Terapi

Varför lyckas jag inte skriva oftare? Det är ett mysterium, och jag vill verkligen ändra på det. Men nu är det som det är, hoppas att ni orkar hålla kvar vid mig ändå.

Jag är fortfarande gravid så vitt jag vet. Känner mig enbart tjock och ful, inte alls rund och skitcool. Illamåendet är över och tröttheten likaså. Känner alltså att jag är på banan igen. Blev så klart förkyld då, men det är ju övergående.

Vår lilla son vägrar gå själv. Han kan gå, hur bra som helst, och gör det när vi tvingar honom. Men han är rädd och tar inget eget initiativ till promenader utan någon av oss i handen. Detta gör oss alla rätt frustrerade. Han är gnällig, har fått en egen vilja, blir vrålarg om vi inte går åt det håll han vill, uttråkad, behöver ständig stimulans. Jag måste erkänna att över en natt tröttnade jag på honom. Jag har haft det så otroligt mysigt och skönt under min föräldraledighet. Inte alls blivit less på det livet. Men plötsligt, nästan på hans ettårsdag faktiskt, så ledsnade jag. Det var ju bara ren tur att det inföll ungefär samtidigt som hans pappa påbörjade sin 2 månaders semester och kan vara mer med honom.

Men detta gör mig lite stressad inför att vara föräldraledig igen. Hur ska jag orka det? Jag tycker att första året har varit plättlätt, det är nu det börjar bli en utmaning. GÅ unge GÅ! Get a life!

Jag har i alla fall börjat en ny omgång terapi. Vet ej hur länge jag ska gå där, eller har råd att gå där, men det känns bra. Ingen har väl missat att jag och sambon sliter rätt hårt för att få det bra tillsammans, och jag behöver jobba med mina bitar själv. Han kan sitta och berätta dem för mig, men jag behöver själv komma underfund med vad som är rimligt, vad som går att förändra, vad som faktiskt är Lisa och vad jag tycker är hans ansvar. Mina tre huvudpunkter är: Styvfamiljssituationen, mitt eviga missnöje och att kunna leva mer i nuet. Alla dessa tre har ett gäng underkategorier, men i stora drag är det dessa som jag vill jobba med.

Igår var jag och sambon på vår familjerådgivning, som vi nu varit på tre gånger. vet inte om det är till hjälp, men det blir väl inte sämre heller. Ett sidospår: det är knepigt att sitta som klient när man själv jobbar med samma sak. Jag blir kritisk, ifrågasättande och sitter med tankar på hur hon gör kontra hur jag gör. Inte helt lätt när man samtidigt ska prata och lyssna i sin relation. Men i alla fall så blev det en slitig gång. Sambon vill att jag ska ta på mig mer skuld kring att det är som det är, jag satt uppfylld av det som jag anser är jobbigt för mig med honom, och kunde liksom inte bara släppa det och prata utifrån hans behov. Så ingen blev nog nöjd helt enkelt. Vi skildes tysta och i egna tankar.

När jag sitter på mitt jobb och har samtal, familjerådgivningen, och säger så mycket klokt, kan jag bli så trött på mig själv. Hur kan jag förvänta mig, eller ens inge hopp om att det går, att människor ska kunna förändras, när jag verkligen inte kan det? Eller det var hårt sagt, vissa förändringar har jag självklart gjort, men det finns mer att hämta.

Både jag och min sambo har börjat tystna i relation till varandra. Vi är så känsliga för att det blir fel, kritik, gräl, att det är lättare att inte säga något. Jag är inte bra på det. Jag äts liksom upp av att inte få säga det jag behöver. Och då menar jag så klart inte plumpa och taskiga saker. Som exempel tycker han att jag alltid ser det dåliga i saker, alltid klagar. Jag försöker nu inte säga något sånt, och det blir uppenbart hur svårt det är. Jag blir då helt tyst, vågar inte ens berätta hur pass sjuk jag känner mig i min förkylning, av rädsla att jag överdriver, låter drabbad och som ett offer. Så här kan vi självklart inte hålla på, det är inte hållbart, men just nu sitter vi i den sitsen, att ingen vågar vara som man är, av rädsla för att det ska vara fel.

Men nu sitter jag på min altan. Njuter av solen. Är irriterad på att vi aldrig kommer iväg och gör något vettigt på dagarna, utan mest fastnar hemma. Ikväll ska vi i alla fall på Parkteater, alltid något.