Slemmis

I torsdags morse tog jag och sambon vår vanliga morgonpromenad. Inget speciellt hände förutom den vanliga smärtan som kan komma i magen när jag promenerar. När jag kommer hem och går och kissar, tittar jag ner i trosorna och ser en slemmig klump i trosskyddet (har ju behövt ha trosskydd i 8 månader på grund av alla flytningar. Varsågod Libresse). Jag ropar på sambon och frågar "Vad fan är detta"? Ingen aning sa han, men gick och hämtade telefonen så att jag kunde ringa barnmorskan mamma. Tänkte så klart tanken att det kan vara slemproppen, men trodde att den skulle vara större och blodig. Detta var inget blod och jag kände ju inget av det, men det var ju ingen flytning, det fattade även jag. Det dallrade ju!

Jag och sambon satte oss och åt vår frukost på altanen, han surfade på nätet efter "slempropp" och fick så klart upp ett antal sidor om detta. Första han öppnade var Vårdguidens sida. Där stod att när slemproppen har gått (vadå gått? Den lossnar väl snarare?) kan förlossningen komma igång inom några timmar, vanligast inom ett dygn. Jag såg förskräckt ut, eftersom jag verkligen inte vill föda än. Sambon såg mig, skrattade och började leta upp en annan sida "Vad vet Vårdguiden, vi tar ett chattforum istället". Där stod tyvärr ungefär samma sak, och vi letade tills vi hittade en tjej som skrivit att det tog två veckor innan hon födde. Vi bestämde oss för att hennes inlägg är sanningen.

Mamma barnmorskan ringde och berättade att det vanligaste är att föda inom en vecka, ibland inom två, men inte så ofta mer. Men åhhhhhh!!! Jag vill ju inte!! Är det detta alla menar med att säga att man måste förändra (ge upp) sitt kontrollbehov när man får barn? Pyret, lyssna på mamma nu: Vi kan ses snart, jättesnart, men inte än! Du är välkommen från den 1 juni, men tyvärr inte en dag innan. Vi umgås ju i magen hela dagarna, kan inte det räcka?

På eftermiddagen denna dag satt jag och skrev i min vanliga dagbok. Avslutade den dagen med att skriva förlåt till Pyret. Förlåt att jag inte vill träffa dig riktigt än. Sen började jag gråta.

Nu har det hunnit gå snart 3 dygn och jag börjar få upp hoppet om att tiden kanske kommer gå lite till trots allt. Känner inte ett smack annorlunda i magen, inte ett enda dugg. Har sammandragningar (vilket jag knappt ens visste om inte mamma barnmorskan hade varit framme och klämt på min mage mest hela tiden och då märkt att den är hård. Jag känner ärligt talat ingenting. Har inte känt av en enda sammandragning på hela graviditeten). Sambon tror att detta beror på att jag är vältränad och därmed inte märker av att mina muskler tränar. Mamma håller med om denna teori. Ett gravidrelaterat användningsområde av min träning alltså!

Nu låter detta blogginlägg lite roligt och piggt, men jag menar allvar, jag är skiträdd. Rädd för att föda, att det ska göra obegripligt ont, att jag ska tappa kontrollen, att bli hysterisk och knappt kontaktbar, att den där fantastiska stunden med mitt nyfödda barn, som jag väntar mig, helt och hållet uteblir. Rädd att jag inte alls blir glad över att få barn. Rädd att det kommer bli kämpigt mellan mig och sambon (eftersom typ alla berättar om deras småkrashade relationer efter att de fick barn. Alla gräl, allt uteblivet sex och närhet, all ilska över att "han inte fattar något om hur man tar hand om vårt barn, varför måste jag göra allt själv, varför tar han inget eget initiativ" och liknande).

Helt ärligt känns det lite som "du har en vecka kvar att leva, vad vill du göra med ditt liv då"? Ja, det kan man verkligen fråga sig? Ska jag fortsätta träna 8 timmar i veckan som jag fortfarande gör idag? Ska jag städa lägenheten, bry mig om att pimpa uteplatsen, träffa folk jag inte bryr mig så mycket om, gå och lägga mig i tid och äta nyttigt (öhh, det gör jag kanske inte nu ändå men ni fattar symboliken)? Jag vet inte, jag blir stressad! Jag har en massa trevliga saker inbokade nästa vecka, och vill faktiskt göra dessa saker. Men nu kan ju vattnet gå vilken jäkla sekund som helst. Fattar ju att det kunde det göra förut också, men bara för att slemmis har dragit, blev det verkligen mer hardcore, mer på riktigt.

