Så pinsam man är...

Min sambo har gissat att jag kommer vara stolt om Pyret börjar gå tidigt. Ärligt talat så är jag så pass egotrippad att jag hoppas att Pyret går sent, för det verkar så bökigt, rent praktiskt, när barnen börjar gå (och därmed kan dra iväg, komma högre upp och riva ner saker och dyl). Men däremot så vill jag ha ett barn som är socialt, kan ta för sig och är lätt att ha med i olika sammanhang, det kommer jag sätta stort värde på och säkert skämmas lite över om det inte är så.

Men sen hände något lustigt, som även min sambo kände (vilket var skönt, då behövde jag inte känna mig alltför fånig). Vi var på Mama Mia i måndags för den vanliga kollen (allt bra, Pyret är stor, snuddar vid översta strecket på storlekskurvan). Men så är det så att förra gången vi var där hade Pyrets huvud gått från rörligt till ruckbart, vilket vi nog gillade av nån anledning. Därför var vi nu beredda på att huvudet skulle vara fixerat denna gång (även om vi båda vet att det kan dröja till precis innan förlossning utan att det är "fel"). Men nu hade Pyret istället bestämt sig för att hoppa ur sin position och blivit rörlig igen. Jag undrade så klart om detta var något fel eller något jag själv orsakat (tex genom all träning). Men nej, inget fel alls, inga problem. Men i bilen hem konstaterade vi att vi hade velat att det skulle vara fixerat. Typ "jaså, erat barn fixerade inte huvudet förrän sista veckan, ja Pyret var fixerad redan i v. 36+0". Som om det är en bedrift som man kan ge sig själv något beröm för!! Herregud så pinsamt! Vilken inställning (och insikt). Kanske inte kommer vara så oberörd om Pyret går sist av alla trots allt...

Men idag hände något trevligt. Jag åt lunch med en god vän (bara det hade räckt för att klassas som trevligt, men nu var det en annan sak jag ville berätta). Vi var på ett utecafé på Djursholmstorg (ja, mina hoods som ni förstår... öh not). Två tjejer i 30-års åldern med var sin barnvagn satt vid ett annat bord, och jag sprang ut och in i cafeét för att beställa, hämta vatten och sånt. När jag går förbi för tjugoelfte gången stannar de mig och säger "Vi måste bara säga att du är så sjukt snyggt gravid! Vilken snygg mage!". Jisses så stolt jag blev! Inte för att jag har ansträngt mig (förutom att träna 8 timmar i veckan och gå en mil om dagen då...) för att se ut som jag gör, jag tror ju att man ser ut som man gör för att det finns genetik och tur/otur. Men ändå kändes det så klart jätteroligt! Tack snälla ni tjejer som bjöd på denna komplimang!

Annars är tjejer konstiga, det måste jag säga. De allra allra flesta tjejer som jag i något sammanhang går förbi i livet just nu, kollar på min mage lite surt. Liksom irriterat. Jag tror inte att alla tänker "fy vad snygg hon är, sån såg inte jag ut när jag var höggravid" utan snarare att det finns en kvinnlig avundsjuka mot dem som är gravida. Som att det är ett tillstånd vi alla alltid på ett sätt vill vara i och därför blir vi avundsjuka när någon annan är där, och vi kanske inte alls har möjlighet att vara där själva. Detta påstående säger absolut mest om mig, det vet jag. Jag som inte har kunnat blir gravid på så många år har ju varit galet avundsjuk på alla magar (oavsett hur de har sett ut) och känt mig väldigt orättvist behandlad av livet. Jag har även tänkt "varför ser inte alla gravida alltid jätteglada ut, de har ju blivit gravida! Vad finns det då för anledning i hela världen att se sur ut för?" Jag kan tänka på det när jag sitter på tunnelbanan och ser trött ut, att jag ändå ska se lite glad ut, för att jag är så fantastiskt lyckligt lottad som fått bli gravid!

Och så mycket bättre jag mår nu för tiden! Att slippa jobba har gjort all skillnad i världen för mig! Inte i närheten av lika trött (eftersom jag planerar in två vilopauser varje dag och då inte blir lika utslagen). Jag har heller inte ont i ryggen (eftersom jag inte sitter på en och samma stol typ 8 timmar i streck). Till om med foglossningen har blivit bättre, vilket alla sa att den inte kunde bli. JAG VILL INTE FÖDA FÖR TIDIGT! Dessa veckor i graviditeten och att få vara ledig och göra saker i min takt är verkligen gudasända! (Inte för att jag tror på Gud, men det låter så bra att säga så, ett starkt ord istället för att svära liksom). Så när sambon ringer hem och säger "Hej älskling, har vattnet gått än" tycker jag inte alls att det är roligt utan enbart ett stressmoment. Denna månad hoppas jag blir riktigt lång! Jag vet att alla säger att jag kommer tröttna, och det hoppas jag verkligen, så kan jag ju säga. Jag hoppas att ni har rätt, för i dagsläget har jag ett pinsamt litet behov av att träffa Pyret. Vi ses ju varje dag, genom en spark i lungan eller ett knä i revbenet. Det räcker för tillfället!

Har jag berättat att jag har bestämt mig för att betala in hela mitt studielån? Har bett om att få en slutfaktura, som ska komma med posten vilken dag som helst. Har sparat ihop hela skiten och nu ska den bort för alltid. Sen är jag skuldfri! Förutom typ 2 miljoner på lägenheten då... Men jag måste få berätta detta för att ge mig själv en klapp på axeln. Jag har sedan jag slutade plugga för 6,5 år sedan (betalat tillbaka till CSN i 5,5 år) rest cirka 4 utlandsresor per år, bott i bostadsrätt med höga kostnader hela perioden och samtidigt sparat ihop till hela skulden. Good work Lisa!

Imorgon åker jag och sambon till Göteborg. Han ska jobba hela tiden, jag ska träna och träffa mitt ex som bor där. Ska bli jättetrevligt! Bo på hotell (med tillhörande frukostbuffé, det är ju hela grejen för mig) och sedan strosa runt i Gbg, träffa ett jättetrevligt ex som jag gärna umgås med och ändå slippa vara borta från sambon i tre dagar. Skönt!

Var inte detta ett ovanligt positivt inlägg för att vara mig? Jag kan faktiskt vara glad och tacksam också, och just nu är jag verkligen det. Skrev ett sms till min älskade för ett par dagar sedan som lydde ungefär: Vet du att livet är riktigt bra? Jag lever med den man jag älskar så vansinnigt mycket, jag bor i det hem jag vill ha, jag har en underbar familj och fina vänner. Och vi ska få barn! Bättre än så här blir det inte!