Jag börjar så sakta förstå vad ett familjeliv verkligen innebär. Det känns som att ha ett barn är egentligen ingen "utmaning" för den vuxna relationen, för ens egna behov av egen tid och utveckling. I alla fall om man har ett barn som vår son, som sovit bra på nätterna, inte varit mer sjuk än någon annan och som älskar att vara både med sin mamma och pappa. Jag och sambon har kunnat göra det vi vill, och det har aldrig varit något problem att lämna sonen hemma med den andre föräldern. Vi har så gott som alltid kunnat äta middag runt bordet allihop, sova rätt okej på nätterna (det har inte varit sonen som varit problemet, om någon av hans sömnstörda föräldrar inte sover), titta på TV och film på kvällarna utan att bli så där väldigt störd av barnskrik.
Den tiden verkar plötsligt över.
Igår, lördag kväll, satt jag till slut själv vid matbordet, med min då rätt så kalla middag, dottern fick mat i min famn, jag försökte äta med ena handen, läsa lite tidning samtidigt som sällskap, medan sambon lade vår övertrötta son i sin säng. Detta hade föregåtts av att sonen vägrat äta i sin stol, suttit i mitt knä och petat i min sallad och sedan velat äta med mina bestick. När jag till slut sa att han fick sitta själv på sin stol och äta kom utbrottet, med efterföljande gråt, skrik, kasta saker och hänga farligt ut från stolen i protest. Vi bestämde att det var dags att sova.
När sambon kommit tillbaka, började dottern gråta - mer mat. Vi hjälptes åt i köket, jag gav dottern mer mat, hon somnade i min famn. Klockan 10 i 9 var jag så trött att jag inte riktigt fattade vitsen med att vara uppe längre. Jag reser mig sakta sakta, för att dottern inte ska vakna. Men jo, det gör hon. In i sovrummet, lägga ner henne, borsta mina tänder lite snabbt för att sedan krypa ner och hoppas att hon somnar fort = att även jag kan få somna fort.
45 minuter senare ligger jag fortfarande och lyssnar på hennes stök och bök, jag har puttat in nappen 20 gånger och inser till slut att hon ju faktiskt har bajsat. Så upp och byta. Vid 10 somnar vi båda två. Sedan kommer natten med amning var tredje timme, och från kl 4 och framåt är hon så täppt i näsan att hon inte kan sova, utan bara ligger och knorrar och låter, så att jag inte kan sova.
Mitt morgonhumör, när jag vid 7-tiden gav upp denna natt, var lite så där. Jag satt och pratade med sambon om det, och kunde egentligen bara konstatera att detta är livet. Detta är att ha två barn, att ha små barn, att ha barn som kom tätt i ålder. Sluta klaga - this is it!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Kämpa på.
Jag har också 2 barn tätt. (14 månader).
Ja det är tufft till en början.
Barn 1 testar gränserna och barn 2 bara vill äta.
Nu ammade jag min flicka bara i 3 veckor så det var ju lite lättare att lämna över till någon annan.
Men sen efter ett tag kommer ni märka alla de positiva fördelarna med att ha barnen tätt.
De kan leka samma lekar. Ni som familj kan göra samma saker utan att behöva dela upp sig pga åldersskillnad.
De har alltid varandra.
Mina barn är nu 6 och 5 år. De har mycket glädje av varandra.
Kämpa på tillsammans och dela på bördorna så mycket som möjligt.
Jag önskar er all lycka med er familj.
Jag har skrivit kommentarer här förut och följer din blogg.
Kram Jenni
Tack Jenni för din kommentar, och tack att du läser min blogg! Ja, jag vill verkligen tro och hoppas att åldersskillnaden är till allas vår fördel, förr eller senare. Jag kan redan nu se att sonen tycker att det är roligt att syrran är med, han skrattar alltid när han ser henne. Men folk i ens omgivning blir alltid matta när de hör att barnen är så tätt, så jag vet knappt vad som är min egen åsikt längre, och vad som är andras!
Ja , folk i ens omgivning är snabba på att kommentera åldersskillnaden.
Men jag brukar bara skratta åt det och säga att men nu har jag det gjort. ( vi är nöjda med 22 barn)
Om de då fortsätter gruffa att åh det måste varit jättejobbigt när de var små, så brukar jag poängtera att ibland får man faktiskt inte chans att välja.
( Isak kom till med IVF så Tilda kom av bara farten).
Det är aldrig någon som kommenterar om folk har 5 år mellan sina barn.
Det tycker jag måste vara ännu jobbigare.
Ha en skön helg!
Skicka en kommentar