Nu sitter jag på altanen hemma hos min syster. Hon bor på en paradisö, med utsikt över bukten, havet, stranden och berget (från början en vulkan). Vi har pool utanför dörren, 10 minuter ner till stranden (där vi aldrig är, strand är banne mig överskattat, bara sand, varmt, saltigt vatten, blää). Vi kom hit i onsdags, åker hem nästa lördag. Hela min familj är här just nu, men äldsta systern med familj åker hem imorgon.
Vi har det alla väldigt bra, blir servade med lunch och middag och färskt bröd på morgonarna (även om det alltid är samma bröd, detta land kan enbart göra vitt vitt vitt i baguetteform). Men jag tror att min syster är rätt less på att ha alla här. Hon är ju otroligt hjälpsam (fick idag pedikyr helt spontant tex). Skjutsar, planerar mat, hjälper oss att tvätta, fixa fläktar, myggmedel, bilar, barnsäng och så vidare. Hon är svår att nå, pratar inte så mycket med någon av oss, håller sig sysselsatt med diverse sysslor på anläggningen.
Jag saknar henne. Jag saknar att prata med henne, skratta och skämta. Hon har aldrig varit den som pratat så mycket om sitt liv, alltid varit den udda fågeln i familjen på det sättet. Vi är ju en mycket pratig familj, som pratar och känner kring det mesta hela tiden, men inte min mellansyster. Hon har effektivt hållit sig undan, nu 250 mil hemifrån.
Men med åren har detta blivit mer och mer påtagligt. Denna resa har det varit värre än vanligt, jag har nästan bara sagt hej till henne. Jag har pratat mer med mina föräldrar och min äldsta syster än vad jag har med den syrran jag inte sett på ett halvår. Och jag vill prata med henne!
Ja, men det är väl bara att prata då, tänker väl ni? Men det är inte så lätt, hon är inte så lätt. Hon kan på ett mycket effektivt sätt avstyra ett samtal hon inte vill ha, det vill säga de flesta som inte handlar om praktiska saker. Samtidigt så måste jag uppenbarligen acceptera att hon inte pratar om samma saker eller på samma sätt som jag gör. Jag vill veta hur hon mår, i sin relation, i sin föräldraroll, i Italien, med vänner (eller inte vänner), med hemlängtan (finns den?), men inget av detta får jag veta ett smack om, enbart gissa mig fram till. Och troligtvis gissar jag fel.
Det är inte känslomässigt problemfritt att vara här. Många viljor (tex vilken tid vi ska äta på kvällen. Jag vill äta vid 8, italienare vid 10, när jag varken är hungrig eller social längre) och många som drar åt olika håll. Min syster försöker anpassa sig så enormt till det italienska sättet att leva, så till den milda grad att det inte går att diskutera några alternativ. Jag å andra sidan är ybersvensk, och gillar det svenska sättet, och är mycket dålig på att anpassa mig och vara så där flexibel som man borde vara.
Samtidigt kan jag bli lite trött på min familj i Sverige. De vill alla äta vid 8-rycket på kvällen, men ingen orkar ta kampen med min syster om det, så de sitter aströtta vid middagarna vid 10 och är irriterade över att inte få äta när man faktiskt är hungrig. Men det är först när jag kommer som de förväntar sig, eller anar i alla fall, att kampen kommer att föras och förhoppningsvis vinnas. Och mycket riktigt - jag var här i några timmar och hade sedan tagit kampen med min syrra, och fick mat vid halv 9 den kvällen. Men varför är alla så rädda för att ta en enda konflikt med min syster? Och varför är jag det också? Vi tassar runt henne som om hon är allsmäktig och ömtålig, trots att vi blir både besvikna och irriterade på henne allt som oftast.
Jag vill verkligen flika in här att jag inte är en ängel hela tiden på något sätt. Jag kan vara snål, lat, bekväm och egotrippad, och det tror jag irriterar skiten ur hela min familj, men framförallt min syster, som är motsatsen på många sätt. Hon ställer praktiskt upp, är generös och visar inte särskilt mycket att hon inte alls har lust eller orkar med att göra det hon ombeds att göra. Hon är den perfekta värdinnan, och det är verkligen inte jag.
Men jag vill att hon ska förstå att jag uppskattar henne, saknar henne och är skitbesviken på att vår relation har blivit så miserabelt fattig. Och jag är arg på både henne och mig att vi inte kan prata om det. Visst, jag har en vecka till på mig att prata, men så här känner jag varje gång vi ses, cirka tre gånger om året, och jag har aldrig lyckats säga ens i närheten av allt jag vill.
Jag tror inte att hon läser min blogg, men om hon gör det får hon veta lite av vad jag tänker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar