Idag kom äntligen mensen tillbaka! Jag förstår att alla inte förstår underhållsvärdet i detta, men det ska jag förklara! Jag har ju en massa strul med hormoner, verkar inte som att min kropp alls har fattat vilka halter av hormoner en kvinnokropp förväntas ha. Så när något funkar som det ska, blir jag glad. Att få tillbaka mensen innebär att jag inte behöver äta hormoner för att få igång den (har gjort förut, östrogen, inte kul, låg i det närmaste däckad). Jag ökar mina chanser att bli gravid igen med typ hur många procent som helst (att vi har ett ökentorrt sexliv just nu är ett senare problem...).
Så idag började jag längta efter att få fler barn. Det som nästan direkt slog mig, var att det känns som att jag sviker min son. Han är ju den absolut bästa, sötaste, ljuvligaste och mest älskvärda som finns, och att skaffa ett annat barn känns som ett sånt svek! Som att ta hem en annan man och säga till sin sambo: Du, det här är Kalle, han sa bo här med oss och sova i vår säng, det gör väl inget? Jag tycker om dig fortfarande!
Jag vill verkligen ge min son ett helsyskon, ett i hans ålder. Detta då jag själv aldrig vill leva utan mina systrar, och jag vill ge min son chansen att ha syskon med allt gott som det medför. Men han kommer ju få dela oss med någon, någon som kommer ta mycket mer tid (till en början). Och det känns verkligen som ett svek.
Min sambo sa igår att när han ser sin dotter och vår son kramas och skratta tillsammans, så blir han så rörd att hans nästan börjar gråta. Och att den känslan slår allt annat. Jag vill verkligen tro honom. Jag hoppas verkligen att mina barns relation och kärlek till varandra överträffar den känsla jag känner just nu om att jag sviker honom.
Annars är det bra med mig. Har jobbat två kvällar i veckan, varit med plutten och njutit av det vackra vädret så mycket jag bara kan, har klippt mig (äntligen!) och tränat så klart. Helgen bjuder på middag hos vänner, födelsedagslunch hos mina föräldrar (pappsen fyller år).
Nu ska jag lägga mig och läsa boken "Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2", om hur vi påverkar våra barn och skapar de könsroller de sedan måste släpa runt på i livet. Intressant!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Grattis till mensen! *haha* Var ju tvungen att säga det, för det lär man ju sällan säga igen!
Du, jag kan säga att jag hade ÅNGEST när jag väntade A just på grund av att det aldrig skulle bli detsamma med M igen, och att jag var rädd att inte älska "2:an" lika mkt. Jag tror att man känner så helt enkelt. Men, det går över! Och jag hoppas du får känna den där känslan som din sambo beskriver och som jag intygar... Syskonkärleken är ju helt fantastiskt underbar! Eller som M säger "du, jag tror lillebror tycker om mig". :)
Tack A för dina ord, känns ju skönt att fler intygar att så är fallet... HÖr av mig när jag sitter i sitsen och behöver prata av mig om min ångest som troligtvis kommer då... Kram!
Skicka en kommentar