Tillfreds

Jag sitter i mitt soffhörn, har Anders Widmark i högtalarna, det luktar nybakade bullar i hemmet, plutten sover och jag har bestämt mig för att inte jobba och inte plugga, utan bara ha det skönt. Och det har jag, ska ni veta. Ute yr snön och det enda jag egentligen tänker på är "Vilken tur jag har"!

Jag behöver få skriva om att jag är så lyckligt lottad. Att jag mår väldigt bra. Att jag faktiskt inte önskar något annat just nu. Det är ju inte alltid jag känner så, det ska gudarna veta, men just nu gör jag det, och det är en otroligt skön känsla. Så fridfull, men samtidigt så kraftfull!

Jag trivs med att vara hemma med min älskling (som jag fortsätter hävda är den absolut bästa bebisen av alla och att han är ljuvligast just exakt nu!). Jag kan ju strosa runt hemma i mysdressen i all evighet verkar det som. Varje dag gör jag något praktiskt, typ bakar bullar och bröd som idag. Jag går även och tränar med lillen, njuter av hans långa sovstunder och dansar och sjunger med honom. Visst kan timmarna när han är vaken och pigg bli långa ibland, om man inte har någon plan för vad man kan göra (man kan ju inte åka och storhandla varje dag, även om det är en otroligt tacksam uppgift att göra med honom). Men på det stora hela är det inga som helst problem att hitta på saker. Dagarna inte bara går, de används och njuts av också.

Jag är ensam hemma denna veckan, min sambo och hans dotter är i fjällen. Men oj så skönt det är! Jag njuter av att ha TV:n för mig själv på kvällarna, få äta när jag vill och vad jag vill, inte anpassa min dagsplanering efter någon. Jag förstår att det är skönt när det är en kort stund och inte ofrivilligt. Skulle troligtvis inte njuta lika mycket om det var ett halvår och jag bara satt och sörjde min familj. Men i den här formen är det toppen! Och jag som av någon anledning försökte låta lite drabbad när min sambo frågade om han kunde vara borta en vecka "Ja, men jag kanske behöver kompenseras med lite egen tid då när du kommer hem, för då har ju jag minsann varit själv med plutt i en hel vecka"! Vad pratade jag om? Varför lät jag så där? Det är jag som ska tacka! Han borde få en present för att han håller sig borta en hel vecka!

Men samtidigt känner jag mig lycklig i vår relation (och DET är ju verkligen inte alltid!). Just nu är det lugnt, vi lufsar på, har det mysigt, bra samtal och möter upp varandra i stort och smått. Vårt sexliv är dock öken, måste jobba på det. I morse hade jag faktiskt lust att onanera (inte heller DET är alltid!), men jag kunde inte alls när min son låg bredvid mig - vaken. Kan ni andra göra det då? Kändes som incestvarning.

Men nu till min jobbsituation. Jag skriver ju utredningar åt mitt gamla jobb i kommunen-långt-bort. Har under februari lagt ner 39 timmar för att vara exakt. Sedan är det mina underbara familjerådgivningssamtal, 11 stycken under feb (kommer nog bli det dubbla i mars dock). Och har skrivit en B-uppsats så där med vänsterhanden... Jag tror att det är okej. Tror. Ibland känner jag mig stressad över att inte ha mer tid, med både jobbet och sonen. Men oftast känns det faktiskt helt okej. Har insett att jag kan försörja mig på att göra så här. Inte om jag blir ensamstående så klart, men nu, när vi är två. Jag kanske inte behöver vara anställd och göra mig osams med chefen mer? Eller vill jag det? Varken kan eller bör fatta något beslut om detta just nu. Ska jobba på så här fram till dagis/nästa barn hoppas jag, och det passar mig utmärkt. Det verkar finnas en outsinlig källa av utredningar inom socialtjänsten som behöver skrivas, så om jag bara lyckas marknadsföra mig så kan jag nog få snurr på det där.

De utredningar jag har skrivit har av en slump varit många alkoholiserade föräldrar som ej tar hand om sina barn. Eller för att vara riktigt tydlig - alkoholiserade mammor som släpar hem diverse alkoholiserade karlar som ej behandlar barnen bra. Plötsligt känner jag mig så arg, så jävla trött på alla dessa odugliga föräldrar. Förlåt, jag vet att jag är onyanserad. Men när jag tar upp den sjätte utredningen samma vecka med samma tema, då ruttnar jag. Vad är det för fel på folk? Hur pantad/egotrippad/beroende/ensam/desperat kan man bli? Så att barnen behöver bevittna den ena fyllefesten efter den andra, kommer efter i skolan, skolkar, blir mobbade, längtar efter mamma, blir rädd för den nya sambon, blir innesluten, vågar inte ta hem kompisar etc etc etc. Det borde finnas föräldrakörkort, något ansvar för hur man själv beter sig och hur de människor man släpar hem beter sig borde det faktiskt finnas!

Nej, ska skärpa mig, kommer kanske få äta upp det där stycket ovan...