Pyret ska ut och åka

Jag hann med att skriva en sista gång innan avfärden i morgon. Just nu känns det riktigt mysigt att åka ner till min syster, även om jag varit där flera gånger tidigare. Jag känner lite förtröstan inför min och min sambos situation och hoppas och tror att vi kommer klara av dessa veckor utan allt för mycket slitningar.

Dagen har gått i packningens tecken. Eftersom min syster i Italien har en son på 20 månader, finns det mesta redan på plats. Därför har vi inte behövt tänka till särskilt mycket på vad Pyret behöver ha med sig, utan har snarast packat en vanlig skötväska och lite svala kläder. Jag är lite nervös för flygresan dock. Vi har ju fått en son som aldrig skriker, verkligen aldrig. Så vi är inte särskilt luttrade. Om han börjar skrika på flyget kommer jag garanterat känna en stress över alla medpassagerares hat, men mest över att han troligtvis har ont i öronen, och att jag inte kan hjälpa honom så mycket som jag vill. Men jag får hålla tummarna att han är lika tålig och lätt även när det gäller flygningar som i övriga livet.

Nu börjar det regna lite på min altan, men jag håller mig kvar en stund till. Gillar den här stunden när jag sitter med min tekopp, har ätit min beskärda del av sötsaker och kvällen är här och det börjar skymma. Att då sitta och skriva och ta mig en liten stund själv är väldigt mysigt. Pyret ligger i storasysters knä och har sovit mest hela dagen (vilket inte bådar gott för natten...).

Jag och min sambo har pratat om att gå till en familjerådgivare, för att få prata med en utomstående om vår familjesituation. Inte för att göra slut på ett skonsamt sätt, utan för att försöka prata oss vidare. Vi är ju experter på att prata redan som det är, men som utbildade terapeuter (som vi är båda två) så vet vi vinsten av att ha en utomstående person som lyssnar på det vi säger och ställer någon helt ny fråga här och där.

Men det som är väldigt märkligt, och nästan lite komiskt, är att jag skäms över det. Skäms över att redan efter drygt två år tillsammans ha kommit till punkten att vi måste gå till familjerådgivningen. Detta trots att jag gått i egen terapi i många år, utan att någonsin skämmas över det, snarare motsatsen. Med min egen terapi har jag alltid känt att jag gör det för att lära känna mig själv bättre, förstå mina olika sidor och hur jag ska hantera dem. Egentligen är ju parterapi exakt samma sak fast för par, men av någon anledning känns det mer skamfyllt. Som att vår kärlek har misslyckats.

Jag kan inte dra mig till minnes någon av mina vänner som berättat om att de har gått i parterapi. Detta kan så klart bero på att det inte är något man pratar om så ofta med andra (kommer ju inte jag heller göra, att skriva det här på bloggen är ett sätt att träna på att vara öppen om det, visa för omgivningen att det är ofarligt, statuera exempel). Det kan också bero på, och detta tror jag kanske ännu mer på, att de flesta är väldigt terapirädda, att det inte alls känns som en möjlig utväg eller alternativ att gå och prata med någon "som ju inte känner oss". Nu råkar jag leva med någon som liksom jag tror väldigt mycket på terapins kraft och läkning, och det är jag väldigt tacksam för. Det är en av anledningarna till att jag valt honom.

Jag kan inte helt rakt på sak säga vad jag vill att vi ska komma fram till i terapin. Men jag vill att vi ska bli mer nyanserade, båda två. Att vi ska kunna prata om familjesituationen och våra olika roller i den, utan att det ska bli så hätskt, så infekterat och polariserat. Vi vill samma sak båda två, men vill komma dit på olika sätt. Jag vill kunna känna det jag känner utan att han ska tolka det som att han inte får vara pappa till sin dotter. Han vill känna det han känner utan att jag ska tolka det som att han inte vill vara själv med mig. Sedan finns det många inslag av tankar kring uppfostran, där jag ibland kritiserar honom för hans metoder. Han håller ofta med mig i min kritik, i sak, men har så klart förklaringar till varför han gör som han gör, och han kan känna att jag mellan raderna säger att han är en dålig pappa, vilket jag inte alls menar. Vi måste alltså hitta sätt att prata om dessa saker lite mer avdramatiserat.

När jag pratat med andra personer som lever i "plockepinnfamiljer" får jag alltid höra samma sak: Det är jättesvårt, det tar tid, och man kan behöva hjälp.
Senast på midsommar var det ett par där som har ett gemensamt barn och var sitt barn från tidigare relationer. Mannen i paret frågar mig hur det går med min bonusdotter, och jag säger att det går bra, att hon är jättefin. Han svarar "Vad bra, för ska man vara helt ärlig är det ju inte särskilt lätt att få ihop det. Om man ska vara ärlig alltså". Jag blev rätt paff, det är ju inte så ofta folk berättar om sina liv så att det faktiskt stämmer med verkligheten (vilket gör mig galen, varför måste vi alla hymla om att livet kan vara svårt? Vi är alla skyldiga att hjälpa varandra genom att tala lite sanning!). Han berättade att de har tagit hjälp av terapeut för att komma vidare, men har fortfarande en lång bit kvar. Jag kanske inte behöver berätta att jag höll mig nära detta ärliga par resten av kvällen och hade riktigt trevligt.

En annan som lever med ett gemensamt barn och har två styvbarn har sagt till mig att enda anledningen till att det fungerar är för att de endast har hans barn varannan helg. En annan vän till mig har sagt att det här med styvfamilj är det svåraste hon någonsin gjort. En tredje har sagt att hon kan tänka tankar om barnen och situationen som hon skäms för och aldrig skulle erkänna. Med detta vill jag säga att alla verkar vara överens om en sak: Det är svårt.

Ingen har dock pratat om barnen i fråga. Det är sällan själva barnet och dennes personlighet som verkar vara den springande punkten, utan hela situationen. Även här håller jag med, min bonusdotter är en skatt, hon är så himla bra. Hon har självklart sina sidor som inte stämmer så väl överens med mina, men det kan ju lika gärna vara mina sidor som inte stämmer överens med hennes...

Jag har tidigare valt att inte alls prata på bloggen om detta, av anledningen att jag inte vill att just min bonusdotter ska läsa och ta illa vid sig. Men jag chansar, hoppas att hon pratar med mig om det hon läser. Hoppas att hon har förstått att hon är bra, superbra. Att jag älskar hennes pappa. Att jag vill leva med honom, och med henne, hela mitt liv. Att jag inte kommer ta hennes lillebror ifrån henne. Att hon är en underbar storasyster, den bästa Pyret kan få. Jag vill skriva för att bryta tystnaden. Tystnaden runt en hel del saker här i livet. Det finns en rad områden som det är nästan som en regel att inte prata öppet om. Sex är en sak, familjerelationer en annan. Jag kommer vara som alla andra, och inte hänga ut mitt sexliv på nätet, men vill vara så öppen som möjligt runt det mesta i övrigt.

Klockan har passerat 22, jag borde gå och lägga mig, med tanke på att jag i natt slutade sova vid halv 5, och somnade strax innan 12. Och kom då ihåg att jag ammat tre gånger däremellan och att det tar cirka 45 minuter av sömnen varje gång. Men jag känner mig ändå oförskämt pigg, och har gjort sedan han föddes. Men tröttheten kommer komma i kapp mig, det är jag säker på. Hur många veckor kan man klara sig på cirka 4 timmars sömn?

Nu ska jag ta mitt gullebarn och lägga mig och lukta på honom, be en stilla bön att han inte har alltför ont i magen i natt och hoppas på en behaglig resa ner till södra Italien!