GRATTIS!

Min son fyller idag 1 år! Herregud vad det året sprang iväg! Och samtidigt känns det som igår som jag satt på just denna altan som jag gör nu, med tidtagaruret i högsta hugg för att klocka värkarna. Solen strålade, jag mådde rätt ok, men ville inte föda. Hade ju the time of my life! Och nu skulle den ta slut, en hel vecka för tidigt! Värkarna kom på mors dag, och även min och sambons två års dag. Han föddes morgonen efter. Solen sken och på eftermiddagen satt vi ute på BB-hotellets uteservering och fikade. Jag fick sitta på en stor kudde, på ena skinkan, för när man är sydd med 20 stygn så sitter man inte bara rakt ner hur som helst kan jag säga... Han låg i en sån där genomskinlig säng på hjul (som vi tyckte var toppen och undrade om vi kunde få köpa, var dock svindyr, så vi lade ner det) med en vit liten mössa och sov mest. Amningen fungerade på en gång, natten gick bra (förutom att jag helt plötsligt fick en helt fruktansvärd frossa, hackade tänder, skakade i hela kroppen. Mina rörelser var okontrollerbara och jag blev jätterädd. Ringde mamma, fick order som jag lydde och två täcken, kläder och en värmekudde senare så lugnade kroppen ner sig. Tydligen är det alla endorfiner som går ur kroppen, att den har varit så ansträngd och nu börjar slappna av. Mycket obehagligt!). Dagen efter åkte vi hem, efter det obligatoriska läkarbesöket. Alla tyckte nog att det var konstigt att vi valde att åka hem efter en natt, när man som förstföderska får stanna två. Men vi visste liksom inte vad vi skulle göra där, allt fungerade ju bra?!

Efter hemkost började ett års slit. Inte alls med sonen, han är bara ljuvlig 99% av tiden. Kan inte alls säga att det varit jobbigt att få barn, mest bara helt underbart. Men jag och sambon började kampa, gräla, sörja om allt och inget - och det gör vi fortfarande. Idag står vi nog på randen av vår relation, och det är så sorgligt att jag knappt orkar skriva om det. Drömmen är ju att hålla ihop, men till vilket pris? Att vara tillsammans med sin familj är ju något av det bästa som finns, det har jag verkligen förstått nu. Att se sonen kikna av skratt när hans pappa kastar honom i luften, eller sitter nere vid övergångsstället och vinkar till busschaufförer eller bara pussas och kramas och blir så glada av att se varandra. Detta kan man göra mycket för. MYCKET.

Jag kan sakna mitt gamla liv ibland. Det handlar inte så mycket om livet utan barn, utan snarare att livet var mindre komplicerat. Det stod inte lika mycket saker på spel. Man hade inte i närmelsevis lika mycket ansvar.

Men det som är skönt är att jag inte saknar de två saker som jag trodde att jag skulle sakna absolut mest: träningen och resorna. Mina två enda hobbies här i livet. Jag klarar mig med det jag får. Några träningspass i veckan och några resor till länder inte så långt bort. Vi åker ju på sonens fjärde utlandsresa om en månad, så det får man väl anse är okej.

Nej, jag kan sakna tiden, den oändliga (som man ju inte fattade då), möjligheten att träffa folk mer (om jag nu egentligen gjorde det), möjligheten att träna hur mycket som helst (varför jag nu ska göra det? Ser ju ändå helt otränad ut... nästan), biobesöken, restaurangmiddagar, långpromenader när det passar mig, frukost i sängen hur länge jag vill - inte hur länge sonen vill.

Men vet ni vad? Den sak som jag kanske saknar allra mest är drömmen. Drömmen om hur allt skulle bli den dagen jag fick barn. Då kunde jag fortfarande leva i illusionen om alla mysstunder jag och barnets pappa skulle ha på filten med vårt barn, alla stunder i lekparken, alla lyckliga tillfällen där vi tre var tillsammans. Nu är den illusionen borta. Jag har fått mycket av det jag drömde om, det ska jag inte förneka. Men "den lyckliga familjen" är ju så långt borta nu att jag inte med all vilja i världen kan låtsas att det inte är ett faktum.

Men jag ska inte bara vara deppig så här på min plutts 1-års dag! Jag har en mycket frisk, glad, social och helt underbart söt son, och det är jag faktiskt väldigt lycklig för! Jag ska in och göra det sista på hans tårtor, sen är det fika för de som orkar släpa sig hit, ut till gröngräset vid våra närbelägna sjöar.

Grattis min älskade älskade älskade!