090601

Jag vet inte hur jag ska skriva detta blogginlägg, och det är nog därför jag har dragit lite på det. Det finns så fruktansvärt mycket att berätta, beskriva och fundera kring. Men jag ska börja med det absolut viktigaste. Den första juni föddes vår son, klockan 06.57 (vår barnmorska slutade 07.00, Pyret har koll på klockan) och han mådde hela tiden bra. Började med ett skrik, men lugnade snabbt ner sig och låg vid mit bröst, ammade ordentligt på en gång och har sedan fortsatt med det. Jag kan utan att hymla säga att det är den absolut sötaste bebis jag någonsin sett och det finns ingen hejd på hur mycket jag kan pussa, lukta och älska honom.



Men för att ta det från början så vet ni ju redan när värkarna startade. Den dagen stannade vi hemma så länge vi kunde. Gick en kort promenad runt kvarteret, åt middag, mina föräldrar kom förbi två gånger (mamma konstaterade att huvudet nu var fixerat men att han fortfarande låg med ryggen åt fel håll). Allt eftersom dagen gick blev värkarna mer kraftiga och fram på kvällen så låg jag mest. Vi fick plats på Danderyd, som vi ville, och åkte in vid 21-tiden. Träffade vår barnmorska Ulrika och hon gjorde alla sedvanliga kontroller: Pyrets puls, hur mycket jag var öppen (3 cm), och livmodertappen var utplånad (det var den) och hur kraftiga värkarna var.

Vi hade i vårt förlossningsbrev skrivit att vi ville ha Danderydsmodellen (innebär att personal alltid är på rummet och att man ska föda inom 12 timmar, de driver processen framåt för att det ska bli så). När vi pratade om det på plats började jag storgråta. Kändes så fruktansvärt läskigt att det nu skulle vara på gång, att nu händer det, det som jag bävat för. Att hoppa från 5:an och verkligen inte våga, och till på köpet veta att man kommer få så jäkla ont när man väl har hoppat.

Men jag tog mitt förnuft till fånga, inget blir roligare om jag väntar några timmar, jag kommer bara vara tröttare. Så vi började med att göra hål på fosterhinnan, så att vattnet gick. Nu kom värkarna igång vill jag lova. Det var piece-of-cake-värkar jag hade haft under dagen, insåg jag nu (tyckte dock att de gjorde alldeles tillräckligt ont). Jag blev snabbt beroende av lustgasen, släppte knappt den under de närmaste 10 timmarna.

Jag ska inte tråka ut er med alla detaljer om förlossningen, men drar huvuddragen. Jag hade väldigt ont av mina värkar, de kom tätt och till på köpet fick jag någon form av frossa/kramp som gjorde att jag under flera timmar låg och skakade okontrollerbart, hackade tänder och kunde aldrig slappna av. Vid 3-tiden på natten bad jag om epidural (hade redan provat akupunktur utan någon verkan, suttit på pilatesboll, blivit tappad på urin flera gånger varav några gånger sattes katetern fel vilket är väldigt obehagligt). Det kom en läkare som satte epiduralen, vi väntade de 20 minuter det ska ta för den att verka, men inget hände. Läkaren kontaktades igen, hon snurrade eller nåt på nålen, nya 20 minuters väntan (nu vill jag påminna om att jag inte på något sätt bara LÅG och väntade, jag hade fruktansvärda värkar, kramper och rätt utmattad). Inget hände denna gång heller, förutom att jag förlorade känseln i höger lår.




Läkaren fick komma tillbaka, sätta om epiduralen helt och denna gång fick den lite effekt. Jag fick lite vila mellan värkarna, som dock fortfarande var så kraftiga att jag behöde lustgas för att palla med dem. Denna något lugnande effekt höll dock bara i sig i cirka 45 minuter, sedan kom smärtan och kraften tillbaka igen med full effekt. Jag ropade på påfyllning, och eftersom Pyrets huvud låg så pass högt upp fortfarande, fick jag det. Denna påfyllning hjälpte inte heller, utan allt var lika smärtsamt som tidigare. Det enda som hände var att effekten på värkarna nästan helt avtog. Jag låg med samma smärta, men utan att det hände något i kroppen.

Vid detta laget började även vår barnmorska misströsta. Hon satte mig på en förlossningspass, jag fick försöka krysta utan att jag fick några krystvärkar (fick ej under hela förlossningen). Jag kände själv att inget hände, och trots att barnmorskan försökte vara optimistisk så gick hon efter rätt kort stund ut och pratade med en kollega. De beslutade sig för sugklocka. Visst, vad som helst.

Läkare kom in, sugklockan rullades in (har ni sett en sådan någon gång?! En relik från 20-talet. Ett metalllock till en syltburk med en tjock järnkedja till. Detta trocklas in i mitt underliv och sätts på ett litet mjukt bebishuvud. Inte skönt) och de satte in sugklockan.



Jag skulle försöka krysta trots de uteblivna krystvärkarna. Precis när jag skulle börja med detta kom en annan barnmorska in på vårt rum, sa något till läkaren om bebisar på andra rum, och vår läkare säger "Jag måste gå nu". Så mitt i försöket att få ut Pyret, så går läkaren.

Vår barnmorska blev också rätt paff, sa att hon inte visste vad som hände nu, men att vi måste jobba vidare själva. Sugklockan togs bort och jag skulle krysta medan en barnmorska hängde och tryckte på min magen och en stod och tittade efter huvudet. Inget hände, så klart, och en barnmorska som var samordnare som in. Hon sa direkt att det måste till en sugklocka, men vår barnmorska mumlade något om vad läkaren sagt och samordnaren gav med sig och kunde då ej heller sätta någon klocka. Tror att detta berodde på att han låg för högt upp, men vet ej.

Vi försökte krysta på ett par värkar till, men samordnaren sa ganska snart att "denna ungen måste ut nu, jag får förlora jobbet på det här, nu sätter vi en klocka". Så på med sugklockan igen, Pyret drogs förbi blygdbenet och sedan togs klockan av och jag tryckte ut honom sista biten. Från det att klockan sattes på till att han var ute tog det endast några minuter. Varför gjorde vi inte detta tidigare?

Efter några minuter kom moderkakan och sedan syddes jag ihop med cirka 20 stygn. Jag skulle bevisa att jag kunde kissa själv efter några timmar, vilket jag inte kunde, så jag fick åka hem med en tre-dagars kateter. Vi bodde en natt på patienthotellet, innan vi själva bestämde att vi ville åka hem. Detta förvånade personalen, som var vana vid att förstföderskor vill stanna två nätter. Men har man en mamma hemma som är barnmorska, behöver jag inte ligga i deras tränga 140 cm säng i ett opersonligt rum och vänta på att timmarna ska gå och på att en barnmorska ska komma in och titta till mig. Så tisdagen 2/6 åkte vi hem och livet började.