Värkar på mors dag

Ja, nu är det igång. Värkarna alltså. Började i natt, vid 5 tiden, fast då fattade jag inte att det var värkar. Det gjorde ont när jag låg ner, spred sig som ett skärp runt mage och rygg och det enda som hjälpte var att ställa sig upp. Ringde mamma som sa att nu är det på gång! Jag grät. Vill ju inte, trivs så bra med mitt liv som det är. Jag får väl tacka Pyret för att jag fick helgen i alla fall, eftersom jag haft mycket mysigt för mig. Men jag trodde att vi hade kommit överens om att värkarna inte skulle börja förrän tidigast imorgon!! Idag har jag och min älskling 2-årsdag och vi har bokat herrgårdsvistelse med afternoon tea med scones, 4-rätters middag och övernattning i ett rum med sjöutsikt. Det var ju bara bye bye med det så klart. Jag och Pyret är alltså inte överens om hur denna dagen ska se ut!

Värkarna jag har nu kommer med 4-5 minuters mellanrum och gör ont, men inte överjävligt på något sätt, utan jag kan sätta mig ner, andas igenom dem och sedan fortsätta med det jag höll på med (vilket idag har bestått av en halvmils promenad på morgonen, frukost på altanen, städa iordning, tvätta, bädda Pyrets säng, baka muffins, läsa, prata i telefon och nu skriva blogg). Mamma barnmorskan har så klart varit här och lyssnat och klämt. Pyret ligger fortfarande med ryggen åt fel håll men huvudet har sjunkit ner och är någonstans mellan ruckbart och fixerat. Bra, en sak som stämmer, verkade läskigt med risken att klämma navelsträngen när huvudet var rörligt som det ju har varit ända fram till idag.

Älskade sambon har skruvat ihop spjälsäng, hämtat barnvagn och skötbord i förrådet och städat. Han sover nu en stund, vilket jag mer eller mindre har krävt av honom, eftersom jag behöver att han är pigg! Själv kan jag absolut inte sova, trots ca 4 timmars sömn inatt. En bra uppladdning för vad som komma skall alltså.

Jag vet inte vad jag känner i nuläget. Imorse blev jag arg. Arg för att vår två-årsdag gick om intet, arg för att jag verkligen inte vill detta och skitarg för att jag är så rädd för smärtan som inom en väldigt snar framtid kommer att komma. Rädd att det inte alls blir bra, att förlossningen blir snarare traumatisk och skitjobbigt och att vi inte kommer komma ur den med några goda minnen (förutom Pyret då...). Vänta, nu kommer en värk, ska andas lite koncentrerat. Så där, avklarad.

Jag kommer sakna livet som gravid mer än jag kan förklara. Att vara så vacker, så tillfreds, så nöjd med livet. Det är en underbar känsla. Att sedan få vara ledig, inte behöva prestera som annars, få massor med uppmärksamhet från allt och alla, vara så bekräftad och avundsvärd. Det är en egokick, det går inte att komma ifrån. Jag vill inte förlora detta! Jag VET att jag kommer vinna något annat, men i dagsläget vet jag inte vad (jo, jo, ett barn, men ni fattar nog) och det gör att jag inte alls känner den där stora stora längtan. Sambon är jätteglad, han vill träffa sitt barn och känner sig superredo. Är avundsjuk på honom. Även bonusdottern är glad som en lärka att det kommer komma ett syskon till slut.

Nej, i ärlighetens namn är jag ganska tom i huvudet. Allt är otroligt overkligt. Det var nog på ett sätt tur att slemmis gick för 1,5 vecka sedan, så att jag i alla fall kunde tänka tanken att Pyret kanske kommer komma för tidigt. Apropå slemmis så släppte jag en till igår morse. På typ samma ställe, längst bort på Råstasjön. Jag och sambon tog vår morgonpromenad och jag gick och biktade mig för honom att jag hade tränat vattengympa trots att han bett mig att inte göra det, och att anledningen till att jag chansade var att jag hade en känsla (förhoppning, hade ärligt talat ingen aning) av att en ny slempropp hade bildats. Exakt när jag säger detta, kommer slemmis no.2 utfarande i brallorna. Och denna kändes till skillnad från förra. Inte ont eller så, utan som att jag spräckte en liten vattenballong mellan benen. Jag stannade, ropade till, sa att "nu hände nåt" skutta upp bland några buskar med benen ihopknipna, för att hitta ytterligare en slempropp i trosorna. Större denna gång, men samma färg och konsistens. Sambon stod bredvid och asgarvade och tyckte att det hela var fantastiskt roligt. Jag slängde ut slemmis bland buskarna (kunde knappast ta med den hem i handen för att föreviga den på ett kort...) och sedan gick vi hem. Kände inget mer under dagen.

