Home again

Jaha, då var man hemma igen. Efter en alldeles för lång resa hem. Vi startade halv 6 på morgonen från min syster. Bil ner till båten, 45 minuters båt över till Neapel, flygbuss ut till flygplatsen. Där börjar kaoset. Kön till vår incheckningsdisk var inte av denna värld. Och den rörde sig absolut inte alls. Visade sig att bagagebandet och deras skriva-ut-taggar-maskin slutade fungera med jämna mellanrum. På sant italiensk manér kommer det lite folk och tittar - TITTAR - på maskinerna, men ytterst lite görs. Efter närmare två timmar är vi incheckade och hastar iväg till vår gate. Planet väntar snällt på alla oss, vilket innebär 30 pers efter oss som fortfarande inte kommit igenom proceduren. Så vi lyfter 12 istället för 10 och missar därför vårt anslutningsflyg i Köpenhamn med 10 minuter. Så, tre härliga timmar extra på Köpenhamns flygplats! Tur att det fanns något familjy area där plutten kunde springa av sig, kasta legoklossar omkring sig och titta på andra barn. Landar fyra timmar senare än planerat på Arlanda, och då kommer inte barnvagnen, som vi lånat av en kompis. Så den är väl ute på en egen liten resa, ingen aning om när eller om den kommer hitta hem igen.

Väl hemma fick jag kasta i sonen lite mat, som inte ätit en bit på fem timmar vid det laget. Han var för övrigt väldigt tapper hela dagen, lite gråt och protest när tröttheten inte visste några gränser på Neapels flygplats, men annars väldigt tålmodig.

Det känns både skönt och lite "ja ha, och nu då"? att komma hem igen. Har tvättat 5 maskiner, packat upp, röjt ut sonens för små kläder och stoppat in hans kusins skitsnygga istället (vart man nu ska lägga alla för små barnkläder??), renbäddat, varit på Sjöstugan och ätit lunch och ska om en liten stund ut och springa med min syster.

På Sjöstugan hamnade vi bredvid ett annat par med en 8-månaders liten son. Vi satt och pratade om barn och annat och de såg helt chockade ut när de fick veta att vi precis varit i Italien 3 veckor, och att det var hans fjärde resa utomlands (och att första var när han var en månad gammal). De hade fortfarande inte vågat sig iväg och visste inte när de skulle det heller. Hon berättade, när hon såg att jag var gravid, att hon inte gillade att vara gravid eftersom man blev så begränsad. Inte göra vad man vill, inte äta vad man vill. Va? Jag åt och gjorde allt precis som vanligt (förutom att ligga på mage och göra sit-ups då). Hon såg väldigt förvånad ut, ungefär "Får man /kan man göra så"? Ja, man kan leva som vanligt som gravid, och man kan göra mycket av det man vill med småbarn också.

Var kommer all denna oro ifrån? Jag vet att jag skrivit om det förut, och jag fattar inte varför jag fortsätter att bli förvånad över alla dessa oroliga mammor/blivande mammor. Är det alla broshyrer från BVC eller är det vi andra mammor som skrämmer skiten ur våra medsystrar? Då ska vi sluta med det omedelbums!

Sambon sade när vi gick till bilen: Gud, vad glad jag är att just du är mamma till min son! Och ja, gud vad glad jag är att jag är som jag är, mitt liv verkar så mycket enklare än för alla dessa oroliga själar!

Nog skrutit om mig. Sonen är inte alls lika kaxig med att gå själv nu när vi kom hem. Står och håller mig i låren så fort han kommer åt, istället för att upptäcka hemmet på nytt. Men jag antar att det kommer. Har i alla fall försökt vara lite ansvarstagande och satt på sådana där händer på vardagsrumsbordshörnen (herregud vilket långt ord det blev) och lite pluppar i eluttagen. Det får nog räcka for now. Vi lär oss resten den hårda vägen.

Har precis kommit på den underbara fördelen med att vara student igen! Det var ju ett tag sedan, men plötsligt får jag DN för studentpris, billigare flygbiljetter och CSN-bidrag! Ljuvligt!

Nej, dags att byta om, syrran är på ingång och en halvmils löpning väntar. Har ju knappt rört mig på tre veckor, så detta kan ju bli spännande, hrm...