Min lilla heffaklump!

Idag har vi varit hos barnläkaren, ett rutinbesök. vi vägde och mätte vår lilla duva, och han väger nu 6 kg! Han har alltså gått upp lite mer än ett kilo på 20 dagar. "Du måste ha grädde i brösten!". Ja, jisses, men ack så söt han är. Idag började min dag kl halv 5 av att min lilla skatt gav ett långt och innerligt leende, utan att jag gjorde något för att förtjäna det. Då är alla trötthetstankar borta, och jag umgås gladeligen med honom mellan halv 5 och halv 9, när jag lyckades somna om en timma till. Trots att mina nätter brukar innebära ca 4-5 timmars sömn, så känner jag mig oförskämt pigg. Ett tillstånd som troligtvis går över, men som jag är tacksam för så länge det varar.

Ett tillfälle när jag inte kände mig lika pigg var när vi var ute och sprang hela familjen (Pyret i vagn). Fem kilometer, alltså hälften av vad jag vanligtvis springer, avklarade vi i spring/gå-tempo. Det var superjobbigt. Jag vill inte erkänna det, för det känns så otroligt svårt att ha gått från "gymets flitigaste medlem" till att knappt ta mig runt det som förut var uppvärmning. Jag tränade trots allt 8 timmar i veckan hela vägen in i förlossningen. Sista passet körde jag två dagar innan jag födde, och mådde hur bra som helst. Det var spinning om jag inte minns fel. Och trots det är jag detta konditionsvrak idag! Hur är det möjligt? Jag vet att en graviditet och kanske framförallt en förlossning sliter på kroppen, flyttar muskler och leder hel vilt. Men ärligt talat! Ska nu försöka springa varannan dag, även om det bara är 5 km på platt mark... ska tillbaks till min ursprungliga form, så är det bara. Om en och en halv månad ska jag aktivera mitt gymkort igen, och då ska jag försöka komma igång ordentligt!

Igår startade vi upp det nätta projektet "göra om arbetsrummet till Pyrets rum". Borde inte vara så stort, men jisses, lägenheten är ett bokstavligt bombnedslag! två möbler inköpta på IKEA (och det är när de ska skruvas ihop som jag tackar gudarna för att jag är kvinna och på något finurligt sätt har ett frikort ur den där sörjan). Själv har jag målat vårt skötbord vitt. Om man inte tittar för noga blev det riktigt bra. Vi ska tömma bokhyllor, fylla en stor byrå med sambons hela företag, rensa i förrådet för att få plats med det som rensas ut härifrån, rensa mina föräldrars stora förråd för att få plats med det som inte vårat förråd här hemma slukar. Jag har målat om en vägg, slängt sopsäckar med saker, rensat min egen garderob (en sopsäck till Myrorna), sorterat Pyrets alla kläder (vi har så galet mycket, om ni får för er att köpa en present, köp INGA kläder! Vi har allt tills han blir i alla fall 8 månader gammal!). Jag har även i sann mamma-anda skrivit Pyrets namn i alla hans kläder. Mest för att jag gärna lånar ut dem till vänner med yngre barn, men vill ha tillbaks dem i avvaktan ett nytt barn.

Bonusdottern åkte till sin mamma i söndagskväll (nu är det onsdag). Hon ringde varje dag och grät för att hon saknade oss, men främst Pyret. Så nu är hon tillbaka hos oss och ska vara här i två dagar, och sedan åka tillbaka till sin mamma igen. Jag anstränger mig för att hon ska få vara med Pyret så mycket som det bara går. Lägger mina egna behov åt sidan och försöker tänka på att det är ganska praktiskt att hon vill vara med honom nu när vi gör om hemma.

Jag och sambon hade ett jobbigt snack i måndags. Vi var ute och gick i Vinterviken, hade tänkt att ta en fika men det var stängt på cafét. Det var en kämpig stämning, som hade varit sedan han kom hem från att ha svängt förbi jobbet några timmar. Han är otroligt stressad och pressad över jobbet, och minsta felriktade kommentar från mig skapar en mycket svår och jobbig situation oss emellan. Hela vår promenad slutade med att jag grät. Sa att jag inte kan leva med någon som inte kan vara lycklig, utan som alltid måste jobba för att hitta mening i sitt liv. Just där och då kände jag mig nästan redo att lämna relationen och vara själv med Pyret. Jag kan inte påstå att jag tänkte igenom hela det cenariot till sitt slut, men känslan var att nu skiter jag i detta, jag kan inte göra mer. Sambon kände sig lika förtvivlad han, vet inte heller vad han ska göra för att förändra sitt liv och sin sinnestämning.

På något magiskt vänster lyckades vi samla ihop oss och åkte och köpte var sin wok, satt på en kvällssolig gräsmatta på söder med Pyret emellan oss och fick tillbaka lite krafter. Idag känns det långt bort att vi skulle separera och jag vet att vi båda kommer kämpa mycket mer än så här innan vi kastar in handduken. Men det gör mig väldigt ledsen att veta att min älskade mår väldigt dåligt. Och det gör mig rädd när han säger att han inte vet hur eller egentligen tror på att han kommer kunna förändra situationen, utan this is it, detta är vad jag får. Han är den bästa som finns, det är inte problemet. Men att leva med någon med panikångest och depression, det kräver en hel del ibland. Oftast tänker jag inte särskilt mycket på det, men när han mår som sämst, som han gjort senaste två månaderna ungefär, då är det väldigt svårt att hitta kraften. Det är svårt att vara lycklig för oss båda.

För det är ju så att jag är på ett sätt lyckligare än någonsin. Jag har fått den vackraste bebisen på jorden, och om jag får ligga och pussa på honom, så är jag nöjd, då har jag det jag behöver. Inte helt sant, det fattar jag ju, men att höra honom knorra bredvid mig just nu, det ger en härlig känsla i kroppen. Jag vill inte att alla lyckokänslor som jag har över min son ska grumlas på grund av att min sambo har en slitig period. Denna tid kommer inte igen! Jag kommer inte vara mamma för första gången, med min lilla bebis, på sommaren, med min sambo någorlunda ledig tillsammans med oss i två månader. Detta kommer inte igen! Förstör inte detta för mig! Låt mig inte titta tillbaka på sommaren som Pyret föddes som en helvetes jobbig sommar med konstanta gräl som tog oss längre och längre ner i respekt- och hopplösheten. Jag vill minnas detta som en ljus sommar.

Klockan är snart halv 11 på kvällen. Jag sitter som vanligt på min altan, med tre ljuslyktor tända, en kopp te, en morotskaka och en chokladbit i magen. Ska snart lägga mig och amma min lilla skatt, för att sedan förhoppningsvis sova några bra timmar. Imorgon kommer en dag med rensing i hemmet och förråden. Hatar att allt är kaos, älskar ordningen som kommer efteråt. Det finns ju en pedant inte så väl gömd i mig, som kan jobba dygnet runt för att få mitt hem i ordning.

Nästa vecka fyller min sambo år. Jag har inte en blekaste aning om vad jag ska ge eller göra för honom. Han vill inte bli firad alls, vilket jag aldrig kommer gå med på. Men tänk nu Lisa, vad 17 ska han få??