Ett steg till slutet eller början

Vi sliter på. Gråter och kramas om vart annat. Min sambo säger mellan tårarna att han är på bristningsgränsen, att han inte har mer att ge - eller att ta av. Trots detta lyckas jag inte ge honom det han vill ha - en familj på fyra personer där alla är glada över att vara tillsammans.

Vi var på BVC för den vanliga kollen idag (min älskling väger nu 5 kilo! Har jag smör i brösten eller?). När vår jättetrevliga BVC-sköterska frågade oss hur det är började min sambo gråta direkt. Jag som alltid gråter nu för tiden lyckades hålla mig denna dag, kanske för att balansera upp sambon. Ofta verkar det fungera så, faller den ena stå den andra. Så vi satt på BVC i en timma och pratade. Har bestämt oss för att försöka söka lite hjälp, prata med nån (vi som är experter på att prata, kommer inte bli lätt för den terapeuten...). Vi måste hitta ett sätt där båda är lyckliga, utan att den andre måste vara olycklig.

Jag har nu en utmaning framför mig och det är den resa till min syster i Italien som sker på lördag (nu är det torsdag kväll). Vi ska åka alla fyra, vilket var en god planering när den gjordes i mars, men en urusel planering just nu. Igår pratade vi i grälande ordalag om att jag skulle åka själv med Pyret. Idag har vi släppt den tanken och ska försöka. Men det är en skör tråd, fruktansvärt skör. Minsta snedsteg och vi är igång igen.

Jag frågade min sambo i morse, när jag hade vaknat av att han grät av ångest på altanen, vad jag kan göra för att hjälpa honom (vilket nästan blir ett hån, eftersom jag aldrig ger honom det han mest av allt vill ha av mig just nu, men i alla fall...). Han sa till slut att det skulle hjälpa honom om han kunde få jobba vår sista lediga vecka tillsammans. Min tanke var: är du inte riktigt klok? Av våra två månader som vi skulle vara föräldralediga tillsammans, och som jag längtat efter i ett halvår, har vi i så fall haft EN vecka själva som vi kan vara vår nya lilla trio! Ska jag alltså ge bort en av två veckor till ditt j-vla jobb???
Men jag sa ingenting sånt, jag sa "visst, om du behöver det så gör det". Känner mig så vansinnigt besviken. När jag föreslog att hans dotter kunde byta en av hennes fem veckor hos oss till en i augusti, tyckte han att jag inte var riktigt klok, eftersom han ska jobba i augusti. Jag, som inte tänker att barn har sina föräldrar hellediga 10 veckor i streck, tyckte kanske inte att detta var så fruktansvärt som han fick det att låta som. Men nu går det tydligen bra att ta bort en ledig vecka med mig och jobba istället. Ja, detta är ett strålande exempel på hur vi sårar varandra, inte ger varandra det vi mest av allt vill ha.

Idag låg jag, sambon och min snutt på en filt på en vacker gräsmatta. Vi hade vår underbara son mellan oss, låg och halvslumra allihopa och höll om varandra. jag sa då till min sambo att det var så här jag hade tänkt det. Sommaren, det var så här den skulle bli. Den har blivit allt annat än sån.

Hur ska man nu göra för att inte bli bitter? För att inte i framtida gräl ta upp detta i tid och otid. Vara arg in i ålderdomen över "föräldraledigheten som grälades bort". Jag har faktiskt ingen aning. Jag är tyvärr ganska bra på att ta upp saker när de faktiskt inte hör hemma där, i det grälet. Pinsamt och rätt barnsligt, men man har ju sin arsenal med saker man vet sårar och förintar motståndarens försvar.

Både jag och min sambo vill vara med varandra, men sårar ju varann så mycket att det knappt går. Igår sa vi båda att vi hade haft det bättre den dagen utan varandra. Det är hemskt, och vi kände direkt att så varken får eller ska det vara. Men om jag får vara med Pyret, och slippa gräla, slippa lämna ifrån mig honom hela tiden (eller få dåligt samvete för att jag inte gör det) och slippa bli arg på min sambo och hans dotter för olika små och stora anledningar, så mår jag bra.

Nu ska jag lägga mig och gosa med min snutt. Han vill ha mat igen, och jag längtar efter att vara nära honom. Nu åker jag bort några veckor, skriver igen när jag kommer hem. förhoppningsvis om att vi har haft det bra...