påsktankar

Påsken är en ickehögtid för mig. Har väldigt få traditioner med mig, endast påskägg fyllt med godis som gömdes på varienade utmanande ställen i hemmet. Påskmat (som ju är samma som julmat, och midsommarmat... Vi är verkligen ett kreativt folk) fanns hemma, och kanske ett påskris också ( i alla fall fram tills systern blev pollenallergisk). Men annars? Jag skulle vilja ge mina barn traditioner. Allt från att äta skinkmackor kvällen före julafton, till att måla påskägg med vattenfärger, till att man får välja efterrätt på sin namnsdag (om man har någon! Nu för tiden är det så konstiga namn som har namnsdag!). Men jag är inte så konsekvent. Snackar mer än vad jag levererar. Stod senast igår och tittade i en inredninsbutik på massor med fina påskpynt. Och köpte jag något? Inte en pinal. Inte ett gult värmeljus ens. Och det beror på pengarna. Om jag hade mer pengar hade jag faktiskt gjort det. Men det tar emot att köpa gula träbokstäver som det står GLAD PÅSK på, för 229 kr. Mitt ekonomiska sinne klarar det liksom inte. Det handlar nog ofta om pengar slog det mig precis. Att ha dyra middagar med många specialrätter och dyra laxar. Eller pynt som ändå kommer vissna eller måste slängas efter användning. Eller att baka till exempel semlor, som man bara äter en gång och sedan inte vet vad man ska göra de andra 17 bullarna i frysen. Eller att köpa 24 stycken små paket till presentkalendern på väggen till jul. Jag är för snål. Eller för fattig. Eller både och. Jag har ju upplevt motsatsen en gång i tiden. Det var med en före detta sambo, vars föräldrar har pengar så det räcker och blir över. De bjöd oss alltid på en veckoresa till Alperna över nyår och de bjöd verkligen på precis allt. Jag gjorde inte av med en enda krona på hela resan. Och herregud vilken vila det var! Det var obeskrivligt skönt. Har aldrig varit med om något så avkopplande i hela mitt liv faktiskt. Att inte irritera sig över dyra hyrskidor, dyra juiceglas till de dyra jordnötterna, dyra extraavgifter på restaurangerna, dyr bensin på resan ner, fruktansvärt dyrt liftkort (och stressen över att inte använda det dagen då det är snöstorm). Ja, att slippa alla dessa funderingar var himmelriket. Och det blev uppenbart hur ofta jag annars tänker på pengar, kostnader, och budgeten. Vill tro att jag unnar mig att bo och äta rätt bra när jag reser. Men uppenbarligen ligger det ett ständigt kalkylerande bakom varenda glasspinne. Så otroligt trist och oj, vad jag längtar efter att få uppleva det där igen! Annars är det nog hunger som fyller mitt huvud just nu. Känns som att jag är hungrig mest hela tiden. Blir liksom aldrig mätt. Äter en normal middag, och disken har knappt hunnit in i diskmaskinen innan jag funderar på vad jag ska/får äta nästa gång - och hur länge jag måste vänta för att ha mage att öppna kylskåpet ännu en gång. Det är inte just sötsaker jag är sugen på, snarare tvärtom. Det är mackor, vaniljyoghurt med min goda hemmagjorda musli, det är nötter, Digestivekex med smör och ost och i bästa fall frukt. Jag fattar inte hur ni andra kan äta så lite! Känns som att alla i min omgivning äter upp skinkan men inte brödet, fisken men ingen potatis och portionerna är så små så små. Hur klarar ni er? Lever alla i ett konstant GI-bantningsbrus? Eller är det ni som äter som man ska, och jag som äter som en flodhäst? Kan dock bli så trött på oss/er kvinnor! När jag var i Umeå sist, var jag och mamma ute och åt. Det ingick efterrätt i maten, en grekisk tårta med marängbotten, yoghurttopping och honung och nötter. Framför oss i kön till tårtan stod ett gäng på en handfull kvinnor i medelåldern. Den första kvinnan tar en bit tårta - normalstor med mina mått mätt. De andra kvinnorna skrattar och säger "Det är bra Lena, du vågar ta en stor bit, så vi andra inte behöver skämmas"! Varför skulle ni skämmas? Varför måste någon annan framför er ta en större bit än ni själva för att ni ska våga ta? Och varför i hela friden ska man alltid ta så lite som möjligt? Blir arg, men också lite förnärmad. Tar ju alltid största biten, och sedan gärna en liten bit till. Önskar att jag vore så där måttlig, som blev mätt och nöjd. Men att ge mig en liten bit är värre än att inte ge mig någon bit alls. Och mitt i allt detta går jag runt och klagar på mig kropps mjuka (läs: för mycket underhudsfett) uppenbarelse... Om 20 minuter börjar Desperate Housewives, får man äta något till sin tekopp då?