Det onämnbara

Jag känner ett behov av att skriva. Och jag vet om vad. Men jag vet inte hur. Det är svårt, för det blir så lätt definitivt, svart och vitt. Jag vet inte ens hur jag ska börja för att det ska bli så begripligt som möjligt.

Jag har mått väldigt bra senaste tiden, precis som jag skrev i senaste inlägget. Men det märkliga är att jag då har saknat min före detta sambo. Inte allt, absolut inte, men delar av vårt liv. Eller kanske drömmen om vårt liv. Han passade fantastiskt bra in i mallen för min framtid. Så som jag alltid tänkt det. Han är i min ålder, snygg, någorlunda välutbildad, många trevliga vänner, fritidsintressen, uppvuxen i kärnfamilj med normala relationer, drömmar, lust att hitta på saker, ville - liksom jag - ha familj, hus och sommarställe.

Han hade ännu en parameter som jag måste erkänna inte var obetydligt (detta kommer jag alltid förneka att jag sagt) - han hade pengar. Eller rättare sagt - hans pappa hade pengar. Jag som är något av det mest sparsamma och icke-shoppiga ni kan tänka er, njöt av att det fanns en otroligt stor påse med pengar i hans familj. Jag blev bjuden på ljuvliga resor, fantastiska hummermiddagar, fick åka med lyxbåtar, vara i deras vackra "våning", äta dyra restaurangmiddagar och åka i dyr bil. Men mest av allt fanns det en dröm om en framtid som innehöll en massa saker jag inte skulle ha råd med själv. Hus på stället man faktiskt vill bo på, inte som man bor på för att det var så nära drömmen man kunde komma med de knappa medel man har. Det där bröllopet som bara finns i tidningar, med festen som varade i dagarna tre, där man inte snålade på något. Resor som man blev bjuden på, till ställen man aldrig skulle ha råd att åka till själv. Och jag behövde inte betala ett glas juice själv ens (plötsligt insåg jag vad vila verkligen betyder för mig - att slippa fundera på pengar, på vad saker kostar, på vad jag har råd med. Det var en upplevelse utöver det vanliga. Men kanske en kunskap jag nästan mår bättre utan - för vad gör jag med kunskapen om att det var underbart?).

I just mitt fall kunde jag även få betalt provrörsbefruktning, vilket gjorde mig lite lite mindre stressad över min infertilitet.

Men jag satt en dag, mitt i mitt liv med honom, och tänkte "Men herregud, mina svärföräldrar kommer äga mitt hem, min bil, mitt bröllop och till och med mitt barn!". Det var inte bara njutbart, jag måste säga det. Men njutningen övervägde.

Nu handlar inte mina tankar alls bara om pengar, varken tillgången till eller bristen på. Det handlar om njutning. Om drömmar. Om att få det som man hade tänkt det.

Jag tänkte nog att jag skulle leva extremt traditionellt. Så som "alla" lever nu för tiden. Skaffa barn efter några år ihop, när man precis haft sitt sommarbröllop med 60 gäster, man har bytt upp trean till ett radhus, man reser till de ställen de flesta reser till och man trivs. Man gör det. Och jag längtade efter det. Att bli förälder ihop med någon. Att bygga upp ett hus och hem med någon. Att skapa ett liv med någon.

Jag gör det nu, på ett sätt. Men på ett annat sätt så gör jag det inte alls. För han har redan gjort det, med någon annan. Han har redan fått barn, bott i villa, byggt sommarstuga, haft hund, gift sig traditionellt, gjort resor tillsammans i lilla kärnfamiljen, byggt upp en gemensam vänskapskrets och kämpat för sin familj.

Jag kan känna att jag vill göra allt, men inte han. Han har redan ledsnat, redan blivit cynisk. Redan gett upp hoppet om att allt komme bli roligare "om vi bara".

Så mina drömmar krymper, försvinner, verklighetsanpassas. Jag vill inte gifta mig längre. Han har redan gjort det, och jag vill inte ha en dålig kopia på hans förra bröllop. Han har redan skaffat barn (vilket jag ibland är otroligt tacksam för, det har ju bland annat gjort att vi aldrig någonsin behöver gräla om just barntillvaron, för den flyter problemfritt på) och jag får inte vara den som ger honom hans första barn. Som tillsammans med honom bygger upp vår familj, från grunden. Vi kommer alltid behöva ta hänsyn till hans före detta fru, till hans första barn och hennes behov. Om jag och min sambo vill åka utomlands en månad så går inte det, för han har ett barn hemma som han vill vara med. Om vi vill flytta till Skåne så går inte det heller, för vi vill alla att hans dotter ska kunna bo med oss.

Han har haft sina drömmar om framtiden - och fått dem krossade. Och har inte byggt upp så många nya. Han säger till mig "This is it Lisa. Livet är inte roligare än så här. Jag trodde också att det skulle vara någon mer mening med livet när jag var 30, men nu vet jag att det är det inte. Detta är allt."

Men om jag vill tro att det är toppen då? Om jag vill ha mitt vita bröllop med roliga vänner? Om jag vill ha en kärnfamilj? Om jag vill resa utomlands så jäkla länge som jag har lust med? Om jag vill leva med någon som inte har hunnit bli cynisk, deprimerad, överviktig, utbränd och proppfull med livserfarenheter som jag inte har?

Till min före detta: Jag saknar så mycket av det vi hade! Att få äta ditt latteskum, att få titta på dig när du kör båt (du var otroligt snygg just exakt då), att få äta långa middagar med dig med jazz i bakgrunden, många tända ljus och bra samtal, att då ta dina bilpromenader, alla våra resor, irritera mig på att du var så fåfäng med tröjan som alltid skulle slängas lite nonchalant över axlarna (men ja, det var snyggt, jag erkänner), att få vara stolt över dig i en massa sammanhang, att få den uppmärksamhet som du var så bra på att ge. Du var, och är, en verklig livsnjutare. Men vi hade inte samma drömmar, trots att jag tror att de var så lika. Vi var inte i fas. Och fan vad arg jag kan vara på det ibland.

Men jag älskar ju min nuvarande sambo. Han är en helt underbar man. Men jag måste hitta ett sätt att inte sörja det jag inte får, utan glädjas över det jag har. Hur gör man?