Är väldigt sorgsen, gråtig, för tillfället. Mest till musik. Har suttit i bilen och lyssnat på olika musik, och börjar gråta till det mesta. Sjunger ju med i nästan all musik när jag sitter i bilen, men har inte kunnat alla gånger, för att jag börjar gråta om jag fortsätter sjunga. Så allt från Robyn, Stevie Wonder till Tomas Ledin och Ainbusk singers har gjort att jag börjar tjuta i bilen. Idag senast. Då var det nån smörlåt med Dido som gjorde att det brast. Ska inte säga att jag sitter och hulkar, eftersom jag har så mycket kontrollbehov och inte tillåter mig själv att vara precis så ledsen som jag kan känna mig.

Denna helg är vi på sambons föräldrars lantställe på Värmdö. Är alltid skönt att vara på landet, eftersom det blir ett helt annat tempo (även om jag faktiskt varit på SATS och tränat i dag ändå...). Till lunch kom mina föräldrar med lunch (så vansinnigt gott som vanligt, tack mamma) och vi åt och fikade. Blev en himla trevlig dag. Imorgon ska vi nog mest ligga och sola och slappa. Kanske är en bra sak att göra så här "sista veckan i livet"?

Finns det någon risk att man inte vill ha sitt barn när man väl har fått det? Går det? Och då menar jag inte att man har en förlossningsdepression, för det är en annan sak, utan jag menar på riktigt. Går det att känna att det blev fel? Jag kan längta efter vissa delar med att ha barn, men är samtidigt så himla rädd för att "livet är över". Jag kan se att detta delvis är en samhällskonstruktion. Med det menar jag att det finns hyllmeter skrivet om hur jäkligt och svårt allt är som har med barn att göra. Förlossningen är det värsta du varit med om, när barnet är här kommer du aldrig få sova, äta, gå på toaletten ifred, din kärleksrelation är ett minne blott, din fritid kan du drömma om och alla häftiga resor du planerat kommer nu degraderas till en bamseklubb på Gran Canaria. Och vi ska inte prata om hur dyrt det är med barn, hur svårt det är med en karriärutveckling, hur du inte kommer våga byta jobb för vem vill anställa en småbarnsmamma? Hur du kommer tappa en hel del av dina vänner, eftersom det endast är de som också har småbarn som kommer orka med dig. Listan kan göras lång. Alltför lång. Jag borde ju använda mitt intellekt och fatta att allt inte bara kan vara nattsvart, eftersom alla trots detta skaffar barn. Men jag blir påverkad. Precis som jag blir påverkad av att man som tjej ska se ut på ett visst sätt, att man ska ha en viss ekonomisk standard, att ens partner ska se ut och bete sig på ett godkänt sätt, att man ska ha si och så många vänner som man gör tillräckligt många roliga saker med. Varför utsätter vi varandra för att till en övervägande del berätta om allt skit det innebär att få barn? Hur många böcker finns det om lyckade förlossningar som inte är ett smärre trauma?

Jag förstår vitsen med, och kommer använda mig av, alla dessa böcker, uppfostringsråd, vänner med äldre barn som kan berätta sin sanning för mig. Är superglad att jag inte fick barn först i min vänskapskrets, det måste vara jobbigt! Att inte ha någon att rådfråga Ingen som kan berätta sin osminkade version av graviditeten, det nya, obefintliga sexlivet, all osäkerhet, all sorg, ilska, ömma bröstvårtor, dammråttorna som plötsligt får gro fritt i hörnen för att tiden inte räcker till. Ja, jag hör att jag säger emot mig själv. Både vill och inte vill ha all info om hur svårt och jäkligt det är. Men just nu behöver jag hopp! Just nu behöver jag höra att det här med att få barn är värt allt slit och sömnlöshet, pengabrist och så vidare. Behöver veta att trots att man inte riktigt längtar efter sitt barn när det ligger i magen, så kommer detta ordna upp sig. Att man faktiskt kommer älska sitt barn över allt annat ändå.

Detta blev ett förvirrat blogginlägg, ni får ta det. För så snurrar det i min hjärna just nu. Detta är en utskrift av mina tankar. Mycket nöje!