Ringar på vattnet

Jag sitter på min altan. Mörkret har fallit, min lilla familj har somnat medan jag kollade på Cityakuten. Jag sitter ute trots att det har regnat större delen av dagen. Kan ju av någon obegriplig anledning vara utomhus hur mycket som helst, i nästan vilket väder som helst. Det är mysigt att sitta här och lyssna på de kvällsvakna fåglarna, några bilar som passerar, min sambos oregelbundna snarkningar. Jag är lugn.

En situation idag som gjorde att jag kom på att jag är lugn är när jag körde hem från gymet och släppte in bilar som trängde sig framför mig i bilkön. Det brukar jag aldrig göra. Tvärtom är jag den som alltid tränger mig in, "kör som en biltjuv" säger alltid sambon. Men idag släppte jag in dem, utan en min, och tänkte bara att "så där gör ju jag alltid, det är hög tid att jag släpper in någon också".

När jag var på gymet fick jag återigen frågan från en man om vilken vecka jag är i. När jag svarar v 38 ser han impad och lite förskräckt ut, men ger fler komplimanger om att det är bra gjort, imponerande och lite sånt. Det är ENBART män som säger och frågar saker om min graviditet och träning, kvinnor tittar enbart surt (vilket även min sambo uppmärksammat, så jag är inte paranoid).

Bredvid mig på gymet, bland de fria vikterna, var det en tjej som tränade axlar. Grymt snygga armar tänkte jag avundsjukt, som aldrig fått till de där slanka armarna med lite lagom synliga muskler på. Jag såg henne runt om i gymet, och när vi båda hamnade på en strechmatta, passade jag på att säga detta till henne, att hennes armar är väldigt snygga. Hon blev glad så klart, tackade för komplimangen. Även om det alltid känns lite fånigt att få fram till främmande människor försöker jag faktiskt vara nogrann med att ge komplimanger när någon förtjänar det. Och idag hittade jag motivationen tack vare de tjejer som gav mig en sån fin kommentar häromdagen i Djursholm. Jag vill att vi kvinnor ska vara snällare mot varandra! Inte bara titta surt för att någon har lyckats med något vi eftersträvar. Ge en komplimang till någon, den glädje det ger smittar och förhoppningsvis kan denna person ge en annan en komplimang. Glädje skapar ringar på vattnet, det är jag säker på.

En annan sak som skapar ringar på vattnet är fördomar. Jag har fått höra, på omvägar och direkt, från några i min släkt att "det är ju synd att Lisas sambo är så tjock/är så mycket äldre". Det är en fruktansvärd sak att säga. Man har inte rätt att skämta om eller undeskatta tjocka människor bara för att de är överviktiga. Man har inte rätt att göra en bedömning om mitt val av man helt baserat på hans vikt. Och man har fan inte rätt att säga något om det, om man trots allt tänker det. Det skulle ju aldrig vara accepterat att säga saker i stil med "synd att du/din partner har så taskig klädsmak/är så korkad/är alldeles för smal". Varför tar vi oss rätten av tycka saker om överviktiga människor?

Idag när min sambo kom hem från jobbet berättade han att en rektor på en skola han är handledare på hade kommit fram till honom idag och sagt "Men oj, vad du har gått upp i vikt"! Hur är det möjligt att det är okej att säga en sådan sak? Vem gav oss rätten att säga så om andra människor?

Jag vill en gång för alla säga att det inte är ett dugg synd om mig. Jag har fått förmånen att leva med den vackraste människa jag någonsin träffat. Jag kan inte få en bättre partner. Kan inte hitta någon som är mer begåvad, snäll, rolig, omtänksam, insiktsfull, social och som jag tänder mer på. Jag har fått det bästa. Med några extra kilon och några extra år på nacken, men det är ju det som gör honom till den han är. Tyck aldrig synd om mig för att jag lever med den man jag älskar.