Sitter nu på vårat fantastiska hotellrum på Amalfikusten, i staden Maiori. Vi har varit 8 nätter på Sicilien, lämnade ön igår. Vi bodde först med mina föräldrar en vecka, på en vacker anläggning nedanför ett högt berg (som sambon helt spontant bestämde sig för att klättra upp för en tidig morgon. Vi visste inte var han var eller när han skulle komma. Plötsligt står han vid altanen, svettig som aldrig förr och med blodet rinnande nerför benen: "Jag var på toppen"! Herregud....). Mina föräldrar åkte sedan till min syster, dit vi också åker på onsdag, och vi bytte boende till andra sidan ön, en otroligt häftg stad, Taormina. Som en alpby fast som solvariant. Centrum låg med linbana uppe på berget och vi bodde ovanför denna. Om ni åker till Sicilien, åk till Taormina!
Igår blev det resdag. Bilfärden upp längs tån, foten och vristen på detta land tog längre tid än beräknat (varför lär jag mig aldrig? Har bilat stora delar av USA, och blir lika förvånad varje gång det tar längre tid än kartan visade). Efter att vi tagit färjan över till fastlandet så satt vi konstant i bilen i 6 timmar. Ingen kisspaus, ingen matpaus, ingen paus what so ever. Att vår 1-åring klarade detta utan något större gnäll är helt otroligt. Nu har ju han blöja så klart (lade självklart värsta kakan i den mitt under bilresan på motorvägen, men van blöjbytare som man är, så löste vi även det i 140 km/h). Jag säger bara två saker: Russin och en väska med alla möjliga djur som man kan packa upp och ner, göra läten, kasta runt i bilen och ställa i fina rader på sätet.
Vi kom med andra ord fram mycket senare än vi tänkte oss, och hoppade helt sonika över middagen igår. Våra magar var därför laddade för frukost idag. Italiensk frukost är ungefär så långt ifrån en Lisa-frukost som man kan komma. Jag vill ha lösviktste (allt annat är nödfalls-te), filmjölk med en god, nyttig musli, mörkt bröd med ost/skinka/leverpastej/salami och ALLTID grönsaker på, en glas Tropicana juice. Och vad får man? En criossant med sylt, en yoghurt (var dock tacksam för den, inte alltid man får sådan lyx), olika kakor med vaniljfyllning och annat läbbigt, söööööt juice, och påste med deras läbbiga mjölk i (mjölk borde ju smaka samma oavsett var man är, ko som ko eller?). Ingen jättemätt och nöjd Lisa alltså. Men jag är ju förberedd, min syrra har ju bott i detta vitt-bröd-och-vitt-socker-och-vit-pasta-enbart-hela-tiden i 8 år.
Bordet bredvid oss var en italiensk familj med två små barn. Sonen kanske var 3 år. Vill ni veta hans frukost? Han fick en påse med socker hälld i munnen av sin pappa, sedan en skorpa med en förpackning Nutella på, och till detta ett glas vatten - färdig! Man blir ju mörkrädd!
Insåg där och och då att min förståelse och inlevelseförmåga för okunskap är mycket bristfällig. Jag utgår ifrån att "alla kan vad jag kan" (inte riktigt, men ni förstår kanske vad jag menar). Jag utgår ifrån att alla vet att det inte är nyttigt att hälla i sin treåring en liten påse socker klockan 9 på morgonen, och förvänta sig att det är det han ska stå sig på fram till lunch vid 1-2. Men jag kanske överskattar, eller snarare, utgår ifrån att min sanning är allas sanning, och därför gör alla som inte gör som jag - fel. Pinsamt det blir när man skriver ner det, jag låter ju helt korkad. Men ärligt talat så är jag dåligt på att förstå att vi alla kan och vet så olika. Och att vi alla blir frälsta på vår egen tro.
