måndag 8 oktober 2012
Slutet på Italien
Var ska jag börja? En återblick på resan hem från Italien? Jo, jag kan bjuda på det, så kan ni gotta er i era mjuka soffor och svala rum där ni sitter och läser.
Att resa till och från min syster är ingen lek tyvärr, inte ens om man är helt själv, utan barn. Så MED två små barn var det på gränsen till mardröm. För att vara positiv: Ingen blev sjuk denna resa, som sonen blev på nerresan (spydde efter första flygningen, fick hög feber, hade ingen barnalvedon, tvingade i honom en halv vuxen-variant som han spottade och fräste ut, ville bli buren - samtidigt som jag skulle bära en stor ryggsäck, en liten ryggsäck, putta en barnvagn framför mig och hålla koll på vild dotter som lätt kunde försvinna i folkvimlet. Men det var ditresan det).
Resan hem gick till så här: Båt över till Neapel. Gick ändå bra. De åt alla pannkakor de skulle ha till lunch senare på dagen, slogs om iPaden och charmade alla genom att stå och kramas på vägen av båten. Sen började det. Varmt och kvavt i Neapel. Jag bär alla ryggsäckar och en gallskrikande dotter, för nu är hon helt plötsligt alldeles för trött. In på nåt café för att köpa flygbussbiljetter - eftersom jag just denna dag bestämde mig för att vara ekonomisk (?!) och inte skulle ta en taxi. Dotter ligger på golvet inne på cafét och gapskriker, sonen bär sin lilla Blixten McQueen-ryggsäck och är from som ett lamm.
Ut till busshållplatsen. Jag ger upp alla intentioner att de ska hålla sig rena. Dotter gräver i smutsen på trottoaren, sonen hoppar runt bland de parkerade bilarna och båda gapar och busar. Jag står svettig och matt och stirrar efter bussen - som aldrig kommer. När den till slut gör det börjar tiden verkligen rinna iväg. Jag bär på dotter - som nu gapskriker igen och slår mig bindgalet i ansiktet, så jag måste hålla henne som en säck potatis för att inte bli riven på kinderna. Plus packning, plus son som gärna ska hinna med. Vi får en sittplats - tack gode Gud. Dotter somnar på en sekund i min famn. Son sitter som ett ljus och tittar ut genom rutan. Bussen fylls på till bristningsgränsen, och åker aldrig! Till slut börjar jag bli rätt stressad, klockan tickar snabbt iväg och snart måste vi verkligen vara på flygplatsen.
När vi väl börjar åka, tar vi oss i slow motion genom Neapels hysteriska trafik och befolkning. Jag börjar få puls över tiden som försvinner. Sonen somnar också till slut och jag inser att jag kommer ha två nyvakna och trötta barn att hantera på flygplatsen.
Väl framme springer jag med alla i famnen till vår incheckningskassa - och ser kön Allan. Som inte rör på sig alls. Jag har som tur är checkat in på nätet dagen innan, så jag går till luggage-drop-kassan. Men då blir det strul. Får inte dotterns boardingcard, för hon sitter ihop med sin pappas biljett (och han är ju inte med på resan). Detta löste de på typ 2 minuter i Stockholm, men så funkar det ju inte i Italien. Jag står i 20 minuter och väntar. Båda barnen ligger mitt på golvet, snurrar runt, gnäller, vill klättra upp på bagage-bandet etc. Men trots lång väntan lyckas de inte fixa problemet, vi blir ivägskickade till en annan kassa, i andra änden av flygplatsen. Iväg med all packning, och barn som inte alls vill gå själva. Även där får vi vänta, men kanske bara 10 minuter. Sen tillbaka till incheckningen med det nu framtrollade boardingkortet. Visa upp det, och sen tillbaka till andra sidan med ryggsäcken, som ju ska in som specialbagage.
NU kan vi faktiskt ta oss till gaten, vilket ju är tur, eftersom planet enligt schemat ska lyfta om 10 minuter. Springa genom hela flygplatsen, säkerhetskontrollen, fram till gaten, där alla håller på att gå på. Medan jag väntar på att få gå in, ber jag om varmvatten till dotterns välling, eftersom ingen av oss ätit på flera timmar. Jag blandar välling på golvet på bussen som kör oss till flygplanet, medan dottern gråter av hunger. Sonen står snällt still och håller sig i ett säte för att inte ramla av den 100 meter långa bussresan.
På planet visar det sig vara helt fullt = ha dotter i knät i två timmar. Suck... Jag går på toa, har ju inte kissar sedan kl 10, och nu är klockan närmare 16. Inser att det har ju inte sonen heller men som tur är har han inte kissat på sig. Barnen mutas med godis, vi äter lite av den pyttelilla matsäck jag hade med mig, tittar på Pippi på iPaden och sista 45 minterna somnar barnen i obekväma ställningar.
Eftersom planet var försenat från Neapel till Bryssel, blir vår mellanlandning kortare än planerat. Jag måste fixa mat! Vad går fort? Hambrugare. Ingen av oss gillar det egentligen, med vad kan jag annars ta? Medan jag beställer ligger mina barn återigen utslagna på golvet inne i hamburgerrestaurangen. Det ser komiskt ut att köerna till kassorna går i bågar runt mina barn, som är helt obekymrade om sitt uppträdande - och det är jag med vid det här laget. Precis när jag fått våra hamburgare säger sonen: "Jag måste bajsa".
Eh, jaha... Nu på en gång eller? Han klarar sig några minuter visar det sig, så jag hinner äta min hamburgare på ca 4 minuter, sittandes på golvet medan barnen sitter på de stolar som man sitter på medan man väntar på att gå på sitt plan (restaurangen var fullsatt). Dotter häller ut värdefull juice över sin stoppade dyna, sonen säger att han har ont i magen. Jag ger upp, vi går till toa med all mat. Vi får handikapp-toan och sonen sitter i lugn och ro och bajsar. Jag äter upp det sista sittandes på toalettgolvet. Dottern häller ut alla sina pommes frites på golvet och äter glatt upp dem. Jag orkar inte ens protestera - tills jag ser att hon är på väg att stoppa ett okänt, långt, svart hårstrå i munnen. Där gick även min gräns. Så ackompanjerade av sonens halvdiarré äter vi klart. När han är klar, alla tvättat sina händer, inser jag att det är 20 minuter kvar till planet ska lyfta. Ännu en språngmarch alltså. Sonen är en hjälte som försöker hinna med på sina små treåringsben. Vi hinner, med nöd och näppe.
Denna flygning gick bra, trots allt. De var vakna hela tiden, men sams och rätt lugna. Vi fick egna säten allihop och jag räknade ner minutrarna tills vi skulle landa.
Klockan 21.30 kom vi till Bromma. En mycket glad sambo och bonusdotter mötte oss och det var väldigt skönt att komma hem. Att jag sedan, mitt dumma nöt, bokat in ett klientsamtal kl 07.00 dagen efter, på Söder, det är ju en annan historia.
onsdag 26 september 2012
Italien nr 2
Det blev faktiskt ett inlägg till, mest beroende på en sjukdomar, min dotter som fått en galen hosta och nästan 40 graders feber, och min syster som känner sig hängig. Jag sitter alltså själv på altanen med alla tända ljusen, tekoppen och två smågrabbar som terroriserar hunden genom att ömsom jaga runt som galningar och ömsom vilja att hon ska spela död och acceptera alla möjliga undersökningar av sin mun och öron. Jag äter en macka med Nutella, intressant eftersom det aldrig skulle hända hemma, men här är alltid andra saker möjliga. Som att köra utan bilbarnstol, inte kolla mailen, gå runt i samma skitiga linne med bikini under i flera dagar, köpa 10-pack kassa blöjor för 100 kr.
Natten var vidrig med en galet hostig dotter, en massa myggbett som skulle klias på barnen, och timmar som bara gick utan någon som helst sömn. Så inte nog med att jag kommer komma hem blek och tjockare, jag kommer också komma hem med total sömnbrist. Hoppas sambon är utsövd...
Men en skön stund infann sig idag när barnen sov och jag låg nere vid poolen och läste och åt färska fikon. Jag lade ner boken, tittade ut på den underbara utsikten och stannade upp en stund. Fick en, eller många egentligen, deja vù. Att här har jag suttit förr och tittat ut och tänkt samma sak: " Nu borde jag tänka något smart,djupt, livsförändrande. Inse något jag inte fattat förr, skapa en ny punch-line till mitt liv". Och lika tomt är det varje gång. Lika få djupa och intressanta saker passerar genom min mosiga hjärna.
Nu kom sonen och begärde iPaden, och som den curlingmorsa jag är, så får han den självklart!
Natten var vidrig med en galet hostig dotter, en massa myggbett som skulle klias på barnen, och timmar som bara gick utan någon som helst sömn. Så inte nog med att jag kommer komma hem blek och tjockare, jag kommer också komma hem med total sömnbrist. Hoppas sambon är utsövd...
Men en skön stund infann sig idag när barnen sov och jag låg nere vid poolen och läste och åt färska fikon. Jag lade ner boken, tittade ut på den underbara utsikten och stannade upp en stund. Fick en, eller många egentligen, deja vù. Att här har jag suttit förr och tittat ut och tänkt samma sak: " Nu borde jag tänka något smart,djupt, livsförändrande. Inse något jag inte fattat förr, skapa en ny punch-line till mitt liv". Och lika tomt är det varje gång. Lika få djupa och intressanta saker passerar genom min mosiga hjärna.
Nu kom sonen och begärde iPaden, och som den curlingmorsa jag är, så får han den självklart!
tisdag 25 september 2012
Italien nr 1
Egentligen vet jag inte om det blir några fler inlägg från denna resa, men jag garderar mig och doper detta till Itelien nr 1. Jag sitter på altanen på ön Ischia, där min syster bor sedan 10 år. Jag har varit här oräkneliga gånger men ändå är varje resa inte den andre lik. Denna gång är jag här själv med båda barnen, vilket inte hänt förr. Resan hit gick bra får man säga. Så bra som det kan gå med en treåring som helt plötsligt blir sjuk i hög feber under flygresan, och en snart tvååring som är mer vild än tam och absolut inte fick med "sitta still och vänta" i sin reportoar av egenskaper. Men en bilresa, två flygningar med 2,5 timmars vàntan, en taxiresa där den engleskaokunnige chauffören glatt körde mot rött, en båtresa och ännu en bilresa till huset - så är vi nu här!
Tre nätter och tre dagar har passerat och jag är stundtals helt tillfreds med att ta hand om barn 24/7, och stundtals är jag så trött och irriterad att inte ens den färska mozzarellan väger upp. Imorse, efter 3,5 timmars sòmn, làg jag pladask pà sàngen och gràt. Mina pluttar tystnade, var stilla, undrade vad som hànde. Jag fòrsòkte fòrklara, "Jag àr sà tròtt, jag orkar inte detta, snàlla hjàlp mig och gnàll inte òver minsta skitsak en dag till". Skàms òver att nàr jag àr helt sjàlv med dem sà hàr sà tar alla mina ambitioner som en vettig fòràlder slut. Jag gapar och skàller, hàller i dem hàrt och orkar inte vara smidig. "Att vàlja sina strider" faller helt i glòmska. Men man somnar inte gott nàr man varit sà arg sà ofta under en dag. Idag har det varit bàttre, vi har haft en fin dag ihop, med poolad, sov ihop mitt pà dagen, var pà en lekplats, var i stan och àt glass, och sen en tidig kvàll fòr dem. Nu àr jag mànniska igen.
Men faktiskt, 28 grader varmt, en utsikt som gör turistvykorten avundsjuka, färska fikon direkt från trädet vid poolen, en massa massa god pasta som jag alltid àter tvà portioner av, lànga samtal pà kvàllarna med min syster och att kusinerna fàr leka, det àr riktigt riktigt mysigt och lyxigt.
Jag sitter nu pà altanen, det àr helt mòrkt, jag hòr havet slà mot stranden, det àr mànga ljus tànda framfòr mig, mina kids sover sedan ràtt lànge. Jag àr tillfreds. Det àr frid i mig. Ledsen att jag inte kan slàppa tankarna pà att jag àter fòr mycket, av allt mòjligt, och att jag inte ròr mig nàgot òverhuvudstaget. Men jag har helt slàppt planerna pà att plugga lite, har helt slàppt tankarna pà att anvànda de medhavda tràningsklàderna. Helt slàppt tankarna (eller nej, inte HELT slàppt) pà att hinna fà lite fàrg pà kroppen, eftersom jag tar hand om barnen dagarna i ànda.
Kan inte sàga att jag làngtar hem. Till vad? Fòrutom sambon och tràningen finns inget jag verkligen saknar. Rutiner kanske, men det àr ju inget man skrattar sig lycklig òver precis. Jag tror att barnen har det bra. Fàr sova som de vill, àta glass varje dag, bada i poolen, leka med hunden, vara lediga. Kànns bra att faktiskt sitta pà golvet och leka med Lego, pà riktigt leka med Lego, inte bara stàlla fram làdan till dem.
Idag àr det exakt 4 àr sedan som jag startade denna blogg. Jag var dà gravid med min son, var pà semester i New York, skrev fòrsta inlàgget fràn en làgenhet pà Manhattan. Jag tànkte mest skriva om graviditeten, fòr att ha kvar till mitt barn i framtiden. Det har ju inte riktigt blivit sà, utan jag fortsatte skriva. Just nu vet jag inte riktigt varfòr, till vem, fòr vilket syfte. Det àr trevligt, jag uppskattar det, men àr det vàrt tiden? Skriver ju en egen dagbok ocksà, plus egna dagbòcker till barnen. Sà det kànns lite mycket ibland.
Hade nog bestàmt mig fòr att vara lite sà dàr dramatisk och avsluta bloggen idag pà 4-àrsdagen, men nu nàr den àr hàr sà kànns det inte lika làtt làngre. Fàr acceptera att jag avslutar den en helt vanlig dag, en annan dag, nàr jag àr redo, nàr jag skriver pà en dator med svenska bokstàver... (Fòr er som àr uppmàrksamma sà fanns vàra kàra bokstàver i bòrjan av detta inlàgg, fòr att den delen skrevs pà iPaden tidigare. Men internet slutade funka pà den, dàrav denna òvergàng till en ràtt kass dator).
Ska gà och làgga mig, àven om det àr sà himla skònt att sitta hàr. Min dag startar ju runt 6, sà ska jag vara en nàgorlunda vettig fòràlder imorgon àr det dags att sova nu...
Tre nätter och tre dagar har passerat och jag är stundtals helt tillfreds med att ta hand om barn 24/7, och stundtals är jag så trött och irriterad att inte ens den färska mozzarellan väger upp. Imorse, efter 3,5 timmars sòmn, làg jag pladask pà sàngen och gràt. Mina pluttar tystnade, var stilla, undrade vad som hànde. Jag fòrsòkte fòrklara, "Jag àr sà tròtt, jag orkar inte detta, snàlla hjàlp mig och gnàll inte òver minsta skitsak en dag till". Skàms òver att nàr jag àr helt sjàlv med dem sà hàr sà tar alla mina ambitioner som en vettig fòràlder slut. Jag gapar och skàller, hàller i dem hàrt och orkar inte vara smidig. "Att vàlja sina strider" faller helt i glòmska. Men man somnar inte gott nàr man varit sà arg sà ofta under en dag. Idag har det varit bàttre, vi har haft en fin dag ihop, med poolad, sov ihop mitt pà dagen, var pà en lekplats, var i stan och àt glass, och sen en tidig kvàll fòr dem. Nu àr jag mànniska igen.
Men faktiskt, 28 grader varmt, en utsikt som gör turistvykorten avundsjuka, färska fikon direkt från trädet vid poolen, en massa massa god pasta som jag alltid àter tvà portioner av, lànga samtal pà kvàllarna med min syster och att kusinerna fàr leka, det àr riktigt riktigt mysigt och lyxigt.
Jag sitter nu pà altanen, det àr helt mòrkt, jag hòr havet slà mot stranden, det àr mànga ljus tànda framfòr mig, mina kids sover sedan ràtt lànge. Jag àr tillfreds. Det àr frid i mig. Ledsen att jag inte kan slàppa tankarna pà att jag àter fòr mycket, av allt mòjligt, och att jag inte ròr mig nàgot òverhuvudstaget. Men jag har helt slàppt planerna pà att plugga lite, har helt slàppt tankarna pà att anvànda de medhavda tràningsklàderna. Helt slàppt tankarna (eller nej, inte HELT slàppt) pà att hinna fà lite fàrg pà kroppen, eftersom jag tar hand om barnen dagarna i ànda.
Kan inte sàga att jag làngtar hem. Till vad? Fòrutom sambon och tràningen finns inget jag verkligen saknar. Rutiner kanske, men det àr ju inget man skrattar sig lycklig òver precis. Jag tror att barnen har det bra. Fàr sova som de vill, àta glass varje dag, bada i poolen, leka med hunden, vara lediga. Kànns bra att faktiskt sitta pà golvet och leka med Lego, pà riktigt leka med Lego, inte bara stàlla fram làdan till dem.
Idag àr det exakt 4 àr sedan som jag startade denna blogg. Jag var dà gravid med min son, var pà semester i New York, skrev fòrsta inlàgget fràn en làgenhet pà Manhattan. Jag tànkte mest skriva om graviditeten, fòr att ha kvar till mitt barn i framtiden. Det har ju inte riktigt blivit sà, utan jag fortsatte skriva. Just nu vet jag inte riktigt varfòr, till vem, fòr vilket syfte. Det àr trevligt, jag uppskattar det, men àr det vàrt tiden? Skriver ju en egen dagbok ocksà, plus egna dagbòcker till barnen. Sà det kànns lite mycket ibland.
Hade nog bestàmt mig fòr att vara lite sà dàr dramatisk och avsluta bloggen idag pà 4-àrsdagen, men nu nàr den àr hàr sà kànns det inte lika làtt làngre. Fàr acceptera att jag avslutar den en helt vanlig dag, en annan dag, nàr jag àr redo, nàr jag skriver pà en dator med svenska bokstàver... (Fòr er som àr uppmàrksamma sà fanns vàra kàra bokstàver i bòrjan av detta inlàgg, fòr att den delen skrevs pà iPaden tidigare. Men internet slutade funka pà den, dàrav denna òvergàng till en ràtt kass dator).
Ska gà och làgga mig, àven om det àr sà himla skònt att sitta hàr. Min dag startar ju runt 6, sà ska jag vara en nàgorlunda vettig fòràlder imorgon àr det dags att sova nu...
torsdag 6 september 2012
Umeå nr 21
Jag har unnat mig att ta en paus i mitt bloggande, och försökt att inte känna mig lite dum och lat när jag gjort det. Men när jag nu sitter i soffan på mitt hotellrum, lyssnar på ljuvlig jazz, har tända ljus och ingen lust att plugga mer, så kommer längtan efter att skriva krypande.
Jag är alltså i Umeå för 21:a gången, och imorgon åker jag hem igen. Jag kommer åka hit 6 gånger till, och sedan är jag klar, färdig, legitimerad psykoterapeut. Känns som att det är så gott som klart nu, eftersom jag redan gjort den C-uppsats som hela våren ska ägnas åt. Men nu börjar det här med avsked, avslut komma smygande inpå. De flesta klasskompisar kommer jag inte sakna nämnvärt, men en handfull känns svårt, knepigt och i ett enstaka fall riktigt riktigt ledsamt att bli av med. Men hur ska man fortsätta ses? Ärligt talat, jag kommer inte åka till Umeå lite helt apropå efter att utbildningen är slut, så enkelt är det ju. Så kanske kommer ännu en fin människa, en bra relation, försvinna ur mitt liv, och det är så himla sorgligt.
Men idag är jag uppfylld av annat! Jag är uppfylld över den underbara utbildning som ligger inbakad i min steg 2, som kallas affektfokuserad terapi. Jag är helt såld, och är en missionär för denna teori. Jag sitter som en ljus under dagens 8 timmars föreläsning och vill fort fort fort bli bra på detta, få praktisera det och väldigt gärna vara omringad av kollegor som kan det (här blir det genast knepigare, finns inget hav av affektfokuserade terapeuter att ösa ur). Men de gånger jag testat affektfokus på klienter, och varit så teoritrogen som jag har förmåga till, så blir det så häftigt, så stora rörelser i klienterna och de är så tacksamma. Och jag är så tacksam. Så mycket känslor som finns, som jag inte har koll på, som jag uppenbarligen måste ha koll på för att kunna jobba så här. Jag längtar efter den egen-terapi i affektfokus jag ska gå under våren, kommer bli en utmaning för superkontrollerade-Lisa!
På flyget upp hit hamnade jag av en slump bredvid en mycket flygrädd kvinna i 45-års åldern. Hon varnade mig när jag frågade om platsen bredvid henne var ledig, att hon är mycket rädd och troligtvis kommer börja gråta. Jag skrattade och sa "Jag är terapeut, att hjälpa gråtande människor är mitt jobb". Hon blev så glad och jag var nu mer än välkommen att sitta bredvid henne. Sen satt vi, hand i hand, hela resan, andades tillsammans och pratade om att allt som lät och kändes i planet är normalt och däremellan pratade vi om hennes yrke - skådespelerska - och om mitt. Det hela slutade med att vi kom ner på säker mark, hand i hand, och hon var så tacksam att jag fick fribiljetter till den uppsättning hon turnerar runt Sverige med just nu. Förutom att jag så klart är tacksam för att helt oplanerat få chans att gå på teater, så blev jag så imponerad över att en vuxen människa utsätter sig för något hon är så otroligt rädd för. Hur ofta gör vi det egentligen? När utsatte du dig för något som verkligen är skrämmande sist? Jag minns det knappt. Ett uppträdande kanske, men det var ju inte igår precis. Vi förväntar oss att våra barn ska vara modiga och trotsa sina rädslor så gott som dagligen, men när gör vi det själva? Det är så långt ifrån att jag inte ens kommer på något jag skulle kunna utsätta mig för, för att träna, utmana mig. Vad skulle det vara?
På utbildningen igår pratade vi om intersektionalitet. Orkar inte förklara begreppet just nu (typ, googla det), men det handlar om minoriteter typ. Och i samband med det pratade vi om barnfattigdom, i Sverige. En klasskompis berättade om sin situation (ensamstående med en 3-åring, bor i en liten by i mellansverige och har ont om pengar jämt). Att sonens bästa kompis i samma ålder fått en sprillans ny iPad av sin pappa, som han så klart var mycket stolt över. Och min klasskompis hade sagt till den pappan att deras söner inte kunde vara vänner mer, för det kommer bli för stora kontraster och hon kan aldrig matcha den materiella standarden. Om vi nu bortser från hennes val att agera på detta sätt, för det kan man helt klart tänka olika om, så började jag fundera på mitt eget naiva sätt att vara. Att jag har ALDRIG funderat på om vår iPad skulle vara ett problem för min sons kompisar och deras föräldrar. Jag har inte upplevt dem som fattiga heller, men skulle nog inte reflekterat över det ändå. Har jag som förälder ett ansvar att hålla nere på presenter och utgifter, för att eventuellt matcha kompisarnas ekonomiska förutsättningar? Kommer min son kunna förlora vänner om han har det för förspänt? Nu känns det lite skrattretande att prata om min och min sambos situation som så galet ekonomiskt förspänd, för så är verkligen inte fallet, men vi har i alla fall en iPad - begagnad och förra modellen (och vid det här laget rätt sliten) men dock. Har jag missat något väsentligt här?
Nu ska jag göra min obligatoriska kopp te, äta min choklad och läsa en skvallertidning. Av någon anledning gör jag det en del när jag är i Umeå, men bara här. Plugget som jag borde göra får vänta en stund.
Jag är alltså i Umeå för 21:a gången, och imorgon åker jag hem igen. Jag kommer åka hit 6 gånger till, och sedan är jag klar, färdig, legitimerad psykoterapeut. Känns som att det är så gott som klart nu, eftersom jag redan gjort den C-uppsats som hela våren ska ägnas åt. Men nu börjar det här med avsked, avslut komma smygande inpå. De flesta klasskompisar kommer jag inte sakna nämnvärt, men en handfull känns svårt, knepigt och i ett enstaka fall riktigt riktigt ledsamt att bli av med. Men hur ska man fortsätta ses? Ärligt talat, jag kommer inte åka till Umeå lite helt apropå efter att utbildningen är slut, så enkelt är det ju. Så kanske kommer ännu en fin människa, en bra relation, försvinna ur mitt liv, och det är så himla sorgligt.
Men idag är jag uppfylld av annat! Jag är uppfylld över den underbara utbildning som ligger inbakad i min steg 2, som kallas affektfokuserad terapi. Jag är helt såld, och är en missionär för denna teori. Jag sitter som en ljus under dagens 8 timmars föreläsning och vill fort fort fort bli bra på detta, få praktisera det och väldigt gärna vara omringad av kollegor som kan det (här blir det genast knepigare, finns inget hav av affektfokuserade terapeuter att ösa ur). Men de gånger jag testat affektfokus på klienter, och varit så teoritrogen som jag har förmåga till, så blir det så häftigt, så stora rörelser i klienterna och de är så tacksamma. Och jag är så tacksam. Så mycket känslor som finns, som jag inte har koll på, som jag uppenbarligen måste ha koll på för att kunna jobba så här. Jag längtar efter den egen-terapi i affektfokus jag ska gå under våren, kommer bli en utmaning för superkontrollerade-Lisa!
På flyget upp hit hamnade jag av en slump bredvid en mycket flygrädd kvinna i 45-års åldern. Hon varnade mig när jag frågade om platsen bredvid henne var ledig, att hon är mycket rädd och troligtvis kommer börja gråta. Jag skrattade och sa "Jag är terapeut, att hjälpa gråtande människor är mitt jobb". Hon blev så glad och jag var nu mer än välkommen att sitta bredvid henne. Sen satt vi, hand i hand, hela resan, andades tillsammans och pratade om att allt som lät och kändes i planet är normalt och däremellan pratade vi om hennes yrke - skådespelerska - och om mitt. Det hela slutade med att vi kom ner på säker mark, hand i hand, och hon var så tacksam att jag fick fribiljetter till den uppsättning hon turnerar runt Sverige med just nu. Förutom att jag så klart är tacksam för att helt oplanerat få chans att gå på teater, så blev jag så imponerad över att en vuxen människa utsätter sig för något hon är så otroligt rädd för. Hur ofta gör vi det egentligen? När utsatte du dig för något som verkligen är skrämmande sist? Jag minns det knappt. Ett uppträdande kanske, men det var ju inte igår precis. Vi förväntar oss att våra barn ska vara modiga och trotsa sina rädslor så gott som dagligen, men när gör vi det själva? Det är så långt ifrån att jag inte ens kommer på något jag skulle kunna utsätta mig för, för att träna, utmana mig. Vad skulle det vara?
På utbildningen igår pratade vi om intersektionalitet. Orkar inte förklara begreppet just nu (typ, googla det), men det handlar om minoriteter typ. Och i samband med det pratade vi om barnfattigdom, i Sverige. En klasskompis berättade om sin situation (ensamstående med en 3-åring, bor i en liten by i mellansverige och har ont om pengar jämt). Att sonens bästa kompis i samma ålder fått en sprillans ny iPad av sin pappa, som han så klart var mycket stolt över. Och min klasskompis hade sagt till den pappan att deras söner inte kunde vara vänner mer, för det kommer bli för stora kontraster och hon kan aldrig matcha den materiella standarden. Om vi nu bortser från hennes val att agera på detta sätt, för det kan man helt klart tänka olika om, så började jag fundera på mitt eget naiva sätt att vara. Att jag har ALDRIG funderat på om vår iPad skulle vara ett problem för min sons kompisar och deras föräldrar. Jag har inte upplevt dem som fattiga heller, men skulle nog inte reflekterat över det ändå. Har jag som förälder ett ansvar att hålla nere på presenter och utgifter, för att eventuellt matcha kompisarnas ekonomiska förutsättningar? Kommer min son kunna förlora vänner om han har det för förspänt? Nu känns det lite skrattretande att prata om min och min sambos situation som så galet ekonomiskt förspänd, för så är verkligen inte fallet, men vi har i alla fall en iPad - begagnad och förra modellen (och vid det här laget rätt sliten) men dock. Har jag missat något väsentligt här?
Nu ska jag göra min obligatoriska kopp te, äta min choklad och läsa en skvallertidning. Av någon anledning gör jag det en del när jag är i Umeå, men bara här. Plugget som jag borde göra får vänta en stund.
fredag 3 augusti 2012
BUP
Idag kapitulerade jag. Eller snarare: jag kände att jag kommer bara bli sämre från och med nu. Mitt behov av att berätta för sonen att han minsann sabbar varenda måltid, utflykt, morgon, bilresa och stund blev så stort att jag fick hålla i mig. Jag har lyssnat på hans gnäll och skrik alltför många gånger per dag sista månaden att jag inte har så mycket omsorg och lust till förståelse kvar. Och som förälder måste man det. Jag förväntar mig det av mig själv.
Jag och sambon satt båda två och grät härom natten. Ännu ett utbrott hade avslutats, denna gång på nattetid vilket är ovanligt. Sambon grät för att han hade hållit fast sonen trots att vi mycket väl vet att han avskyr det som pesten. Jag hade legat i rummet bredvid och försökt se till att dottern skulle få fortsätta sova, samtidigt som det slog mig: Vad gör jag om det faktiskt är hans pappa som slår till honom? Om jag ligger här inne och hör att han får en örfil - vad gör jag? Det är så långt ifrån okej att jag inte ens behöver nämna det här, men tyvärr har jag aldrig förstått frustrationen som ligger bakom ett slag mer än jag gör nu.
När sonen väl hade somnat om, utmattad och svettig av all kamp, satt alltså jag och sambon i soffan och pratade en timma till. Hur ska vi hantera detta? Vad är en uppfostringsfråga, vad är treårs-trots, vad är att en sen reaktion på att få ett syskon, vad är något vi inte förstår? Vi enades om att vi måste rädda varandra från att bli alltför dåliga föräldrar. Att gå in och bryta ett eskalerande utbrott så att man inte behöver utsätta varken sig själv eller honom för att gränser puttas längre och längre fram.
Men alla goda intentioner skapas i lugn - men ska genomföras i kaos, och då är det annorlunda. Så idag bestämde jag mig. Efter ännu en hel morgon av gnäll och skrik över precis allt som man kan tänka sig, och när han skrek bara av att hans pappa lyfte sig från soffan, och jag kom in i vardagsrummet - så kände jag att jag inte kommer klara detta, så som jag borde. När sonen ännu en gång somnat av utmattning, tog jag ett spontanbeslut och ringde BUP.
Kan inte säga att det känns som ett nederlag, jag är rätt öppen och positiv till att ta emot hjälp när den finns, ser inget skamligt i det (och tur är väl det, när man är terapeut...). Jag fick prata med en vänlig och kunnig man, som tog sig tid att fråga och lyssna. Han kunde, precis som vi redan gjort, konstatera att sonen regredierat, att han trotsar kraftig och att vi som föräldrar helt naturligt inte orkar ta alla kamper som vi skulle önska. Han tipsade om att uppmärksamhet för barn är som godis - ska ges när man förtjänar det. Så när sonen får ett utbrott bör vi stanna kvar i rummet, men inte ge honom uppmärksamhet förrän han lugnar ner sig och är mottaglig.
Han sa också att föräldrar rent generellt ger barn för mycket valmöjligheter, för mycket makt. Att många barn blir glada (efter ett tag) av en begränsad makt, om man orkar ta kamperna så brukar de ge sig rätt fort. Att barn som behöver vara lite små igen ska gärna få vara det, men inte hela tiden, de behöver bemötas adekvat för sin ålder också. Att barn ofta ber om mer än vad de behöver, att de inte själva kan bedöma när ett behov är mättat.
Det var skönt att prata lite, få lite tips. Och det tips vi tog fasta på direkt var att ta fler fighter, in i kaklet. Vi bestämde oss för att matsituationerna (som nu har varit en kamp om att han ska sitta på egen stol, inte i någons knä, äta från sin egen tallrik etc), påklädning (han vill bara ha två olika tröjor och ett par shorts, som alla är för små) och tandborstning - dessa saker, som ju fungerat förut, ska banne mig funka igen. Så när han vaknade efter sin förmiddagssömn var det ord och inga visor. Jag lockade med att jag och dottern skulle åka och fika, och då vill han så klart följa med. Sen var det hard core med att ta på sig det kläder som vi tog fram, äta på egen stol, i någon form av tempo - och om han trilskades så fick han inte följa med.
Detta funkade! Det tog en evighet att komma iväg, men vi kom iväg, och inte ett enda gnäll sedan dess. Han åt sedan även sin middag på egen plats, samma mat som vi, hjälpte till att plocka undan och har varit ett solsken hela kvällen. Just nu leker han med två dinusaurier och är helnöjd. Nu kan vi ju inte locka med fika varje dag, men det var en seger. Ett steg i rätt riktning. Att bestämma sig - och sedan driva den linjen hela vägen och visa honom att vi inte ger oss, och att hans beteende får konsekvenser (som att missa något han vill följa med på). Detta är så klart självklarheter, men vi behövde uppenbarligen en hjälp med riktningen, eftersom vi senaste tiden mer fokuserat på att försöka vara snälla, vara nära och ge honom det han behöver. Vi får se vad som händer imorgon, men hoppet har ökat.
Det ledsamma är att inse att jag inte har speciellt mycket kraft för att ha ett barn som inte är smidig och lätt att ha och göra med. Att jag inte fixar en massa kamper och förstörda tillfällen. Sonen har ju alltid varit så himla positiv, snäll, glad och "lätt", vilket gör att kontrasten är desto större. Jag har min bild av hur ett tillfälle ska bli, och blir det inte så kan jag bli mycket besviken och arg. Och de tillfällen som blivit sabbade av min sons gnäll är ju just nu oräkneliga - och det fixar inte jag alls. Det där tålamodet som jag är så imponerad av hos andra föräldrar, det har verkligen inte jag och det är så dumt och på något sätt omoget.
Men nu ska jag läsa lite saga för sonen, hoppas att vi tar oss förbi tandborstningen på ett smidigt sätt. Wish me luck...
Jag och sambon satt båda två och grät härom natten. Ännu ett utbrott hade avslutats, denna gång på nattetid vilket är ovanligt. Sambon grät för att han hade hållit fast sonen trots att vi mycket väl vet att han avskyr det som pesten. Jag hade legat i rummet bredvid och försökt se till att dottern skulle få fortsätta sova, samtidigt som det slog mig: Vad gör jag om det faktiskt är hans pappa som slår till honom? Om jag ligger här inne och hör att han får en örfil - vad gör jag? Det är så långt ifrån okej att jag inte ens behöver nämna det här, men tyvärr har jag aldrig förstått frustrationen som ligger bakom ett slag mer än jag gör nu.
När sonen väl hade somnat om, utmattad och svettig av all kamp, satt alltså jag och sambon i soffan och pratade en timma till. Hur ska vi hantera detta? Vad är en uppfostringsfråga, vad är treårs-trots, vad är att en sen reaktion på att få ett syskon, vad är något vi inte förstår? Vi enades om att vi måste rädda varandra från att bli alltför dåliga föräldrar. Att gå in och bryta ett eskalerande utbrott så att man inte behöver utsätta varken sig själv eller honom för att gränser puttas längre och längre fram.
Men alla goda intentioner skapas i lugn - men ska genomföras i kaos, och då är det annorlunda. Så idag bestämde jag mig. Efter ännu en hel morgon av gnäll och skrik över precis allt som man kan tänka sig, och när han skrek bara av att hans pappa lyfte sig från soffan, och jag kom in i vardagsrummet - så kände jag att jag inte kommer klara detta, så som jag borde. När sonen ännu en gång somnat av utmattning, tog jag ett spontanbeslut och ringde BUP.
Kan inte säga att det känns som ett nederlag, jag är rätt öppen och positiv till att ta emot hjälp när den finns, ser inget skamligt i det (och tur är väl det, när man är terapeut...). Jag fick prata med en vänlig och kunnig man, som tog sig tid att fråga och lyssna. Han kunde, precis som vi redan gjort, konstatera att sonen regredierat, att han trotsar kraftig och att vi som föräldrar helt naturligt inte orkar ta alla kamper som vi skulle önska. Han tipsade om att uppmärksamhet för barn är som godis - ska ges när man förtjänar det. Så när sonen får ett utbrott bör vi stanna kvar i rummet, men inte ge honom uppmärksamhet förrän han lugnar ner sig och är mottaglig.
Han sa också att föräldrar rent generellt ger barn för mycket valmöjligheter, för mycket makt. Att många barn blir glada (efter ett tag) av en begränsad makt, om man orkar ta kamperna så brukar de ge sig rätt fort. Att barn som behöver vara lite små igen ska gärna få vara det, men inte hela tiden, de behöver bemötas adekvat för sin ålder också. Att barn ofta ber om mer än vad de behöver, att de inte själva kan bedöma när ett behov är mättat.
Det var skönt att prata lite, få lite tips. Och det tips vi tog fasta på direkt var att ta fler fighter, in i kaklet. Vi bestämde oss för att matsituationerna (som nu har varit en kamp om att han ska sitta på egen stol, inte i någons knä, äta från sin egen tallrik etc), påklädning (han vill bara ha två olika tröjor och ett par shorts, som alla är för små) och tandborstning - dessa saker, som ju fungerat förut, ska banne mig funka igen. Så när han vaknade efter sin förmiddagssömn var det ord och inga visor. Jag lockade med att jag och dottern skulle åka och fika, och då vill han så klart följa med. Sen var det hard core med att ta på sig det kläder som vi tog fram, äta på egen stol, i någon form av tempo - och om han trilskades så fick han inte följa med.
Detta funkade! Det tog en evighet att komma iväg, men vi kom iväg, och inte ett enda gnäll sedan dess. Han åt sedan även sin middag på egen plats, samma mat som vi, hjälpte till att plocka undan och har varit ett solsken hela kvällen. Just nu leker han med två dinusaurier och är helnöjd. Nu kan vi ju inte locka med fika varje dag, men det var en seger. Ett steg i rätt riktning. Att bestämma sig - och sedan driva den linjen hela vägen och visa honom att vi inte ger oss, och att hans beteende får konsekvenser (som att missa något han vill följa med på). Detta är så klart självklarheter, men vi behövde uppenbarligen en hjälp med riktningen, eftersom vi senaste tiden mer fokuserat på att försöka vara snälla, vara nära och ge honom det han behöver. Vi får se vad som händer imorgon, men hoppet har ökat.
Det ledsamma är att inse att jag inte har speciellt mycket kraft för att ha ett barn som inte är smidig och lätt att ha och göra med. Att jag inte fixar en massa kamper och förstörda tillfällen. Sonen har ju alltid varit så himla positiv, snäll, glad och "lätt", vilket gör att kontrasten är desto större. Jag har min bild av hur ett tillfälle ska bli, och blir det inte så kan jag bli mycket besviken och arg. Och de tillfällen som blivit sabbade av min sons gnäll är ju just nu oräkneliga - och det fixar inte jag alls. Det där tålamodet som jag är så imponerad av hos andra föräldrar, det har verkligen inte jag och det är så dumt och på något sätt omoget.
Men nu ska jag läsa lite saga för sonen, hoppas att vi tar oss förbi tandborstningen på ett smidigt sätt. Wish me luck...
lördag 28 juli 2012
Sommarkväll
Sitter ute på altanen och parerar sonens alla frågor om sakernas tillstånd här i världen. Försöker få en stund utan barn, men lyckas inte så bra. Nu har han hittat en pinne som skapar jordgubbsmjölk, och jag måste nog gå in och ge honom ett glas mjölk, så att just denna fråga blir avslutad...
Ska dock inte gnälla, idag har sonen endast haft ett utbrott, som varade kanske 40 minuter, efter det har han varit ett solsken. Och vi har haft barnvakt. Underbara faster H har på eget initiativ bett om att få vara med barnen. Så vi körde dit dem efter lunch och hämtade dem vid halv 6. Vi fick en eftermiddag på Djurgården med stor picknick och en massa ostört prat. Vad man kommer nära varandra plötsligt! När man inte alltid måste avbryta varje samtal, varje tanke och varje önskan med att ett barn vill en något.
När vi hämtade barnen visade det sig att dottern varit trött och när jag lyfte upp henne var hon varm. Hon satt som en zomie i bilen, och när jag tog tempen hemma visade det sig att hon hade nästan 40 graders feber! Dåligt mamma-samvete... Men nu med en Ipren i kroppen är hon pigg som en lärka. Märkligt det där, barn och deras maffiga feber.
Känns som att jag laddar upp för hösten, som en löpare inför ett marathon. Jag klatchar mig själv hurtigt på låren och utropar ett "Kom igen då Lisa!" med alltför mörk stämma för att det ska låta naturligt. Jag och min sambo kommer ha ett gediget pusslande framför oss: Jag pluggar halvtid, åker till Umeå en gång i månaden, har tre olika handledningar att gå på, tre olika utbildningsterapi-klienter att träffa varje vecka - utanför arbetstid, ska jobba 80% på mitt nya jobb och varierande mängd på den familjerådgivning jag är upphandlad på PLUS hämta barn klockan 4 varje dag. Min sambo har 8 handledningsgrupper (några i Örebro..) att pussla ihop ett schema med som stämmer för alla inblandade, jobba på samma familjerådgivning som jag, har några privata klienter i samtal, pluggar 150 % och ska lämna barnen varje morgon, absolut inte innan 08.00.
Ni förstår ju själva att detta inte kommer funka utan hjälp. Vi ska nog anlita min bonusdotter till en del barnvaktande, mormor som får boka upp sig på ett antal lämningar och hämtningar. Vi låg i solen idag och peppade oss själva och sa: Vi kommer nog få vara föräldrar lite mer ensamma denna termin, kan inte vara tillsammans så mycket som vi är vana vid. Och vi måste måste tänka på att inte låta all frustration hamna mellan oss. Det är en termin, kom igen nu!
Ska dock inte gnälla, idag har sonen endast haft ett utbrott, som varade kanske 40 minuter, efter det har han varit ett solsken. Och vi har haft barnvakt. Underbara faster H har på eget initiativ bett om att få vara med barnen. Så vi körde dit dem efter lunch och hämtade dem vid halv 6. Vi fick en eftermiddag på Djurgården med stor picknick och en massa ostört prat. Vad man kommer nära varandra plötsligt! När man inte alltid måste avbryta varje samtal, varje tanke och varje önskan med att ett barn vill en något.
När vi hämtade barnen visade det sig att dottern varit trött och när jag lyfte upp henne var hon varm. Hon satt som en zomie i bilen, och när jag tog tempen hemma visade det sig att hon hade nästan 40 graders feber! Dåligt mamma-samvete... Men nu med en Ipren i kroppen är hon pigg som en lärka. Märkligt det där, barn och deras maffiga feber.
Känns som att jag laddar upp för hösten, som en löpare inför ett marathon. Jag klatchar mig själv hurtigt på låren och utropar ett "Kom igen då Lisa!" med alltför mörk stämma för att det ska låta naturligt. Jag och min sambo kommer ha ett gediget pusslande framför oss: Jag pluggar halvtid, åker till Umeå en gång i månaden, har tre olika handledningar att gå på, tre olika utbildningsterapi-klienter att träffa varje vecka - utanför arbetstid, ska jobba 80% på mitt nya jobb och varierande mängd på den familjerådgivning jag är upphandlad på PLUS hämta barn klockan 4 varje dag. Min sambo har 8 handledningsgrupper (några i Örebro..) att pussla ihop ett schema med som stämmer för alla inblandade, jobba på samma familjerådgivning som jag, har några privata klienter i samtal, pluggar 150 % och ska lämna barnen varje morgon, absolut inte innan 08.00.
Ni förstår ju själva att detta inte kommer funka utan hjälp. Vi ska nog anlita min bonusdotter till en del barnvaktande, mormor som får boka upp sig på ett antal lämningar och hämtningar. Vi låg i solen idag och peppade oss själva och sa: Vi kommer nog få vara föräldrar lite mer ensamma denna termin, kan inte vara tillsammans så mycket som vi är vana vid. Och vi måste måste tänka på att inte låta all frustration hamna mellan oss. Det är en termin, kom igen nu!
torsdag 26 juli 2012
Berg och dalbana
Mitt liv är en berg och dalbana just nu. Min son är inne i sin 3-års trots, och det med råge. Denna lilla ängel, som inte varit annat än ljuvlig hela sitt liv, har hittat en annan sida av sig själv. En som jag inte orkar med.
Jag har börjat tänka att jag inte orkar vara själv med honom, att vi inte kan åka iväg till folk eller platser, att han får minsta önskan uppfylld - för att minimiera antalet utbrott/dag. Vårt handlingsutrymme är alltså begränsat och vår uppfostringsstil långt ifrån vad jag står för.
Ett utbrott kommer nästan när som helst, över precis vad som helst: fel sorts gaffel till maten, att bilbarnstolen är i baksätet och inte framsätet, att han inte fick hämta sin napp själv, att han ska ta på sig byxor när vi åker till ICA eller så helt enkelt vaknar han på del sida och skriker det första han gör på morgonen. Det kan komma noll utbrott på en dag, eller fem. Ingen aning om vad som gör att det blir på det ena eller andra sättet. Sömn, mat, stimulans är parametrar vi redan sållat bort efter nogrannt studerande av våran sons beteende från en dag till en annan.
Jag som förälder är usel, kass, pinsam och närmast anmälningshotad. Min stubin är obefintlig, mina svordomar många och jag skriker lika högt som han till slut. Eller till slut... till en början är det nu för tiden. Jag kickar igång direkt, på alla cylindrar, och han med. Och jag tar i honom hårt. Håller hårt i armar och ben, hivar in honom i sängen och knuffar honom framför mig. Jag sitter och funderar allvarligt på var gränsen går mellan att slå ett barn och att hålla i det hårt. Hur vet man vad som är okej och varför är det det? Varför har vi sagt att en örfil inte är okej, men att släpa sitt barn hårt i armarna är det? Eller är det det?
När sonen skriker högt på den allmäna badplatsen att "släpp ner mig", "det gör ont", "aj, aj, aj", "låt mig vara" etc, så skäms jag som en hund. Även om jag vet att jag just nu faktiskt inte alls tar i honom hårt, kanske inte tar i honom alls, så är det pinsamt när X antal ögonpar från föräldrar till barn som just nu glatt leker i vattenbrynet, glor på oss båda för att sedan titta bort. Men ännu tröttare blir jag kanske på kvinnan som leende tittar på oss och försöker skoja med barnen och springa en stund bredvid vagnen - som om vi vore nån cirkusshow - där sonen helt galen försöker ta sig ur vagnen och kastar sig huvudstupa från sida till sida och skriker för allt han är värd - spritt språngande naken i förortens centrum, eftersom det var fysiskt helt omöjligt att få på honom några som helst kläder på väg hem från badet.
Jag har gråtit en del sista veckan. Dels över min egen uselhet, men också över att det är så smärtsamt att höra mitt barn så frustrerad, arg och ledsen. Han vet inte vad han vill, eller hur han ska få som han vill och hans känslor tar uppenbarligen helt över honom utan att han alls kan kontrollera dem.
Sen går allt över lika fort som det kom. På fem minuter kan allt vara över. Sonen är lika strålande glad, artig, positiv och kärleksfull som annars. Själv är jag en urvriden trasa, utan någon energi kvar eller ork att visa glädje och uppskattning för att utbrottet för denna gång är över. Han kommer och gosar, kramas och säger förlåt för de smockor och sparkar jag fick denna gång. Jag säger förlåt för att jag skrek och var hård. Han är nöjd, jag är matt.
När jag pratat med vänner som har eller haft egna tre-åringar, vittnar de om liknande saker. Med den skillnaden att de verkar ha haft kvar något handlingsutrymme. Barnet har reagerat på NÅGOT. Något hot, någon höjd röst, någon lockelse. Så är det inte för oss. Vårt barn kliver in i någon smärre psykos och är inte kontaktbar - om jag så lockade med jultomtebesök eller en egen godisfabrik. Och den maktlösheten är tärande, för jag kan bara vänta ut tiden. Hoppas att det blir ett kort utbrott denna gång. Ett som inte gör att jag börjar skrika tillbaka, eller säga saker man inte ska säga (ge skuld, svära etc).
Jag skickar en tanke till dem med barn med vissa handikapp. Där barnen på grund av sitt funktionshinder är krävande, svårförstådda, får affektubrott eller liknande. Ni är hjältar. Att ni håller ihop er själva, era relationer och ert föräldraskap är för mig en gåta och mycket beundransvärt. Jag har haft det så här en sommar, och har mycket paus mellan utbrotten, och vet att det kommer gå över med tiden. Utan den vetskapen vet jag inte vad jag hade gjort. Som en vän till mig sa, som fick ett mycket skadat barn: Lisa, det är ingen livskris, det är en livssituation.
Under mina blygsamma tre år som förälder har det aldrig varit svårare. Jag har aldrig känt mig sämre och jag har aldrig längtat bort från hela barnsituationen så mycket. Det är ju vansinnig tur att man älskar dem över allt annat, att de är så sjukt söta och goa att pussa på. Att de är just mina och att jag inte vill ha några andra barn.
Som tröst lägger jag till en text från Psykologguiden:
En del barn är alldeles ovanligt trotsiga, envisa, krävande och utmanande. De barnen är inte sällan tidigt utvecklade och är starka, fantasifulla och begåvade. De utmanar ständigt sina föräldrar (men brukar vara lätta att ha att göra med på dagis). Därför är det svårt och slitsamt att vara föräldrar till dem. Periodvis kan de skapa kaos och förtvivlan i familjen och de kräver ett extra starkt motstånd.
Jag har börjat tänka att jag inte orkar vara själv med honom, att vi inte kan åka iväg till folk eller platser, att han får minsta önskan uppfylld - för att minimiera antalet utbrott/dag. Vårt handlingsutrymme är alltså begränsat och vår uppfostringsstil långt ifrån vad jag står för.
Ett utbrott kommer nästan när som helst, över precis vad som helst: fel sorts gaffel till maten, att bilbarnstolen är i baksätet och inte framsätet, att han inte fick hämta sin napp själv, att han ska ta på sig byxor när vi åker till ICA eller så helt enkelt vaknar han på del sida och skriker det första han gör på morgonen. Det kan komma noll utbrott på en dag, eller fem. Ingen aning om vad som gör att det blir på det ena eller andra sättet. Sömn, mat, stimulans är parametrar vi redan sållat bort efter nogrannt studerande av våran sons beteende från en dag till en annan.
Jag som förälder är usel, kass, pinsam och närmast anmälningshotad. Min stubin är obefintlig, mina svordomar många och jag skriker lika högt som han till slut. Eller till slut... till en början är det nu för tiden. Jag kickar igång direkt, på alla cylindrar, och han med. Och jag tar i honom hårt. Håller hårt i armar och ben, hivar in honom i sängen och knuffar honom framför mig. Jag sitter och funderar allvarligt på var gränsen går mellan att slå ett barn och att hålla i det hårt. Hur vet man vad som är okej och varför är det det? Varför har vi sagt att en örfil inte är okej, men att släpa sitt barn hårt i armarna är det? Eller är det det?
När sonen skriker högt på den allmäna badplatsen att "släpp ner mig", "det gör ont", "aj, aj, aj", "låt mig vara" etc, så skäms jag som en hund. Även om jag vet att jag just nu faktiskt inte alls tar i honom hårt, kanske inte tar i honom alls, så är det pinsamt när X antal ögonpar från föräldrar till barn som just nu glatt leker i vattenbrynet, glor på oss båda för att sedan titta bort. Men ännu tröttare blir jag kanske på kvinnan som leende tittar på oss och försöker skoja med barnen och springa en stund bredvid vagnen - som om vi vore nån cirkusshow - där sonen helt galen försöker ta sig ur vagnen och kastar sig huvudstupa från sida till sida och skriker för allt han är värd - spritt språngande naken i förortens centrum, eftersom det var fysiskt helt omöjligt att få på honom några som helst kläder på väg hem från badet.
Jag har gråtit en del sista veckan. Dels över min egen uselhet, men också över att det är så smärtsamt att höra mitt barn så frustrerad, arg och ledsen. Han vet inte vad han vill, eller hur han ska få som han vill och hans känslor tar uppenbarligen helt över honom utan att han alls kan kontrollera dem.
Sen går allt över lika fort som det kom. På fem minuter kan allt vara över. Sonen är lika strålande glad, artig, positiv och kärleksfull som annars. Själv är jag en urvriden trasa, utan någon energi kvar eller ork att visa glädje och uppskattning för att utbrottet för denna gång är över. Han kommer och gosar, kramas och säger förlåt för de smockor och sparkar jag fick denna gång. Jag säger förlåt för att jag skrek och var hård. Han är nöjd, jag är matt.
När jag pratat med vänner som har eller haft egna tre-åringar, vittnar de om liknande saker. Med den skillnaden att de verkar ha haft kvar något handlingsutrymme. Barnet har reagerat på NÅGOT. Något hot, någon höjd röst, någon lockelse. Så är det inte för oss. Vårt barn kliver in i någon smärre psykos och är inte kontaktbar - om jag så lockade med jultomtebesök eller en egen godisfabrik. Och den maktlösheten är tärande, för jag kan bara vänta ut tiden. Hoppas att det blir ett kort utbrott denna gång. Ett som inte gör att jag börjar skrika tillbaka, eller säga saker man inte ska säga (ge skuld, svära etc).
Jag skickar en tanke till dem med barn med vissa handikapp. Där barnen på grund av sitt funktionshinder är krävande, svårförstådda, får affektubrott eller liknande. Ni är hjältar. Att ni håller ihop er själva, era relationer och ert föräldraskap är för mig en gåta och mycket beundransvärt. Jag har haft det så här en sommar, och har mycket paus mellan utbrotten, och vet att det kommer gå över med tiden. Utan den vetskapen vet jag inte vad jag hade gjort. Som en vän till mig sa, som fick ett mycket skadat barn: Lisa, det är ingen livskris, det är en livssituation.
Under mina blygsamma tre år som förälder har det aldrig varit svårare. Jag har aldrig känt mig sämre och jag har aldrig längtat bort från hela barnsituationen så mycket. Det är ju vansinnig tur att man älskar dem över allt annat, att de är så sjukt söta och goa att pussa på. Att de är just mina och att jag inte vill ha några andra barn.
Som tröst lägger jag till en text från Psykologguiden:
En del barn är alldeles ovanligt trotsiga, envisa, krävande och utmanande. De barnen är inte sällan tidigt utvecklade och är starka, fantasifulla och begåvade. De utmanar ständigt sina föräldrar (men brukar vara lätta att ha att göra med på dagis). Därför är det svårt och slitsamt att vara föräldrar till dem. Periodvis kan de skapa kaos och förtvivlan i familjen och de kräver ett extra starkt motstånd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)