Vad vi sliter

Både jag och min sambo sliter med våra familjerelationer. Hans slit för att jag ska ta med hans dotter i vår familjegemenskap, mitt slit för att få vara med honom och sonen. Vi grälar och gråter och älskar om vart annat.

Jag kan inte förklara för honom vad som gör att jag inte vill vara fler än bara han, jag och sonen. Han kan inte förstå varför hans dotter (som jag ju tycker om) inte kan vara med. Jag vill få ihop vår lilla familj, han vill ge dottern en chans att vara storasyster. Jag blir så ofantligt ledsen över att han inte verkar vilja vara med mig och sonen själva, han blir konstant besviken på att jag inte vill att vi ska vara alla fyra. Så här håller vi på. Dag ut och dag in. Enda garanterade pausen är när bonusdottern är med, för då kan vi ju inte gräla.

Men allting är ju så klart mer komplext än så här. Det finns så många bottnar i dessa gräl, att vi verkligen inte har koll på alla hela tiden. Jag har till exempel en åsikt om att man inte äter glass/godis före maten. Sambon tycker nog i teorin samma sak, men lever inte efter det själv. Han ger sin dotter glass i tid och otid. Hon behöver aldrig själv be om en, han har redan hunnit ge henne tre. Han håller inte helt med mig om detta så klart. Han vill ge sin dotter allt, vill skämma bort henne (något som gör mig arg, tycker inte att det gynnar henne). Han säger att hon är dålig på att be om saker för sin egen del (vilket är sant) och därför vill han ge henne det han tror att hon vill ha men ej ber om. Jag tycker att då lär hon sig inte att be om saker, om hon hela tiden blir matad med erbjudanden, och aldrig behöver fundera själv över vad hon vill ha.

En annan nivå i detta är att jag redan som barn fick ordna mycket själv, blev inte så servad (på vissa sätt, men inte tillräckligt många sätt som man kanske ska bli som barn). Så jag har en känsla av avundsjuka också. Varför kan hon ligga i sin pappas knä som 13-åring, när jag slutade med det flera år tidigare? Varför kan hon tillåta sig att inte klara saker, vara rädd, liten, när jag aldrig kunde det? Detta gör att jag inte helt uppmuntrar att hon ska få vara liten, trots att jag vet att det är bra för henne (och alla andra barn). Som den egoist jag kan vara vill jag inte att hon ska få det som jag själv alltid saknade.

Sambon å sin sida säger att han har henne att tacka livet för, att han varit så deprimerad att hon har varit det enda han haft att leva för under perioder av livet, och därför vill han tacka henne och kan tänka sig att ge henne en glass varannan timme för att hon har gjort detta för honom. Att han vill ge henne allt, att hon ska känna att hon får det hon behöver och därmed kunna bli generös mot sin omgivning (vilket hon är).

Jag har nu gett en liten inblick i vad vi sliter med. Hur många dimensioner det har, hur pyttesmå saker, som när ska bonusdottern få glass egentligen och hur ofta, kan få en halv dag att rasera. Hur vi båda sitter med vår bakgrundshistoria som gör oss till dem vi är, och också till dem vi har valt varandra för. Hur vi båda gråter för att vi älskar varandra så mycket, men ibland inte vet hur vi ska kunna få till livet tillsammans så att båda blir lyckliga och får det som den vill ha, utan att den andre ska bli olycklig.