Plockepinnfamiljen

Det är inte lätt att få ihop en ny familj. Det är nog svårt som det är att gå från två till tre, men jag kan berätta att det inte är lättare att gå från tre till fyra, kanske speciellt inte när det är ett styvbarn som är en i famljen. Jag vet inte hur jag ska berätta om den situation som uppstår. Det är så komplext, jag har dålig koll på vad som handlar om mig, vad som är hormoner, vad som handlar om bonusdottern och vad som handlar om min sambo.

Hormoner: Ja, herregud, vilken chock! Jag är så fruktansvärt kär i min son. Så gränslöst uppfylld av att han verkligen är så söt så jag inte vet var jag ska ta vägen, att jag saknar honom när jag är på toaletten, att jag kan pussa ihjäl honom. Detta gör också att jag är ganska ointresserad av att lämna bort honom. Jag har inga problem med att folk vill hålla i honom, älskar när min sambo är med honom (de ligger just nu bredvid mig i soffan och kramas och pussas, hjärtat smälter). Min bonusdotter fullkomligen avgudar Pyret. Hon kan vara med honom precis hur mycket som helst, omättlig i sitt behov. Liksom jag...



Jag har hamnat i en snurr där jag känner att jag måste "ge bort" Pyret till henne så fort det finns tillfälle, men egentligen så vill jag inte det. Jag får skuldkänslor om jag behåller honom när hon rent praktiskt sett skulle kunna ha honom och jag har svårt att slappna av och njuta av att hon är med honom. Detta handlar inte alls om att hon inte är bra med honom, för det är hon. Hon har ett otroligt tålamod, går runt, gullar, pratar, tittar, pussar. Men det har blivit som en kamp, där vi båda vill ha honom lika mycket. Jag vill att även min sambo ska få vara med honom, men när han har honom, så ger han ofta bort honom till dottern, för att hon så gärna vill. Detta låter kanske hur töntigt som helst, men är blodigt allvar. Jag vaknar på morgonen och vill nästan inte gå upp, för då börjar dagens dragkamp. Mentala kamp i alla fall, bonusdottern skulle aldrig med ord kräva ett endaste dugg. Om jag tar honom så ger hon sig direkt.

Jag är också ledsen över att jag inte får skapa min lilla familj med min sambo och min son under dessa två månader som vi ska vara föräldralediga tillsammans. Det känns för mig som att dessa veckor snarare har blivit en möjlighet för sambon att vara med sin dotter och se till hennes behov. Jag känner mig besviken, ville ju vara med honom. Detta är en lång historia, med otroligt många bråk och tårar bakom sig som jag inte klarar att återberätta här, men tro mig när jag säger att detta är ett infekterat ämne, som aldrig riktigt löser sig så att alla blir glada.

Alla dessa hormoner och denna situation hemma har gjort mig så ledsen, så vansinnigt ledsen. Idag har jag inte gråtit än, och klockan är faktiskt efter 6 på kvällen, men vanligtvis har jag gråtit flera gånger vid detta laget. Det är inget snack om att jag under graviditeten och efter förlossningen har mycket mycket lättare att gråta, men jag gråter inte över svältande barn i Afrika, jag gråter över mitt liv. Igår stod jag och grät hysteriskt i duschen i säkert en halvtimme. Det tog aldrig slut. Var tvungen att samla ihop mig för att kunna åka till det midsommarfirande vi planerat att gå på. Ögonvitorna hade återfått sin normala färg precis när vi körde in på deras gata.

Jag vet inte hur mycket "alla andra" gråter under dessa veckor, eller när det går över, eller hur svårt andra tycker att det är med styvfamiljer, eller om behovet av att vara med sitt barn precis hela tiden går över (eller i alla fall minskar lite...). Jag kan känna mig ensam med alla känslor. Har få vänner med styvbarn, och allas känsloliv efter en förlossning är så klart olika. Vet inte egentligen varför det är viktigt att höra hur ni andra haft det, jag har det ju så här. Men i vanlig ordning när det gäller mig har jag ett behov av att tillhöra den stora massan, känna mig "normal". Lika patetiskt varje gång.

Men jag har (ännu?) inte blivit irriterad på min sambo för hur han är med Pyret. Han är fantastiskt! Kärleksfull, omtänksam, aktiv, kan allt som har med det praktiska att göra, ställer upp helt på allt jag ber om (jag ska bara våga fråga). Så han ska ha en eloge, han är fantastisk på detta!