En stilla stund

Jag sitter på min älskade altan, har druckit en stor kopp te, ätit en vansinnigt god (och säkert kalorifattig...) brownie som en vän bakat till mig. På ett täcke med en stor amningskudde runt sig ligger min nya kärlek i livet och viftar på armarna, grymtar lite grann, blir sur på nappen som har en tendens att rymma ner mellan kroppen och filten med jämna mellanrum. Jag är ensam hemma, har varit det under dagen (som jag i och för sig bokat upp med lunch hos vän och middag hos en syster) och jag ska vara själv i natt. Känner ingen som helst oro för det, vi har ju fått en oförskämt lätt och trevlig bebis (måste erkänna att jag väntar på att han ska bli "knölig", så här lätt ska det väl inte vara?). Jag kan längta efter att få gå och lägga mig bredvid honom, ligga och lukta, lyssna på alla små ljud, titta på hans underbart söta ansikte (som faktiskt är absolut sötast när han sover). Även om jag själv snittar på 4 timmars sömn per natt, så är det värt det, lätt.

Jag är chockad över all kärlek, som kom så snabbt, som nästan gör mig galen. Vet att jag har kommenterat det förut, men jag menar allvar, jag trodde inte att jag skulle känna så mycket som jag gör. Jag saknar honom när jag sitter i framsätet i bilen och han i bak. Jag saknar honom när han sover. Jag saknar honom när jag är på toa och jag saknar honom när andra får ha honom hos sig.

Var på Liseberg i veckan (ja, han satt tyst i 5 timmar ner i bilen, låg snällt i vagnen i 6 timmar på Liseberg, ett underbarn eller vad?). Jag som åker allt som ett nöjefält har att erbjuda (men min sambo inget alls, tur att bonusdottern var med så att jag hade sällskap på några åkattraktioner...) satt i sätet på attraktionen "Uppskjutet". Jag tittade på min sambo som satt på en bänk nedanför med Pyret i vagnen. Plötsligt sticker Pyret upp sina små fötter ur vagnen, och innan vi swischade iväg upp i luften hann jag tänka: "Tänk om den här saken pajar nu, och jag dör, då får jag aldrig se de där små fötterna igen". Hjärtat nästan brast. I ärlighetens namn så tänker jag inte så mycket på Pyret när jag blir rädd för att dö (han har en fantastisk pappa och storasyster, som kommer ta bra hand om honom), utan jag tänker på mig, på att jag aldrig mer ska få se och ta på honom. Det går inte, det går faktiskt bara inte alls.

Innan vi lämnade Göteborg hann vi missa hotellfrukosten (jag bröt typ ihop, hotellfrukost är bland det bästa jag vet) och Pyret hann bajsa ner sängen. Sen körde vi hem igen, och Pyret satt lika tyst och snäll hela vägen hem. En picknick på en solig gräsmatta med en nakenfis till bebis bredvid oss fick avsluta dagen.

Detta blir ett blogginlägg om min kärlek, som jag fattar är rätt trist att läsa om, men jag måste få berätta om den, visa på att jag inte alltid grubblar, är missnöjd, ledsen och stortjuter. Jag njuter också. Är väldigt chockad faktiskt över mitt nyupptäckta tålamod "Åh, bajsade du igen, när jag precis hade bytt på dig? Det gör ingenting, jag byter så gärna igen!" "Nämen, lite kräk mitt på min nytvättade tröja? Det gör inget alls förstår du, jag tvättar fler gånger!" "Åh, du vaknar för femtioelfte gången denna natt? Det gör inget, jag vill hellre ligga vaken och titta på ditt underbara ansikte, än att jag ska ligga här och sova bort denna tiden!". Detta är faktiskt ingen ironi, detta är mina sanna känslor, och det trodde jag inte om mig! Min granne sa att det är lyckohormoner som kommer gå över om några månader, men det örat vill inte jag lyssna på. Jag har ju hittat en ny, fantastisk sida hos mig själv! Ska vårda den som ett barn...

Klockan är nästan 11 på kvällen, Pyret ligger snällt och sprattlar och säger inte pip och jag kanske ska ta ett föräldraansvar och lägga honom? Eller lägga mig själv... god natt alla, och sänder en tanke till alla er som enbart får sniffa på kudden i natt.