Men nu till lite annat! Plutten har äntligen börjat gå! Liksom på riktigt. Han har ju gått i flera månader, tog första stegen vid kanske 10 månader (herregud, har redan glömt..). Men på Kronprinsessans födelsedag (jaså, du vet inte när det är? 14 juli) så började han knata runt på stan själv. Han vill nu gå själv så gott som jämt, vilket är lite bökigt, eftersom alla underlag och tillfällen inte är lämpade för en vinglig 1-åring som tittar rakt ner i marken och blir nermejan av folk som tittar 1,70 meter upp. Men han har ännu inte ramlat på något allvarligt sätt, utan klarat sig med några tårar (och en väldigt orolig mamma).
Jag har ju varit helt befriad från oro, under hela sonens liv. Men nu verkar det vara payback. Detta med att han ska gå själv var inte min grej! Jag är så otroligt rädd att han ska ramla och slå i huvudet, att jag helst inte tittar på honom när han vinglar runt. Jag har blivit lugnare och lugnare, bara på dessa dagar, men minsta fall, och jag är där som ett spjut. Sambon sa att det är som att jag känner hans smärta i min egen kropp. Det kanske inte är så långt ifrån sanningen, han är ju liksom en förlägning av mig själv.
Sonen är lycklig i alla fall. Han går gatan fram och viftar med sina brunbrända armar och ropar i högan sky till alla som orkar lyssna. Han är lycklig när han går. Till och med så lycklig att han struntar i att han fått värsta vattenblåsan under stortån som borde göra rätt ont. Han fick sitt livs första plåster där, som han har studerat många gånger.
Han har även börjat prata mer och mer. Förr sa han typ titta, mamma, pappa, där. Nu har vi utökat det med tack, bada, io-io-io ("Vad säger åsnan?"), vänta, muuu (kossan, det hoppas jag att ni kunde), katt, napp (bapp för att vara exakt). Det är så häftigt att resa med honom, han utvecklas så enormt på våra resor! Det var ju samma sak i Marocko, vi upplevde att han tog flera steg framåt på bara en vecka. Denna resa är ju pluttens fjärde utlandsresa, min lilla globetrotter!
Men nu till en helt annan nyhet! Jag kollade min mail i förrgår, för första gången på en vecka, och vad såg man där? Antagningsbeskedet! Och vet ni vad, lilla Lisa har kommit in på Steg-2 utbildningen!! Herregud! Jag började lite smått hyperventilera när jag stod i hotellets reception och kollade på dataskärmen. Ska jag nu åka till Umeå varje månad i tre år? TRE ÅR? Och sen är jag legitimerad terapeut!! Färdig som 32-åring (snart 33 då, men vem räknar?). Jag har ju en helt fantastisk sambo som stöttar mig enormt, och verkligen vill att jag ska gå. Han kommer åka med mig till Umeå under våren, eftersom jag då helammar. Om jag lyckas med detta (och det kommer jag, börjar jag så klarar jag det, något annat finns inte) har jag blivit både sexolog och legitimerad terapeut under mina föräldraledigheter! Det tycker jag banne mig är värt en medalj! Kom nämnligen in på Sexologi B också, och efter den kursen får man kalla sig sexolog, och det gör jag så gärna! Gillar titlar. Sambon skrattade och sa att snart får alla mina titlar inte plats på visitkortet. Äsch, så du säger... tihi tihi...
Så jag sitter och surfar på hotell i Umeå. Har bestämt mig för att ha det lite skönt när jag ändå ska resa bort och vara barnledig och allt. Har ingen lust att inackordera mig i nåt studentrum och laga mat i gemensamt kök. Jag lever ett relativt snålt liv i övrigt, så nu vill jag banne mig ha frukostbuffé, internetuppkoppling, skön säng, nära universitetet och unna mig att äta ute på kvällarna! Måste erkänna att resan till Umeå känns som en lyx i tillvaron med småbarn. Att en gång i månaden lämna barnen till sin kära far, åka och bo på hotell, umgås med vuxna och äta i fred och SOVA ifred, det kanske är ett recept för att orka som förälder? Jo, jo, jag ska plugga också, men det känns liksom som ett trevligt sidoprojekt. Hmm, kommer nog få ta tillbaka det där...
Så ni hör, det händer saker i livet, trots att man mest ligger vid poolen eller käkar pasta (vilket jag gjort varje dag sedan jag kom och kommer göra varje dag tills jag åker, alltså i nästan två veckor till).
Ha det skönt, det ska jag ha!
Igår blev det resdag. Bilfärden upp längs tån, foten och vristen på detta land tog längre tid än beräknat (varför lär jag mig aldrig? Har bilat stora delar av USA, och blir lika förvånad varje gång det tar längre tid än kartan visade). Efter att vi tagit färjan över till fastlandet så satt vi konstant i bilen i 6 timmar. Ingen kisspaus, ingen matpaus, ingen paus what so ever. Att vår 1-åring klarade detta utan något större gnäll är helt otroligt. Nu har ju han blöja så klart (lade självklart värsta kakan i den mitt under bilresan på motorvägen, men van blöjbytare som man är, så löste vi även det i 140 km/h). Jag säger bara två saker: Russin och en väska med alla möjliga djur som man kan packa upp och ner, göra läten, kasta runt i bilen och ställa i fina rader på sätet.
Vi kom med andra ord fram mycket senare än vi tänkte oss, och hoppade helt sonika över middagen igår. Våra magar var därför laddade för frukost idag. Italiensk frukost är ungefär så långt ifrån en Lisa-frukost som man kan komma. Jag vill ha lösviktste (allt annat är nödfalls-te), filmjölk med en god, nyttig musli, mörkt bröd med ost/skinka/leverpastej/salami och ALLTID grönsaker på, en glas Tropicana juice. Och vad får man? En criossant med sylt, en yoghurt (var dock tacksam för den, inte alltid man får sådan lyx), olika kakor med vaniljfyllning och annat läbbigt, söööööt juice, och påste med deras läbbiga mjölk i (mjölk borde ju smaka samma oavsett var man är, ko som ko eller?). Ingen jättemätt och nöjd Lisa alltså. Men jag är ju förberedd, min syrra har ju bott i detta vitt-bröd-och-vitt-socker-och-vit-pasta-enbart-hela-tiden i 8 år.
Bordet bredvid oss var en italiensk familj med två små barn. Sonen kanske var 3 år. Vill ni veta hans frukost? Han fick en påse med socker hälld i munnen av sin pappa, sedan en skorpa med en förpackning Nutella på, och till detta ett glas vatten - färdig! Man blir ju mörkrädd!
Insåg där och och då att min förståelse och inlevelseförmåga för okunskap är mycket bristfällig. Jag utgår ifrån att "alla kan vad jag kan" (inte riktigt, men ni förstår kanske vad jag menar). Jag utgår ifrån att alla vet att det inte är nyttigt att hälla i sin treåring en liten påse socker klockan 9 på morgonen, och förvänta sig att det är det han ska stå sig på fram till lunch vid 1-2. Men jag kanske överskattar, eller snarare, utgår ifrån att min sanning är allas sanning, och därför gör alla som inte gör som jag - fel. Pinsamt det blir när man skriver ner det, jag låter ju helt korkad. Men ärligt talat så är jag dåligt på att förstå att vi alla kan och vet så olika. Och att vi alla blir frälsta på vår egen tro.
Men nu till lite annat! Plutten har äntligen börjat gå! Liksom på riktigt. Han har ju gått i flera månader, tog första stegen vid kanske 10 månader (herregud, har redan glömt..). Men på Kronprinsessans födelsedag (jaså, du vet inte när det är? 14 juli) så började han knata runt på stan själv. Han vill nu gå själv så gott som jämt, vilket är lite bökigt, eftersom alla underlag och tillfällen inte är lämpade för en vinglig 1-åring som tittar rakt ner i marken och blir nermejan av folk som tittar 1,70 meter upp. Men han har ännu inte ramlat på något allvarligt sätt, utan klarat sig med några tårar (och en väldigt orolig mamma).
Jag har ju varit helt befriad från oro, under hela sonens liv. Men nu verkar det vara payback. Detta med att han ska gå själv var inte min grej! Jag är så otroligt rädd att han ska ramla och slå i huvudet, att jag helst inte tittar på honom när han vinglar runt. Jag har blivit lugnare och lugnare, bara på dessa dagar, men minsta fall, och jag är där som ett spjut. Sambon sa att det är som att jag känner hans smärta i min egen kropp. Det kanske inte är så långt ifrån sanningen, han är ju liksom en förlägning av mig själv.
Sonen är lycklig i alla fall. Han går gatan fram och viftar med sina brunbrända armar och ropar i högan sky till alla som orkar lyssna. Han är lycklig när han går. Till och med så lycklig att han struntar i att han fått värsta vattenblåsan under stortån som borde göra rätt ont. Han fick sitt livs första plåster där, som han har studerat många gånger.
Han har även börjat prata mer och mer. Förr sa han typ titta, mamma, pappa, där. Nu har vi utökat det med tack, bada, io-io-io ("Vad säger åsnan?"), vänta, muuu (kossan, det hoppas jag att ni kunde), katt, napp (bapp för att vara exakt). Det är så häftigt att resa med honom, han utvecklas så enormt på våra resor! Det var ju samma sak i Marocko, vi upplevde att han tog flera steg framåt på bara en vecka. Denna resa är ju pluttens fjärde utlandsresa, min lilla globetrotter!
Men nu till en helt annan nyhet! Jag kollade min mail i förrgår, för första gången på en vecka, och vad såg man där? Antagningsbeskedet! Och vet ni vad, lilla Lisa har kommit in på Steg-2 utbildningen!! Herregud! Jag började lite smått hyperventilera när jag stod i hotellets reception och kollade på dataskärmen. Ska jag nu åka till Umeå varje månad i tre år? TRE ÅR? Och sen är jag legitimerad terapeut!! Färdig som 32-åring (snart 33 då, men vem räknar?). Jag har ju en helt fantastisk sambo som stöttar mig enormt, och verkligen vill att jag ska gå. Han kommer åka med mig till Umeå under våren, eftersom jag då helammar. Om jag lyckas med detta (och det kommer jag, börjar jag så klarar jag det, något annat finns inte) har jag blivit både sexolog och legitimerad terapeut under mina föräldraledigheter! Det tycker jag banne mig är värt en medalj! Kom nämnligen in på Sexologi B också, och efter den kursen får man kalla sig sexolog, och det gör jag så gärna! Gillar titlar. Sambon skrattade och sa att snart får alla mina titlar inte plats på visitkortet. Äsch, så du säger... tihi tihi...
Så jag sitter och surfar på hotell i Umeå. Har bestämt mig för att ha det lite skönt när jag ändå ska resa bort och vara barnledig och allt. Har ingen lust att inackordera mig i nåt studentrum och laga mat i gemensamt kök. Jag lever ett relativt snålt liv i övrigt, så nu vill jag banne mig ha frukostbuffé, internetuppkoppling, skön säng, nära universitetet och unna mig att äta ute på kvällarna! Måste erkänna att resan till Umeå känns som en lyx i tillvaron med småbarn. Att en gång i månaden lämna barnen till sin kära far, åka och bo på hotell, umgås med vuxna och äta i fred och SOVA ifred, det kanske är ett recept för att orka som förälder? Jo, jo, jag ska plugga också, men det känns liksom som ett trevligt sidoprojekt. Hmm, kommer nog få ta tillbaka det där...
Så ni hör, det händer saker i livet, trots att man mest ligger vid poolen eller käkar pasta (vilket jag gjort varje dag sedan jag kom och kommer göra varje dag tills jag åker, alltså i nästan två veckor till).
Ha det skönt, det ska jag ha!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar