Det slog mig igår, när sambon hade förklarat att han tyckte att vissa saker med mig var tråkigt och inte bara kul att leva med - att jag blev förnärmad, och lite chockad, över att han funderade på om det är möjligt att leva med mig. Den rollen är liksom min. Jag får fundera över om det går att leva med honom, inte tvärtom. Vem vill inte leva med mig? Jag blottar detta för er nu, så håna mig inte. Det är en pinsam och ful tanke, men dock sann. Jag hade liksom svårt att höra vad han sa och ta honom helt på allvar. Jag tänkte att de problem han har med mig inte är så verkliga, inte så verkliga som de problem jag har med honom är.
Nu menade han tydligen inte att han inte vill leva med mig, men han berättade vilka svårigheter han har med mig ibland. Som att jag tycker att det jag tycker är snyggt/bra/gott är en sanning, och jag har svårt att förstå eller acceptera, att andra tycker annorlunda. Som att bo på Söder. Jag gillar inte Söder. Gillar i alla fall ytterst få kvarter med Söder. Han däremot älskar allt var Söder heter. Och detta blev han ledsen för. Inte kanske just Söder-grejen, men att vi inte har gemensamma drömmar om var vi ska bo, bygga sommarställe, hur det sommarstället ska se ut, vilka möbler vi ska ha, vilka mat som är god och så vidare. Och det är sant. Jag vill ha det som jag tycker. Varför ska vi ha det på något annat sätt? Det är ju det som jag tycker som är snyggt! Han har ju ingen smak! Och det är väl här han har lite problem... Han hävdar att människor som kommer in i hans nya lokal säger att det är jättefint, och min första tanke är "Men de ljuger ju, det måste du förstå". Jag har inte sagt just det, det har jag faktiskt inte. Men min åsikt om hur det ser ut skiner nog igenom...
Igår var vi på middag hos en vän till min sambo. Jättetrevligt på alla sätt och vis, främst blev jag väldigt glad för själva inbjudan. När vi kom dit hade sonen inte fått sitt mellis än och var riktigt hungrig. Han började storgråta helt plötsligt och kunde knappt äta för att han grät så. Jag satte mig lite avskilt och försökte mata honom, men det var knappt möjligt. Sambon kom ut och frågade om han kunde göra något, men jag var knappt talbar, utan helt fokuserad på att försöka förstå och förändra sonens beteende. Och ja, jag skämdes lite. För plutten gråter så där hysteriskt extremt sällan. Jag kan inte på rak arm säga när de var senast innan igår. Och så gör han det när han "ska visas upp". Och det är pinsamt att jag tänker så. Han ska väl få vara hungrig, osäker i ny miljö eller trött precis som alla andra. Men jag kände mig liksom dum, och kanske lite dålig förälder. Jag ville så gärna visa upp vårt underbara charmtroll (vilket jag också fick), och så startade det så konstigt. Ja, som sagt, föräldraskapet visar på nya sidor hela tiden, jag förstår det. Min bild av mig själv som en helt makalöst bra mamma börjar kanske naggas lite i kanterna. Lite...
Min sambo är sjuk, och har så varit i över en vecka. Han har jobbat ändå, och blir så klart heller aldrig frisk. Det är nu lördag kväll och han har somnat med sonen i sovrummet. Jag har det i och för sig rätt skönt med min jazz i bakgrunden och lite bloggande i knät. Men det är trist, vår egen vecka (alltså den veckan vi inte har bonusdottern) har nästan uteslutande gått till att han är sjuk och sover. Idag insåg jag hur mycket vi rättar vårt liv efter hans mående. Om han är sjuk (vilket inte är alltför sällan tyvärr), om han har ont någonstans, om han har kraftiga biverkningar av sin medicin, om han har glömt ta sin medicin och mår dåligt därför, om han är trött efter en sömnlös natt, om han har panikångest med mera. När har vi någonsin behövt ändra någon planering för att jag har mått något? Har det överhuvudtaget hänt? Jag mådde bättre dagen innan förlossning än vad han gör när han har en vanlig helg.
Och jag måste säga att detta är inte den första sambon jag upplever detta med, även om det är mer nu än tidigare. Min första sambo (har ju haft tre) blev ju utbränd och sedan var det 1,5 år av anpassning efter hans mående. Min andra sambo var en del sjuk, men främst allergiskt, så hela vårarna fick han mer eller mindre vara hemma. Och så nu då... Är det jag som gör mina män sjuka eller är detta män i allmänhet? Eller är jag overkligt ofta frisk och därför blir kontrasten så stor? Är i alla fall mäkta trött på det, det är jag verkligen.
Jag får säga som en klient sa "Det känns som att jag har en stor väska med komptid, och jag vet inte när jag ska hinna ta ut den, för jag vill ju inte lämna tillbaka den till företaget". Jag förstår vad hon menar, och läggar jag på 8 år till av småbarnstid, så kommer den väskan vara full till bristningsgränsen.
Jag märker att jag tar ett helt annat ansvar för vår son än vad min sambo gör. Och jag gör det utan att egentligen tänka, och jag hatar det! Jag vill inte leva som min syster, och många andra kvinnor med henne, med det totala ansvaret om barnen, och om mannen hjälper till eller kommer ihåg något utanför det vardagliga så blir man pinsamt tacksam. Jag vill inte! Men vi är på väg dit, det är bara att erkänna.
Som idag, sonens "matlådor" är slut. Tror ni min sambo överhuvudtaget vet det? Och ännu mindre planerar att göra något åt det? Jag ställer mig på morgonen och kokar grönsaker för att puréea ihop. När gjorde sambon det senast? Och hur många gånger har min sambo badat sonen? Ingen tror jag. Absolut ingen. Rensat öron, klippt naglar, smörjt in utslag med kräm, borstat tänder, köpt några som helst kläder eller bebisartiklar, rensat ut de små kläderna och lagt i en storlek större, jagat runt efter begagnade saker och kläder vi kan ärva, shoppat loss på Apoteket, sparat poäng i Liberoklubben och så vidare och så vidare. Det är hemskt! Nu är jag en sån där curlande sambo! Jag menar inte att min sambo är en usel pappa, för det är han verkligen inte. Han ställer upp för mig och sonen på massvis med sätt. Men bara det att jag använder ordet "ställer upp"! Det är väl ingen som säger "Åh, Lisa ställer verkligen upp och tar hand om sin son hela dagen!". Gaaahhh!! Denna ojämlikhet!!! Jag blir tokig!!! Och så lever jag lika illa själv! Hjälp! Vad göra?
Nu ska jag baka scones, till mig själv, sambon sover ju. Han är ju sjuuuuuk stackarn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar