Äckligt svenskt? Eller äckligt Lisa?

Helgen har ju bjudit på fantastiskt väder, och jag har inte varit sen att vara ute så många timmar jag bara kan. Har släpat med mig barn och sambo ut runt "våra" sjöar, dragit pulka, druckit te i solen, lyssnat på ljudbok, gungat sonen och både grälat och älskat med alla tre.

Igår när vi gick vår dagliga runda, och sonen gick med sin pulka bredvid oss, kom en mamma med sin tvååriga dotter. Vår son hälsade lite på henne, och vi gick tillsammans allihop en bit, medan barnen sprang framför. Mamman sa att vår son var väldigt bra på att prata, för sin ålder. Och ja, det är han verkligen. Men vad hör jag mig själv säga? Jo: Ja, tack, har är duktig, men han är inte lika rörlig. Barn verkar få det ena eller det andra.

Varför i hela världen säger jag så? Varför kan jag inte bara hålla med henne, han är ovanligt duktig för ålder, och det är jag förbannat glad och stolt över. Varför måste jag lägga till att han inte är så rörlig? Skäms jag över att han är bra? Skäms jag över att "förhäva" mig/honom? Försöker jag minska uppmärksamheten genom att neutralisera påståendet med något negativt, så att det inte blir för... ja, för vadå? Det är här min fundering kommer: Är detta något svenskt, jantelagsmässigt, eller är detta jag? Är det min egen tragiska personlighet som gör så här mot min son?

Hur som helst så skämdes jag efteråt. Jag skämdes för att jag inte låter min son vara så bra som han är, utan att jag direkt måste "plocka ner honom på jorden" (tänkte självklart inte att det var det jag gjorde, men så blev ju effekten). Han ska ju få vara så fantastiskt bra som han verkligen är! Och på de saker som han är mindre bra, kan jag ju ta i ensamhet med honom, varför ska jag basunera ut det på gångbanan, till en främling, en solig lördag? Nej, fy vad jag skäms, jag måste verkligen bli medveten om vad jag säger. Jag kan inte surfa på att "han är liten och förstår inte", den ursäkten börjar ha tagit ut sin rätt.

Måste därför passa på att berätta att sonen har börjat sjunga. Det är sjukt sött, och vi skrattar av lycka varje gång. Hans repertoar består av Karlsson på taket-låten, Gubben i lådan, Bä bä vita lamm och "jag är din bästa vän"- låten från Toy Story filmerna. Det är faktiskt väldigt roligt med ett verbalt barn, jag njuter varje dag av alla hans små ord och uttryck. Tur att jag har en sambo som ofta filmar honom med mobilen, så att dessa ögonblick sparas till eftervärlden.

Nu sover alla barn, sambon har snarkmasken på sig och sover bredvid mig, så det är dags för mig att släcka lampan och ögonen. Nätterna har en tendens att ta slut vid 3-4 på morgonen, då dottern har ätit och ligger och knorrar, sträcker på sig och låter i största allmänhet = jag kan inte sova.

Har förresten börjat lite smått med bröstmjölksersättning. Det tar emot så det skriker om det, vill verkligen amma (vilket jag fortfarande gör också). Men jag har hungriga barn, och lyckades ju inte helamma sonen med än knappt tre månader heller. Så jag ger dottern lite flaska (vilket hon tar utan att knussla) och hoppas att hon får det bättre, mättare och kanske lite mindre kräk. Men moderspotensen får sig en liten törn, ska inte låtsas som något annat...