Deep talk

Igår hade vi en aktiv dag! Dagis var stängt, så jag passade på att ta med sonen (och dottern så klart, hon har inte så mycket att välja på) till ett lekland, när det nu var vardag och man slipper den allra värsta anstormningen av barn. Min son ville bara, bokstavligt talat bara, vara i bolhavet. Så där satt vi i en timme, kastade bollar, och tittade på när de blåste upp i en sån där blåsmaskin. Efter detta äventyr åkte vi till farmor och fikade och sen kom jag på den strålande idén att tvätta bilen i automattvätt (eftersom den inte tvättats sedan i somras och ser ut som kriget). Trodde att sonen skulle tycka att detta var lite roligt, men ack nej. Ska berätta om vårat samtal senare på kvällen, när jag skulle lägga honom:

Sonen: bilen
Jag: Ja, vi tvättade bilen idag.
Sonen: Rädd
Jag: Ja, du blev rädd
Sonen: fara
Jag: Ja, men det var ingen fara.
Sonen: Fara
Jag: Nej, men det var ingen fara, men du blev rädd.
Sonen: Tvätta bilen.
Jag: Ja, vi tvättade bilen.
Sonen: Duscha.
Jag: Ja, bilen duschade.
Sonen: Rädd.
Jag: Ja, du blev så rädd. Förlåt att jag tog med dig dit, jag visste inte att det var så läskigt.
Sonen: Läskigt.
Jag: Ja, läskigt.
Sonen: In.
Jag: Ja, vi åkte in där, för att tvätta bilen.
Sonen: Tvätta bilen.
Jag: Ja, vi tvättade bilen.
Sonen: Fara.
Jag: Ja, det var ingen fara, men det kändes så.
Sonen: Rädd.
Jag: Ja, du blev verkligen jätterädd.

Och så vidare och så vidare och så vidare. Han behövde verkligen bearbeta detta trauma som hans mamma utsatte honom för. Det är dock väldigt häftigt att kunna ha ett "samtal" med honom.

Denna vecka har hela familjen rivit av några kräksjukor, och jag är så galet trött på att alla blir sjuka om vart annat. Tvätta lakan, vara orolig för att bli sjuk själv och att försöka förhindra barnen från att bli sjuka. Nu är det bonusdottern som började kräkas i natt, och jag VILL INTE bli sjuk.

Annars har veckan varit lugn. Varit med barnen, träffat lite vänner, varit massvis ute i solen om dagarna (i onsdags var jag ute 6 timmar. Promenera, fika, plugga, sprang, pratade i telefon, lekte på lekplats).

Igår kom en av mina sämre föräldrasidor fram. Den kommer fram med alltför jämna mellanrum, och det är när sonen skriker alltför ofta och mycket. Han kan verkligen ta till skriket för att säga sin åsikt, vare sig det är sorg, ilska, trötthet eller bara frustration i största allmänhet. Efter två utbrott på morgonen (ena gången över att han inte får måla med kritorna på min skitdyra, vita bokhylla och andra gången för att han inte fick hälla i mer Oboypulver i sitt mjölkglas) var jag redan lite slutkörd på denna fronten. När jag sedan hade båda barnen själv, och sonen sov, dottern börjar helt plötsligt gapskrika och väcker sonen - så att han börjar gapskrika, då är det skrämmande nära att jag lägger båda i sängen, skriker tillbaka och går därifrån. Som tur var gjorde jag inte det, utan ammade ena och höll den andra i handen. Båda lugnade sig och efter en halvtimma var allt som vanligt igen. Men herregud vad dessa tillfällen sliter! Och det är ju inte så att man satt med ett överskott av energi innan heller.

Att känna sig otillräcklig är en mycket kraftfull känsla. Att båda barnen behöver en, och de är för små för att kunna förstå att de kan vänta, att jag kommer snart, att det inte är någon fara och liknande. Jag kan längta efter att de blir större och förstår vad jag säger, så att mitt dåliga samvete över att inte räcka till kan minska något...