Har börjat... För min lilla son, som inte bara körde hela ansiktet ner i en grusgång härom dagen, och därmed försämrat sitt redan lite krassliga sjävförtroende på gå-själv-fronten. Han får även möta andra bebisar, som är så tråkiga! Jag förstår att jag är otroligt partisk, men har faktiskt även ögon att se med. När min son ser ett annat barn i hans egen ålder, går han (med min hjälp som sagt) direkt fram, ler och sträcker fram en eller båda armarna. Han kan även skratta och prata lite, söker ögonkontakt och vill gärna ta lite (hrm, peta lite i ögat och sånt). De andra bebisarna är uteslutande helt stumma. Ler inte, låter inte, kan dock titta lite misstänksamt och kan även ibland sträcka fram nån arm för att peta även i hans öga.
Jag kan känna mig lite sorgsen att hans sociala och supertrevliga sätt mottages på ett sånt trist vis. Jag vill att han ska få lika många leenden tillbaka som han ger. Men så här är det ju, så klart. Det kommer komma massvis och åter massvis med människor, barn, fröknar, kompisar, vuxna som beter sig på olika sätt, och det får han bara lära sig. Men snyft vad jag vill skydda honom från det!
Har haft en toppenskön dag! Först en halvmils promenad i solen med ett par vänner vid 8 på morgonen, hem och äta frukost på altanen medan sonen lekte med sina leksaker. Medan han sov sin förmiddagslur låg jag ute i solen, läste deckare och försökte sova lite (för mycket myror för att det skulle lyckas). Sen lunch till honom, fixa picknick till mig själv och vi gick iväg till världens finaste lilla park - Marabouparken. Där finns en plaskdamm som min son har badat och badat och badat i. Han blev vrålarg när jag inte hade lust att knata runt i den där längre (eftersom även jag ville äta lite lunch..). Till slut gick vi hem och jag bytte om, promenerade in till Norr mälarstrand där jag mötte en god vän (sambon plockade upp sonen när han var på väg hem från jobbet). Jag och kompisen låg på gräset i solen och pratade, sedan sprang jag hem. Trots att jag är trött och seg, lyckades jag bestämma mig för att trycka på lite, så jag kom nog 6,5 km på exakt 30 minuter, vilket jag nog är rätt nöjd med. Då kom jag till dukat middagsbord på altanen och sedan satt vi här och skrattade åt vår galet söta grabb som drog in spaghettistrån som Lady och Lufsen och skrek av skratt samtidigt. Ibland är livet riktigt bra!
Mörkret börjar falla på min altan, jag ska lägga mig nu, deckaren börjar bli riktigt bra (Jo Nesbö, Frälsaren). God natt!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar