Kvällstid

Sitter vid köksbordet och har tänt upp lite ljus. Båda barnen sover och sambon är och hämtar sin dotter på fotbollsträningen. Passar på att skriva lite till.

Känner mig lite överkörd av tåget. Att ha två barn är att känna sig konstant behövd och ganska splittrad. Jag har nog inte särskilt mycket sömnbrist, så det handlar inte om regelrätt trötthet, utan snarare om att plötsligt vara så utan valmöjligheter. Jag har ju varit bortskämd med att ha en pappa till mina barn som tar ett stort ansvar, på alla sätt och vis. Jag har kunnat leva mitt liv lite som innan barnen, för att han alltid sagt ja till alla mina önskemål. Den tiden är över. Nu behövs vi båda, för det är inte så lätt att ratta båda själv.

Jag märker att jag nu utmanas i mitt föräldraskap, i min frihet, min lycka. Jag är mycket mycket dålig på att hitta glädjen i att vara hemma med sonen hela eftermiddagen efter dagis och ömsom bära runt på honom och ömsom titta på Emil i Lönneberga, bygga torn, kasta kritor över hela vardagsrummet eller helt enkelt gräla om stort och smått. Jag blir lynnig, och inte särskilt närvarande. Inser att jag måste hitta ett sätt att få lugn i detta liv. Att detta är gott nog, detta är livet med småbarn, försök inte göra något mer eller större! Acceptera att inte bli så tillfredsställd själv hela tiden. Känner mig barnslig, patetisk som inte hittar glädjen i det liv som alla småbarnsföräldrar lever.

Nu kom de vuxna i familjen hem igen, dags för middag.