Jag har haft en skön helg som sagt. I fredags var det sommarfest med jobbet, på Boule och Berså. Jättetrevlig kväll med god mat, gott sällskap och roliga lekar. Gillar mina kollegor, så är det verkligen. Alla önskade så klart stort lycka till och bad mig komma tillbaka efter mammaledigheten. Ska dock berätta en anekdot från timmarna innan festen: Jag hade varit och tränat vattengympa på Nacka Strand, skulle hem till en vän och äta lunch för att sedan åka direkt därifrån till festen. På gymet lyckas jag spräcka mina byxor i hela rumpan! Efter mycket om och med fick jag åka till Nacka Forum och köpa ett par exakt likadana, för att överhuvudtaget kunna visa mig ute. Toppen, nya mammabrallor två dar innan förlossning. Snacka om waste of money...

Igår var det Stockholm Marathon. Jag var inne i stan med en vän och åt lunch och fikade på Djurgården. Sedan hem, duscha och till en vän, J, i Sollentuna som hade varit så underbar att hon styrt upp en grillfest för oss gamla och de pågående ekonomihandläggare från mitt gamla jobb i Solna. Det var på alla sätt och vis en jättetrevlig kväll som jag är så glad att jag hann gå på innan värkarna drog igång. Det är så tacksamt att vara höggravid. Alla hjälper till, alla vill veta hur just JAG mår (trots att det finns 9 andra tjejer att fråga) och alla beundrar den vackra magen (ja, den är faktiskt vacker, och det är tacksamt att bara ha gått upp 12 kilo, då är det faktiskt bara mage att visa upp, inga andra utbuktningar, inte fler än innan i alla fall). Vi satt på altanen och pratade och skrattade till strax efter 12 när vi alla behövde åka hem för att få skönhetssömnen.

Under kvällen när jag satt i hammocken på J:s altan med min goda vän M (tack för att du finns, du blir viktigare och viktigare) pratade jag med henne om att jag känner mig som en ond och udda människa som faktiskt inte vill att förlossningen ska komma igång. Att jag inte alls längtar så enormt efter att träffa Pyret just exakt nu, utan lätt kan vänta lite. Orolig att detta kommer bli något knepigt i vår anknytning eller kärlek. Hon sa, så klokt, så klokt att: Är det mer kärleksfullt att vilja att ens barn ska komma ut för att man är så jäkla trött på att vara gravid, tjock, svullen och trött och enbart vill bli av med skiten?.

Nej, det kanske det faktiskt inte är. Hon sa att hon är så glad för min skull att jag fick en bra graviditet, i alla fall sista halvan, eftersom jag längtat så enormt efter att vara gravid. Ja, detta håller jag med om, jag är också väldigt glad för det. Sen vill jag tro att jag har påverkat detta lite själv, genom att träna och hålla igång som jag gjort. Till och med min träningsallergiska mamma sa idag att hon just nu faktiskt är glad för all min träning, för den kommer hjälpa mig under förlossningen. Ja, att träna 8 timmar i veckan och gå cirka en mil om dagen ända in i förlossningen tillhör nog inte vanligheterna, men det har gjort mig gott. Och helskotta vad jag kommer sakna gymet! Mitt andra hem! Men I´ll be back SATS, och då med Pyret i släptåg!

Nu ska sambon iväg och köpa Klyx (eller hur det nu stavas) för att jag ska tömma tarmen och kanske få lite mer effektiva värkar. Dessa som håller på nu innebär ju liksom inget, det märker jag ju.

Årets varmaste dag, mors dag och Pyrets dag. Nu ses vi snart, och ska göra mig så redo jag bara kan!