Till min son

Jag vill göra ett inlägg till min son. Jag kunde aldrig tro att kärlek kunde vara på detta sätt, som kärleken är till sitt barn. Att jag vaknar lycklig varje dag, för jag får börja min dag med att se honom. Jag somnar lycklig varje kväll, för jag får se honom ligga och amma och brottas med bröstet och höra alla roliga ljud han gör när han äter. Varenda kräkning är okej, varenda blöja är ett nöje, varenda darrande underläpp vill jag på alla sätt jag kan, hjälpa honom med. De timmar han är vaken mitt i natten vill jag vara med honom och alla timmar han sover saknar jag honom.

Hans sprattlande ben, hans nya små ljud som han just lärt sig, hans leenden som får mig att släppa allt jag håller i och bara le tillbaka. Hans söta små nysningar, hans överläpp som ser ut som en näbb när han pratar. Den lilla sucken som kommer efter varje gäsp vill jag inte missa för allt i världen.

När han gråter brister mitt hjärta. Även fast jag vet varför han gråter, och jag vet att jag kan hjälpa honom. Varje minut han behöver spendera i ovisshet ifall han kommer få hjälp eller inte, gör mig så ledsen och gör att jag vill pussa och krama honom och försäkra honom om att jag alltid kommer göra allt jag kan för att han ska få det bra.

Jag står som alla andra föräldrar och fånigt stirrar ner i barnvagnen, bara för att få njuta av att se hans söta ansikte en minut till. Stannar mitt på trottoaren bara för att sätta in nappen som ramlat ut för femtioelfte gången denna promenaden. Säger prosit vid varenda söt nysning, ler tillbaka vid varenda leende och kan inte låta bli att klappa honom på huvudet eller benen när han ammar. Jag är så där upptagen av min bebis som jag lovat mig själv att inte vara. Trodde att jag inte skulle behöva vara närvarande och beundrande varje stund, men nej, jag måste.

Jag vill inte missa en minut av hans liv. Denna period är så vansinnigt kort. Han växer för var dag som går. Om två dagar blir han två månader, storlek 56 sitter som korvskinn på hans knubbiga kropp och han vill stå så fort han får chansen.

Jag trodde att jag skulle sakna graviditeten. Ha, ha, sakna? Och då inte få ha min son här? Var det dummaste jag har hört! Jag vill däremot vara gravid igen, och igen, allt för att få känna denna känsla om och om igen. Nu när jag vet vad som kommer efter en graviditet och förlossning, kan jag genomföra en ännu värre förlossning, det är värt det.

Så till min son: Jag älskar dig. Jag älskar dig mer än du förstår och jag kommer älska dig vad som än händer. Jag kommer kämpa för dig, göra det som står i min makt för att du ska ha det bra. Du är det finaste jag har och det kan inget förändra. Jag vill aldrig lämna den här stunden. Stunden när du ligger bredvid mig i soffan. Nyäten, nyspydd, med hicka, trampandes luft och viftandes med dina små armar. Du ligger och tittar på mig när jag skriver, ler och pratar ibland. Ditt ena öra är vikt mot kudden och man måste veckla ut det igen för att det ska bli som vanligt, annars fastnar det i den ihopkorvade positionen. Du behöver byta blöja, och det ska vi göra alldeles snart. Vi ska även snart ta ut vagnen ur bilen och sticka ut och springa, och då kommer du ligga och titta på allt som passerar utanför, kanske somna en stund, men inte så länge för det skumpar lite för mycket för att du ska somna in ordentligt. Jag vill sitta här med dig för evigt. Just nu, just idag. Du är som mest underbar varenda sekund.