Alla blandade känslor

När jag får frågan "Hur mår du" eller "Hur känns det" så vet jag verkligen inte vad jag ska svara. Jag mår allt möjligt. Är så himla kär i min lilla bebis, vill bara lukta och gosa med honom mest hela tiden. Men jag har också ont i kroppen, gråter varje dag, är rädd för vad detta nya liv ska innebära. Det känns som att man ska svara att allt är bara bra, toppen rent ut sagt, och att detta är det bästa som hänt mig. Så är det, också. Men jag, som alltid måste svara så himla ärligt, kan inte stanna vid detta, utan verkar ha något tvångsmässigt över mig och säger även att jag är trött, har ont, känner mig ensam, är orolig över att inte trivas med detta livet, rädd att vi inte får ihop vår "plockepinnfamilj" och orolig för kolik (som alla bebisar verkar få och som verkar vidrigt). Är jag negativ i mitt sätt att hantera livet, eller känner alla så här, men är så taskiga att de ej delar med sig av hela sanningen?

Jag har haft en bild av hur första tiden hemma ska se ut, hur vi som föräldrar ska sitta och titta på vår lilla bebis mest hela tiden och bara känna oss som lyckligast i hela världen. Inte alls som hemma hos oss just nu, att sambon sover på soffan för att han är förkyld och snarkar för mycket, jag mår illa varje gång jag ätit och måste vila en stund efter måltiderna, att jag gråter och säger att jag är ensam för att sambon sitter vid datorn och jobbar på sina föräldradagar, att jag knappt kommer runt kvarteret för att jag har en jobbig nervsmärta i vänstra skinkan, att jag måste stanna bilen idag och amma i den, för att min lilla bebis skriker i högan sky eftersom jag slutade amma för snabbt vid senaste matningen, att ingen av oss har haft på sig något annat än skitiga myskläder de senaste 9 dagarna och att jag med nöd och näppe tvättar håret var tredje dag istället för varannan.

Men vi ligger också i sängen och tittar på vår lilla skatt, tackar varandra för att vi tillsammans skapat en sådan fantastiskt söt bebis. Är det så här det är? Hur har ni andra haft det första veckorna hemma? Lite ärliga svar tack, alla glammiga och rosenskimrande varianter kan jag läsa i vilken Mama-tidning som helst...

Jag försöker utmana mig själv lite och våga lämna lägenheten. Resultatet av detta är att jag på 9 dagar hunnit amma på tre olika parkbänkar, inne på Babyland, i bilen och sittandes på golvet i en trappuppgång. Ganska bra gjort om jag får säga det själv. Men att åka kommunalt har jag inte vågat än. Kan man få vänta några dagar till?

Nu är klockan halv 11, min lilla plutt vägrar vakna för att byta om till pyjamas och komma och lägga sig hos mig. Jag måste nog lägga mig ändå, är trött som 17, efter en ovanligt aktiv dag. Har haft en god vän här på lunch (hon tog med sig lunch, stort tack!), sedan en fika hemma hos storasyrran och sedan kom min pappa på middag och jag slog till med tre-rätters, av nån anledning. Så nu är jag trött, en lång natt framför mig med många vakna timmar. Vill inte lägga för stort ansvar på sambon heller, eftersom han är sjuk och jag behöver honom frisk! God natt!