Det har gått lite längre tid sedan jag skrev sist. Dagarna försvinner ifrån mig, och ändå gör vi verkligen ingenting vettigt alls. Försöker överleva är väl dagsinnehållet. Parera sonens utspel, sjukdomar, trötthet, amning, lite vila och en del vankande sent på kvällarna när lillskuttan plötsligt inte alls vill sova mer.
Vi är ganska tagna på sängen av att ha två barn. Egentligen inte att ha henne, för hon sover ju mest, ammar var tredje-fjärde timme. Men sonen håller oss verkligen sysselsatta. Han är mammig som aldrig förr, får utbrott, kastar saker, skriker hysteriskt, blir ledsen/arg/glad/trött om vartannat. Man hinner knappt med i svängarna.
Själv har jag aldrig gråtit så här mycket i hela mitt liv. Tror att jag gråtit i snitt ett par gånger per dag sedan dottern föddes. Och oftast kan jag inte ens stoppa det, tårarna bara strömmar. Nästan obehagligt. En kväll grät jag två timmar i sträck, och kunde inte skärpa till mig ens till middagen. Det är inte särskilt tydligt vad jag är ledsen över, det är inte alltid det är några tydliga tankar. Men jag är skör, väldigt skör.
Jag håller just nu på och funderar mycket över vad jag egentligen tycker om att ha barn, att vara föräldraledig, att ha ett mer begränsat liv med allt vad det innebär. Att ha ett barn är plättlätt (inser jag nu...), att ha två är en helt annan sak. Båda föräldrarna är plötsligt upptagna, så man blir inte "ledig" på samma sätt som innan. Tack gode Gud att jag inte är ensamstående. Hade nog inte tagit mig igenom dessa veckor med sinnet i behåll!
Men nu vill jag faktiskt inte bara klaga, utan vill nog egentligen mest resonera kring föräldraskapet. Vi har en underbart söt lite dotter som är så nätt och proportionerlig. Hon luktar ljuvligt, låter som en hel karl när hon bokstavligt talat äter upp mitt bröst, sover som en liten prinsessa (faktiskt även på nätterna) och jag längtar så efter att få lite mer tid med henne.
Snart kommer båda barnen vakna, och alla vill ha mat.
1 kommentar:
å vad jag känner igen mig. Att slitas mellan de två älskade barnen hela tiden. Sen har ju jag lite större ålderskillnad mellan mina så det blir inte på samma sätt. Sen är ju 1 1/2 åringar inte lek att ha att gör amed. De e så mycket som händer runt dem och i dem. Kommer aldrig glömma min kompis som åkte på semester med sin 1 1/2 åring (hon är inte den enda som vittnat om detta)Resan slutade nästan med att bli avbruten, för de blev så mycket kring barnet. De är en tuff period. Å så har ni en liten nykläckt på det. Förstår din matthet. KAn bara hålla med om att ett barn är väldigt hanterligt. Två...ja då rockar världen betydligt tuffare. Vi har gått i omgångar och varit sjuka alla veckor sedan 1 dec. Ett barn eller båda. De är "hell"...Tur att man är två som du säger. Fast man hinner knappt prata med varandra och så när man vill prata, då vill den andra bara vara ifred. MEn vet du!! Vi går mot ljusare tider!! Det blir vår snart (hooppas vi va) och då är man mindre sjuk, kan vara ute mer, få solen i ansiktet och dagarna blir mer hanterligare. LÄgg ner alla måsten och försök, försök bara ta det du måste fina du. Det räcker. Det räcker att klrama sin abarn och säga att man älksar dem när livet är tufft. Man måste inte hålla på mer en massa uppfostran och sånt då. De räcker med kärleken. All styrka fina du!! kram S
Skicka en kommentar