I december...

kommer vårt andra barn. Min plutts syskon. Jag har valt att inte skriva om det förrän nu, nästan i vecka 14. Men nu känns det dags! Jag har plötsligt blivit asfertil. En mens, ett sex och pang - gravid. Jag skrattade ganska hysteriskt när jag gjorde gravtestet och det visade positivt. Min sambo är jätteglad och bonusdottern också. Men vi är nog alla ganska förvånade. Över att så snart få en bebis till, vi har ju liksom redan en.

Det har snurrat en mängd tankar under dessa veckor som gått. förutom "guuuud, vad jag är trött och illamående - jag orkar inte mer - stackars mig" så är det även funderingar på hur detta kommer att bli. Att få psedotvillingar (max 18 månader emellan), att ha två små hemma, hur funkar det? Alltså på fullaste allvar - hur går det till? Hur klarar man att hantera dessa två små och deras behov parallellt? Jag älskar ju min son till bristningsgränsen och det känns svårt att han inte kommer att få all den tid och kärlek som han får idag, att han ska behöva dela den med någon. Samtidigt så VET jag att syskon är underbart, en gåva, något som är helt ovärderligt och som man aldrig (nästan) vill bli av med eller byta bort. Jag får ju verkligen hoppas att han kommer känna så...

Jag har även denna graviditet haft svårt att riktigt glädjas, svårt att ta till mig att det är och blir ett barn. det tog ju 4 månader med sonen att få till den känslan, och jag börjar känna att den kommer smygande nu. att jag börjar längta efter förlossning, efter lukten av nyfödd bebis, efter de pyttepyttesmå händerna och de små gurglande lätena. Att få amma igen, vara en sån där stolt nybliven mamma igen. Det känns toppen! Det längtar jag verkligen efter!

Märkligt nog känner jag mig inte alls nervös för förlossningen, vilket jag kanske borde med tanke på mina erfarenheter. Kan snarare se fram emot den. Det är ju så mäktigt, så unikt och once in a lifetime (eller twice kanske då). Smärtan skrämmer mig inte, det är faktiskt bra mycket jobbigare att vara så genomtrött och konstant illamående i tre månader.

Rent praktiskt har detta besked gjort att vi fått tänka om en del. Tankar om resor till vintern har fått ställas in och den där kursen till spinninginstruktör får jag vänta med. Jag kommer troligtvis inte komma igång att jobba ordentligt, utan vara lite flytande i några månader innan nästa barn kommer. Plutten kommer få börja på dagis tidigare än planerat (vilket jag faktiskt tror att han kommer älska, han blir ju helt salig när han ser andra barn).

Min och sambons relation fortsätter att vara slitig, med fina och bra partier och en del partier som är helt olidliga. Jag har vissa veckor tänkt att jag kommer vara ensamstående med två småbarn (vilket ju är helt övermäktigt bara vid tanken) och vissa veckor har jag känt mig otroligt lycklig över att ha och att få en så fin familj. Summa summarum: Vi sliter på, vi vill och kämpar. Inget är beslutat och vi kommer inte separera som det är idag.

Det som är tråkigt (om jag nu ens får nämna sånt när jag äntligen blivit gravid på egen hand, har den stora förmånen att slippa ett missfall och är någorlunda frisk) är att föda i december. Ju mer jag tänker på det, desto mer upprörd och besviken är jag över det. Jag tänker inte ens rabbla alla mina argument till att det är kass, för det låter så futtigt. Men jag har på fullaste allvar svårt att svälja det. Sonen föddes så underbart lägligt, första juni, bättre blir det knappt. Men runt jul? vill NÅGON vara född runt jul? Vara sist i utvecklingen, fylla år samtidigt som alla andra laddar för jul och inte alls är särskilt intresserade av en födelsedag? Mitt i vintern kommer han/hon ut som nyfödd - kallt och jäkligt, massvis med kläder, sjukdomar.... Nej, jag skulle ju inte börja rabbla, jag slutar nu. Känns inte kul, inte alls. Stackars barn.

Nu kommer min mamma på en fika för att sedan vara barnvakt en timma när jag går och kör spinning. Hej då!