Italien nr.3

Idag är det torsdag, bara två dagar kvar på semestern, sedan bär det hemåt. Ska inhandla rolig pasta innan jag åker hem. ICA:s pasta tappar helt charmen när man ser alla häftiga former och storlekar här. Pasta här är som snö för eskimåer, man har 20 ord för samma sak, och gud nåde den som tar fel pasta när du ska äta pesto till. Endast en fungerar. Pastahjul används inte alls, penne däremot är omöjligt att klara sig utan.

Jag har två gånger denna resa drömt om min före detta. Inga heta drömmar, utan båda har handlat om att vi träffats och diskuterat om vi ska vara tillsammans eller ej. Hans föräldrar har delvis varit med i diskussionen och vi har (kanske mest jag, precis som i vår relation) försökt blotta vad jag gjorde för fel när vi var tillsammans förra gången, och vad jag ska göra annorlunda denna gång. I ingen av drömmarna hann vi komma till något beslut, vi var fortfarande kvar på diskussions-stadiet. Är det fler som drömmer om sina ex? Jag gör det ofta, väldigt sällan sexuellt, utan mer relationellt. Fattar inte varför, är det för att göra klart de diskussioner som aldrig blev klara när vi var tillsammans i verkligheten? Kan mycket möjligt vara så, för det är två typer av drömmar som återkommer:

Med min första sambo blev det ett mycket smutsigt och tragiskt slut på allt, trots en god och kärleksfull relation in i det sista. Jag har flera gånger drömt om att vi blir sams, att han "förlåter mig" (även om sanningen är att det borde vara tvärtom) och att vi kan ha en lite lagom avlägsen kompisrelation idag. Med min andra sambo handlar det om det jag beskrev ovan. Kan bero på att vi avslutade ganska hastigt, alltför ogenompratat enligt mitt sätt att se det och utan att ha kämpat på något nytt och mer konstruktivt sätt. Han gjorde det han var bra på - tog sin älskade bil och stack och ringde inte på tre veckor. Efter det tyckte jag nog att han varit ganska tydlig med hur stor vilja han hade till att kämpa för vår relation.

Vi har dock en bra relation idag, och är inte på något sätt osams. Men om jag fick göra om det, hade jag avslutat, eller kämpat, för vår relation på ett helt annat sätt. Och det är dessa saker jag drömmer om - ofärdiga relationer. Glömma och gå vidare är inte min grej, vill ju praaata, reda ut, hitta konsensus.

Nu åter till Italien och vår semester: Förra sommaren var vi ju också här och det var en smärre katastrof. Jag och sambon bråkade så min familj stod utanför och knackade på, oroliga att vi på allvar slog ihjäl varandra. Jag skämdes som en hund, men var också otroligt arg, ledsen och ganska knäckt. Vi hade ju en 5-veckors bebis med oss, och en bonusdotter som vankade runt utanför lägenheten och visste nog inte var hon skulle ta vägen (min mamma tog sig nog an henne tror jag, de har i alla fall en god relation idag). Denna sommar försökte vi förbereda oss, försökte prata igenom vad vi kan göra annorlunda för att slippa samma kaos igen. Vi har lyckats mycket bättre, det måste jag säga. Vi har båda betett oss annorlunda. Jag har inte varit lika irriterad på sambon och hans dotters slarvighet, jag har inte sagt till henne att hon faktiskt inte hjälper till med disken en enda gång (blev ett gräl mellan mig och sambon förra året) och vi har verkligen delat upp sonens aktiva tid mellan oss (det var dock inte ett gräl förra året, de flesta av er vet ju att en 5-veckors inte kräver så där vansinnigt mycket stimulans, däremot ammade han var 90:e minut på grund av värmen...).

Jag har inte krävt av sambon att han ska ligga och njuta vid poolen, delta där vi andra är, utan låtit honom sitta på altanen med sin kurslitteratur, sovit, löst sudoku eller vad han nu sysselsatt sig med. De gånger jag har varit på dåligt humör så har jag varit tydlig med vad det handlat om (tycker jag i alla fall), vilket sällan varit honom, utan min familj, situationen att vara här eller bara den förlamande trötthet som kan slå mig i huvudet precis när som helst.

Imorgon fyller han år, mannen i mitt liv. Han hatar att firas, och den känslan har han genom året på ett mycket effektivt sätt överfört på mig. Jag har väldigt svårt att fira honom. Han vill inte, önskar sig inget, vill inte att någon ska veta att han fyller år (så därför skriver jag det på bloggen, he, he). Jag har med nöd och näppe lyckats komma på en present, som jag inte tror att han egentligen vill ha. Jag har sagt till alla här att inga får bjudas in eller komma med några överraskningar. Jag ska försöka baka en tårta, men även det är med nöd och näppe att jag orkar ta mig an.

Vårt första år (vi blev tillsammans två månader innan hans födelsedag) slog jag verkligen på stora trumman. En hel dag, frukost i det fria (nybakade muffins, american pancakes, smoothies, you name it), paddla kajak runt Kungsholmen, fotvård, middag på J i Nacka strand. I present fick han en resa till Svalbard i oktober med mig. Han var helt förbluffad. Men den tiden är över. Han har verkligen tagit kol på den där lusten. Skittrist, kan inte säga annat.

Nu har lilla plutten vaknat, jag ska nog ta lite ansvar, smet från det hela morgonen.