det känns bra, känner mig rätt pigg och stark, men jag tycker det är så skönt att slippa.

Men detta är inte helt oproblematiskt. Delvis har jag ju en ämnesomsättning som inte tillåter att jag äter som jag gör om jag inte tränar (knappt ens när jag tränar..). Jag tänker varje dag att jag borde, jag borde verkligen. Jag längtar som 17 efter ett hårt spinningpass med riktigt bra musik. Och jag bävar för alla kvällar på gymet som jag egentligen inte orkar med. Sen har jag ju två väldigt små barn hemma också, vilket gör att logistiken inte är helt enkel. Att lämnas själv med dessa två alltför ofta är inte bara lätt. Jag vet att sambon kommer stötta mig och låta mig komma iväg så ofta jag kan och vill, men vill jag? Är strävan efter den "perfekta kroppen" (som jag ju aldrig någonsin lyckas få) så mycket värd att jag ska ta mig iväg trots 4 timmars sömn varje natt och två små barn hemma, som jag redan är borta en hel del ifrån eftersom jag pluggar 75% och jobbar lite varje vecka? Troligtvis är svaret nej på denna fråga, men jag är inte alls säker på att jag kommer klara av att hålla mig därifrån. Och om jag nu aktiverar mitt gymkort, hur ska jag då nöja mig med lite färre pass i veckan, typ 3, som alla andra nöjer sig med?

Nej, usch, dessa tankar och insikter om mig själv gör mig nedstämd. Nu har dottern somnat bredvid mig, sonen och sambon sover redan. Kanske ska gå och lägga mig jag också, trots att klockan inte ens är 9.